Monthly Archives: december 2014

Några motvilliga synpunkter på decemberöverenskommelsen

Jag skriver ”motvilliga” därför att det finns så många bottnar och oklarheter i den överenskommelse som regeringen och Alliansen slöt i mellandagarna. Tolkningarna går vitt isär, en del tycker att det var V som vann, andra menar att SD var den store vinnaren. Eller var det Löfven som segrade? Det är rörigt och svårtolkat.

Men det finns tre möjligen intressanta aspekter som inte framhållits (vad jag har sett).

1. Alliansen har lovat att inte protestera mot regeringens budget. Det som står i budgeten blir alltså fredat från opposition från Alliansens sida (vilket i och för sig för mig ser ut som fri spelplan för SD; i budgetfrågor blir SD ensam opposition). Får förresten Alliansen klaga på budgeten även om de inte röstar emot den eller har den lovat klä sig i munkavle?

Riksdagen håller ungefär 700 omröstningar per år, varav runt 60 rör budgeten. Det ser alltså ut att finnas en hel del att bråka om även om man lägger ned alla strider om budgeten. Men tänk om Löfven blir lurig och stoppar in alla andra frågor han kan komma på i budgeten för att freda även dem från synpunkter från Alliansen? (Tack, Magnus Henrekson, för synpunkten).

Kommer Alliansen då att skrika svek och falskspel och bryta överenskommelsen? Har Alliansen tänkt på den här möjligheten? Varför har den då inte skyddat sig mot Löfvens eventuella list? Var går för övrigt gränsen mellan ett budgetärende och ett fristående ärende? Räcker det med att en fråga omnämns i budgetproppen för att bli fredad?

2. Om vi antar att Löfven inte beter sig så där knipslugt utan lämnar nästan 650 beslut för match öppnas spännande möjligheter. Om SD stödjer Alliansen vinner dessa två gemensamt över regeringen. SD har tidigare för det mesta stött Alliansen. Det skulle betyda att vi egentligen hade två regeringar, en rödgrön i budgetfrågor och en Alliansregering med SD-stöd i alla andra frågor, det stora flertalet riksdagsbeslut.

Om nu Alliansen skulle tåla att få stöd av SD, förstås. Och om nu SD skulle bli en så lojal supporter av Alliansens politik, förstås. Här öppnar sig oceaner av möjliga förvecklingar, intriger och chanser att utöva jävelskap.

Men den rödgröna regeringen kanske inte gillar tvåregeringsalternativet och därför försöker komma överens i förväg med Alliansen även i icke-budgetfrågorna. Och Alliansen, som inte vill styra med SD som stödparti kanske går med på det. Därmed skulle SDs position som enda oppositionsparti vara grundmurad.

Eller om SD la förslag i någon av Alliansens hjärtefrågor. Skulle Alliansen då rösta emot sin egen politik för att slippa gå i armkrok med SD?

3. En del undrar hur Kinberg Batra kunde vika sig. Åldern spelade nog roll. Hon är bara 44 år. Hon, till skillnad från många äldre moderater som ondgjort sig, kan vänta till nästa val.

Om hon gått till val nu hade hon sannolikt förlorat moderatröster till SD. Det skulle troligen ha försvagat hennes ställning, som ändå inte kan vara så särskilt stabil eftersom hon är så ny. Nu slipper hon den risken och kan vänta på att regeringen gör bort sig och hon själv konsoliderar sin ställning så att Alliansen kan komma tillbaka om fyra år som största block med en rödgrön opposition som (kanske) är bakbunden av den nyligen timade överenskommelsen.

Troligen bra för Kinberg Batra, kanske bra för moderaterna. I sådana här förvirrade lägen har man inte en aning. Vi har lämnat en upptrampad och välbekant stig och rör oss i okarterad terräng. Utan alla jämförelser i övrigt kommer jag att tänka på uppspelet till första världskriget. Det kan gå hur som helst.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Politik

Professionerna

Ibland ser man inte vad man har framför ögonen. Själv har jag först i modern tid – vilket i det här fallet betyder de senaste åren – fått upp blicken för de professionella kårernas betydelse för samhället. Med professionell kår menar jag exempelvis advokaterna, skollärarna, läkarna, ämbetsmännen, ingenjörerna, professorerna, poliserna, brandmännen med flera.

I välfungerande samhällen har sådana kårer i allmänhet en egen etik som de själva värnar om att upprätthålla. Låt mig ge ett exempel. I Brasilien ramlar broar ibland ihop därför att ingenjörerna slarvat med armeringsjärnen (eftersom de måste spara någonstans för att få ihop till mutorna till de politiker som beställt bron). I Sverige skulle en brokonstruktör inte gå med på det. Jag kan ha fel, men jag tror inte en svensk ingenjör ens skulle kunna tänka tanken.

Bra professionella kårer håller ordning i de egna leden och strävar av sig själva efter att förbättra sin kompetens. Advokaterna, till exempel, kan utesluta medlemmar som bryter mot kårens kodex. Läkarna upprättar kvalitetsregister exempelvis över vilka typer av proteser och andra ortopediska hjälpmedel som fungerar bäst. Skollärarna använde faktiskt de långa sommarloven (förut alltså) till att förkovra sig, inte bara till att sola och bada.

Hur dessa till stor del självreglerande kårer uppstod vet jag inte. Thomas Gür, som läser nästan alla böcker som kommer ut i hela världen, har berättat för mig att de olika amerikanska ingenjörssällskapen i slutet 1800-talet utvecklade tydliga etiska koder kring yrket eftersom ingenjörerna hade tröttnat på byggfusk och katastrofer i form av kollapsade broar och byggnader och ville ha stöttning av varandra för att inte tvingas därtill av okunniga och giriga arbetsgivare. Den svenska ämbetsmannakåren, som vi var så stolta över tidigare, jag tror med rätta, påstås ha uppstått genom Axel Oxenstiernas reformer på 1600-talet.

Professionerna var ofta ganska stolta över sig själva, inte utan anledning, och menade sig utgöra ett ”kall”, vilket betydde att utövarna av respektive yrke inte verkade bara för att tjäna pengar, utan också hade ett högre syfte, till exempel att göra goda gärningar och främja nationens intressen. Läkare kunde exempelvis behandla fattiga människor gratis.

Det kanske är att gå för långt att hävda att den glimrande utveckling som i-länderna genomgått under de senaste 150 åren berott på insatserna från sådana framåtsträvande och hederliga professioner, men jag tror man säkert kan påstå att utvecklingen inte inträffat om professionerna saknat de goda kvaliteter de faktiskt haft. (En gång när jag var i Burundi träffade jag en man som just blivit stämd inför domstol. Jag undrade om han anlitat en bra advokat. ”Advokat?”, sa han förvånat, ”varför ska jag slösa pengar på en advokat, jag betalar domaren direkt.” Det finns skäl till att Burundi är ett synnerligen underutvecklat land.)

Det oroväckande är att den svenska staten under de senaste femtio åren i ökande utsträckning har styrt och lagt sig i dessa professioner och därmed undergrävt deras självständighet, vilket gjort att de tappat förmågan – och ofta viljan – att upprätthålla sitt ofta ganska strikta etos.

Värst har nog lärarna drabbats av detta, såväl skollärarna som universitetslärarna. För femtio år sedan var skollärarna respekterade och aktade personer som tjänade lika mycket som riksdagsledamöter och som själva bestämde hur pedagogiken skulle skötas. Idag är deras status allvarligt försvagad och deras löner kraftigt urgröpta. Myndighetsanställda pedagoger talar om för dem hur de ska göra sitt jobb, ofta på grundval av särskilt dumma idéer, typ att kunskap inte är viktig att ha i huvudet eftersom den i alla fall finns på internet. Jag har sett gammaldags professorer bli rosenrasande vid blotta nämnandet av ordet post-modernism, en lära som förkunnar att det inte finns någon sann kunskap (utom just den som post-modernismen själv predikar, kantänka).

Men det är inte bara lärarna som utsatts för denna degradering. Läkarna, ämbetsmännen, sjuksköterskorna och andra har fått vidkännas motsvarande behandling. Jag tror att det gäller alla professioner som varit beroende av staten och troligen bara dem. Advokaterna och revisorerna, som för det mesta inte har staten som finansiär, har inte alls drabbats.

Om de gamla professionerna var omistliga för den goda utvecklingen kan man inte annat än oroa sig för hur det ska gå med utvecklingen när professionerna försvagas. Framför allt vet jag inte om de på något sätt skulle kunna återskapas.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Skola och utbildning

Om Sveriges inställning till tredje världen

Den tredje världen var ett begrepp som skapades under kalla kriget. Den första världen var de rika, kapitalistiska i-länderna, den andra världen de socialistiska länderna och den tredje världen resten, alltså de som också kallades u-länder, vilket först betydde underutvecklade länder och sedan, efter det att vi bestämt att länderna kunde ta illa upp av den benämningen, övergick till att betyda utvecklingsländer.

Fram till för några årtionden hade Sverige praktiskt tagit ingen invandring från tredje världen. Den invandring vi hade kom i huvudsak från den första och den andra världen, läs italienare, finnar, greker, ungrare, jugoslaver etc.

Det hindrade inte att vi rika, snälla människor i länder som Sverige hade upptäckt att det fanns ett stort mänskligt lidande bland tredje världens folk. Vi satte årligen av en summa pengar för att avhjälpa deras besvär och för att stödja deras strävanden att utveckla sig så att de framöver skulle bli som vi, det vill säga kunna hantera sina problem på egen hand. I sin godhet bestämde svenska folket, representerat av riksdagen, att en procent av bruttonationalprodukten (ibland bruttonationalinkomsten) skulle reserveras för dessa ädla ändamål. Därmed var Sverige det mest generösa förstavärldslandet när det gällde utvecklingsstöd till tredje världen.

Detta gjorde vi svenskar av medkänsla och godhet. Det fanns inget tvång, inga särskilt starka påtryckningar. Många rika länder gav bara bråkdelar av vad vi gav. Vi hade kunnat slingra oss undan mycket billigare. Men vi är ett hyggligt folk.

Att jag påpekar detta är för att understryka hur mycket vi, i ett oträngt läge, anser att vi ska betala för andras lidande. En procent av BNP.

Vi visste att folk led och att våra gåvor inte räckte för att märkbart minska detta lidande, men en BNP-procent var gränsen för vår godhet, och då var vi godare än någon annan.

Sådan är mänskligheten. Vi är schyssta och svenskarna är särskilt schyssta, men människor tycker på det hela taget att andra får lösa sina egna problem. (Jag vacklar i frågan om detta är bra eller dåligt. Å ena sidan kanske folk aldrig tar sig i kragen om de kan leva av andras godhet. Å andra sidan hade världen kanske varit ett paradis om vi följt Jesu uppmaningar och offrat allt för vår nästa. Det förra är prövat genom årtusendena och har på det hela taget slagit ganska väl ut, medan det senare egentligen aldrig testats.)

Nu har det hänt något. Sändebud från tredje världen klappar på nationens portar och begär härbärge, beskydd och försörjning, åtminstone tills vidare. Huruvida dessa som kommer hit och begär vårt stöd är de som mest förtjänar det – om det är mest synd om just dessa (ifall det är de som lider mest som i första hand bör omfattas av våra omsorger) – är inte lätt att veta. Att ta sig till Sverige från tredje världen är ingen enkel, bekväm och landstingssubventionerad bussresa, utan tvärtom en dyr och mödosam strapats, så man skulle snarast förmoda att de som lyckas ta sig till våra gränser är de starkaste, djärvaste, rikaste eller i varje fall de mest beslutsamma.

De kommer i sådana skaror att vi kan glömma den där utfästelsen om en procent av BNP. De bankar på portarna utan respekt för, i detta avseende, våra riksdagsbeslut. Jag vet inte hur många BNP-procent dagens invandring kräver. Ingen verkar ha besvärat sig med att räkna efter. Om de har det så håller de informationen för sig själva. Är det tre, fyra, fem procent? Eller mer?

Oavsett vilket är dessa kostnader inget Sveriges riksdag har kontroll över. På den tid när riksdagen faktiskt hade kontroll satte vi av en procent av BNP för ändamålet. När vi själva bestämde tyckte vi det var lagom. Nu bestämmer vi inte själva längre. Vi har inte bestämt att utöka anslaget; det bara växer. De som klappar på porten vill in oavsett budgetanslagen. Vi har inte kraft att sätta emot.

Det är inte så att summan av världens lidanden ökat sedan den tid när vi tyckte att en procent av BNP var lagom. Troligen är det tvärtom eftersom utvecklingen går framåt med vidunderlig fart. Människor i hela världen blir alltmer välmående. FNs milleniemål är nästan på väg att uppfyllas. Dock lär det just nu finnas 50 miljoner flyktingar i världen. Detta är absolut förskräckligt, men dessa flyktingar utgör trots allt bara 0,7 procent av världens befolkning. För några årtionden sedan levde en miljard – 16 procent av befolkningen – fler människor än idag i vad FN definierat som extrem fattigdom. På det hela taget har det samlade lidandet troligen minskat kraftigt.

Men även om världens lidande inte har ökat ansätts svenska folkets känslor alltmer. Världens problem tycks tränga närmare. Vi drabbas av en ångest som tar sig i uttryck inte minst i en hätsk debatt om invandringen, en debatt som saknar varje likhet med den lugna längtan efter konsensus som tidigare har kännetecknat vårt land.

Hur är detta möjligt? När vi kunde fatta egna beslut var vår omtanke om tredje världens folk värd en procent av BNP. Nu får det kanske kosta mångdubbelt mer, ingen vet hur mycket. Och plötsligt anses det omoraliskt att ens diskutera vad som är en rimlig nivå. Som om vi varit ondskefulla och snåla dårar när vi tidigare bestämde gränsen för vår generositet.

Jag vet förklaringen. Förut klappade de nödlidande inte på portarna utan höll sig där de var, långt borta. Vi märkte dem inte. Nu kommer de hit och kräver vårt bistånd. Nu ser vi dem. Det ger oss dåligt samvete.

Detta dåliga samvete beror inte på att vi gjort något vi har anledning att skämmas för. Det vi gjort är bra. Men det som de hjälpsökandes samhällen gjort är inte bra. Det är därför de tyvärr behöver söka vår hjälp. Skälet till vår samvetsnöd är att vi i vår godhet inte tål att konfronteras med och uthärda den nära åsynen av dessa andra.

Det får väl bli någon sorts kompromiss. Mellan å ena sidan att kräva att de andra rycker upp sig och hantererar sin egen tillvaro och, å den andra sidan, att vi som förhoppningsvis klarar av att greja vår egen existens ger dem ett handtag ifall deras prövningar blir orimligt besvärande.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Sverige

Det verkar vara världsanden som ligger bakom

Man slutar aldrig förundra sig. Man tror man har fattat något. Så plötsligt gör man en observation som slår allt över ända. Ens kloka funderingar faller i bitar, allt går till spillo. Allt är förgänglighet, säger Predikaren, en av mina favoritfilosofer.

Låt mig ge ett exempel. Jag har funderat mycket på varför det går åt pipan i den svenska skolan. Jag har kommit fram till att det i sista hand beror på det senaste halvseklets välståndsexplosion. När allt går så bra orkar man inte besvära sig med gamla trista dygder. Föräldrar som förverkligar sig själva orkar inte med att dessutom uppfostra barnen, som för övrigt inte är barn, utan jämlikar med jämlikars rätt att bestämma över läxläsningen, som för övrigt kanske är upphävd. Och lärarna har förlorat status eftersom föräldrarna inför sina barn skrattar rått åt lärarnas rapporter som inte ens är rättstavade varefter barnen inte känner någon aktning för lärarna.

Typ.

Särskilt bra kändes den förklaringen när det visade sig att amerikanska djupingar tänkt i ungefär samma banor kring utvecklingen i den amerikanska skolan. Kan ju stämma, vi är två länder på ungefär samma position i utvecklingskurvan. Borde i så fall stämma för andra i-länder på ett ungefär.

Extra kul blev det när jag upptäckte att en känd amerikansk skämtteckning också går runt och skrattas åt i svenska skolor. Samma skämt borde betyda samma situation, tänkte jag och yvdes över min skarpa analys.

Teckningen visar två ilskna föräldrar som håller ett dåligt betyg i handen och år 1970 frågar eleven, alltså deras barn, ”Vad tänker du göra åt det här?”, och år 2012 i stället framför samma fråga till läraren. Bilden säger något fundamentalt om vem föräldrarna menar har ansvaret för betygen.

Jag ger mig fasen på att man i andra länder, till exempel u-länder eller så kallade tillväxtländer, inte ens skulle fatta den skämtteckningen, resonerade jag.

Så kom smällen. Det stod inte långt på förrän jag hittade samma bild på en brasiliansk pedagoghemsida. Här är den:

1979-2012

(Texten lyder ”Vad är det här för betyg?”, men på svenska blir det bättre med ”Vad tänker du göra åt det här?” tycker jag.)

En företeelse som inte borde finnas visar sig existera. Analysen har alltså kraschat. Skolans sönderfall kan inte bero på välfärdsexplosionen för exakt samma problem finns i ett land som inte genomgått någon jämförbar välfärdsexplosion.

Det som sker styrs uppenbarligen av något annat.  Skulle kunna vara Gud eller stjärnorna, eftersom alla länder verkar drabbas på samma sätt. Eller möjligen filosofen Hegels världsande, som filosofen menade styrde världen mot allt större fulländning. Hegel hävdade att det tidiga 1800-talets Preussen, hans egen värld, var mänsklighetens högsta stadium. Kanske vill världsanden straffa mänskligheten för att den har en annan uppfattning. Eller kan det finnas någon annan förklaring till den utveckling som en hel värld skrattar åt i den här skämtteckningen?

Men utbildningsminister Gustav Fridolin har i Aftonbladet lovat att rädda skolan på hundra dagar (http://www.aftonbladet.se/debatt/article18480154.ab). Han har säkert en vassare analys.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Skola och utbildning

Varför vi hatar sverigedemokraterna

Under lång tid, i varje fall sedan 1950-talet, har Sverige i många stycken varit ett bättre land än de andra. Att påstå detta är inte att, som svensk, förhäva sig. Det har faktiskt varit så. Och de andra länderna har erkännsamt medgett detta och vederbörligen beundrat och hyllat oss. (Undantag har förstås funnits; i samhällsvetenskaperna existerar nog inga hundraprocentiga sanningar, närmar man sig 70 – 80 procent får man vara nöjd.)

Det här med att tillhöra världens mest avancerade och utvecklade land har satt sina spår hos var och en av oss, i varje fall hos mig. När jag var 15 år gick jag på internatskola i USA. Rasfrågan var het, jag som svensk hade självklart en klockrent korrekt inställning. Det hade kommit med modersmjölken eller enhetsskolan, jag vet inte, jag vet bara att jag inte behövde reflektera, jag bara visste. I min korridor på skolan bodde en kille från Alabama. Han var rasist och hade fel på alla punkter. De andra grabbarna placerade sig på skalan mellan oss. Men den kulturella undertexten och förståelsen var att min inställning var den moraliskt sett överlägsna. Den som hade framtiden för sig och som skulle vinna. Grabbarna fattade, om de inte visste det innan, att jag kom från en överlägsen nation.

Tio år senare jobbade jag i Brasilien. Min chef var från Argentina och hade en Mercedes Benz. Han lyckades inte fälla in armstödet i baksätet, vilket jag av ren tur klarade av. Han sa med beundran i rösten att det märktes att jag kom från en avancerad nation. Den svenska moderniteten smittade av på mig och gav mig någon sorts oförtjänt strålkraft. Och vi ska inte tala om vilken magisk verkan detta hade på unga damer.

För den som tycker detta låter underligt kan jag bara påpeka att effekten är både välkänd och vanlig. Se hur kungligheter, rockstjärnor och Dalai Lama behandlas. Att vara svensk var att åka snålskjuts på karismat.

Olof Palme började skickligt göra poänger i världspolitiken av Sveriges godhet. Sverige stod på de förtrycktas sida. Han demonstrerade modigt för Vietnam mot USA. Sådant gjorde intryck på världen. Sverige var världens hyggligaste och godaste land.

Sverige gav mest i u-landsbistånd av alla världens rika länder. Det skänkte respekt, inte bara bland mottagarna, utan även bland de övriga givarna, som skämdes lite för sin snålhet. Jag vet vad jag pratar om, för under min tid i branschen var jag med på en del internationella givarkonferenser. Sverige var det godaste landet i världen. Och jag – jag! – representerade det godaste landet i världen. Om inte det gjorde även mig god så vet jag inte vad som skulle ha gjort det.

Ett välvilligt, hyggligt och snällt land tar såklart emot många flyktingar, i varje fall fler än andra, snålare, länder. Jag tror att det är därför svensk politik är så angelägen att ta emot många flyktingar. Volymerna är bevis på vår moraliska halt, vår snällhet. Det spelar ingen roll vad det kostar när det handlar om vårt anseende, vårt renommé, vår självbild, inte minst den bild av oss själva som våra ombud läser i ögonen på representanter för främmande folk vid internationella möten.

Problemet med sverigedemokraterna är att de vill förstöra hela den bild av Sverige som vi jobbat ett halvsekel med att bygga upp. Just detta är förstås inte deras främsta avsikt, men det skulle bli effekten av deras politik. Vad är det här? skulle världen fråga, en del förbluffat och besviket, andra skadeglatt. Har Sverige blivit ett land som alla andra? Har världens snällaste land gett upp?

Värst skulle skammen drabba politikerna eftersom de personligen representerar Sverige, inte bara inom landet, utan också internationellt, i EU, i FN. Vår politikerkår (utom Sverigedemokraterna) består av personer som under hela sin långa utbildningstid – jo, den är lång även om den skett i ungdomsförbund och internt inom partiet snarare än på akademiska lärosäten – noggrant, ehuru kanske omedvetet, har skolat in sig i bilden av Sverige som en moralisk stormakt, ett föredöme, världens snällaste land.

Och nu kommer detta förbannade parti och vill torpedera den ädlaste kärnan i vårt nationella varumärke.

1 kommentar

Filed under Alla inlägg, Sverige

En julsaga

Det vara en gång ett rikt och vackert land med snälla och hjälpsamma invånare. Många människor från andra länder, där folk djävlades med varandra, ville flytta dit för att få lite lugn och ordning i sina liv.

Gärna, sa invånarna i det rika och vackra landet. Kom hit så ska vi hjälpa er att bli lika nyttiga som vi. Ni som är datatekniker och läkare kan säkert börja jobba direkt, förresten ger vi er och alla andra gratis undervisning i vårt språk för att det ska bli så lätt som möjligt för oss att gemensamt greja det här.

Nu hände det ibland att yrkeskunniga människor i det rika landet tyckte det brast i kompetensen hos de invandrade kollegerna, till exempel bland läkare, tandläkare och ingenjörer, som körde taxi i stället för att verka inom sin profession. Därför inrättades ett faddersystem, där invandraren var lärling med dålig lön hos en etablerad yrkesperson till dess tillräcklig kompetens var uppnådd.

Såväl det rika och snälla landet som invandrarna tyckte det där med faddersystem var utmärkt, så det utvecklades över hela linjen. De invandrare som inte lyckades skaffa anställning direkt genom egna ansträngningar fick så småningom hjälp att hitta en fadder. En fadder kunde vara både fysisk och juridisk person, alltså företag. Under fadderperioden, som kunde vara hur lång som helst, fick invandraren dålig lön för att det på så sätt skulle skapas incitament för vederbörande att förkovra sig och på egen hand skaffa sig ett fullvärdigt arbete.

För invandrarna var faddersystemet ett utmärkt sätt att få kontakter med de snälla medborgarna och de goda arbetsgivarna i det rika landet, att lära sig språket och landets kultur och seder. För en invandrare som inte arbetade utgick ganska obetydliga bidrag, eftersom hen förväntades på ett eller annat sätt finna en fadder och därigenom – i den mån det  behövdes – inhämta den nödvändiga sociala, kulturella och professionella kompetensen..

Många invandrare hade förstås ingen utbildning och kunde inte så mycket annat än vad de sysslat med hemmavid, till exempel att sköta hus och hem och vakta djur. Sådana kunde få lärlings- och fadderskapsplats i en familj, som behövde hjälp med allt från gräsklippning och målning av plank till städning och tvättning.

Det förekom att invandrare drog sig för att ingå i en fadderskapsrelation. Den myndighet i det rika landet som administrerade den här verksamheten styrdes emellertid av det gamla ordspråket ”Den fåfäng går lär mycket ont” och ville inte vara med på att finansiera sysslolöshet. Den visste att det krävs överlägsen kultur och bildning för att inte bli körd i botten av ”il dolce far-niente [den ljuva sysslolösheten]”, som italienarna säger. Till och med det rika landets infödda medborgare hade ofta svårt att utstå ett liv utan sysselsättning och kunde, enligt trovärdiga rapporter, i sin förtvivlan, vid iråkad sysslolöshet, ägna sin tid åt att klättra på väggar. Det var nämligen så att många inte på egen hand inte hade förmågan att komma på något intressant och inkomstskapande att göra på dagarna, utan det krävdes att någon annan, en så kallad arbetsgivare, inrättade tillräckligt underhållande sysslor åt dem.

Så myndigheten inrättade en jobbgaranti, som innebar att var och en för att få en visserligen låg basersättning per dag var tvungen infinna sig på en jobbcentral på morgonen och sedan stanna där dagen ut i avvaktan på att det kom en medborgare och ville ha hjälp med snöskottning eller någon annan angelägen uppgift. På det sättet gavs möjligheter till användbara och utvecklingsfrämjande kontakter mellan de skötsamma och arbetsvilliga invandrarna och de omtänksamma medborgarna.

De invandrare, och det fanns några sådana, som varken accepterade dessa erbjudanden eller på annat sätt kunde finna sig en försörjning i det rika landet, fick utstå besväret av ett eller flera allvarssamtal med en myndighetsrepresentant som på medborgarnas uppdrag ifrågasatte invandrarens rätt att stanna i det rika landet; trots allt hade det rika landet inte blivit rikt, välmående och vänligt av att försörja folk som inte bidrog till kollektivet, utan tvärtom genom att med alla slags påtryckningar förmå alla att dra sitt, eventuellt obetydliga, strå till stacken. På den punkten, tyckte det rika landets medborgare och myndigheter, behövdes inga nya idéer.

Varför kan vi inte ha det så där idylliskt och bra? Det finns inga andra hinder, vad jag kan begripa, än dumma idéer och fördomar på ömse håll. Enda olägenheten, som några skulle kunna hänga upp sig på, är den press på lönerna som faddersystemet skulle kunna leda till. Å andra sidan har ju invandrarna starka incitament att ta sig ur den låglönefällan. Ett annat möjligt problem är att upplägget kanske skulle förutsätta att bidragssystemet inte vore exakt detsamma för medborgare och folk som inte är medborgare, utan bara råkar befinna sig i riket, vilket kanske för många vore en stötesten.

Jag säger inte att allt är genomtänkt i varje detalj. Men förklara gärna för mig varför det är feltänkt.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Sverige

Om min historieteori är riktig är den långsiktiga förändringen mycket större och värre än vi tror

För tjugo år sedan skrev jag en bok om svensk historia – På spaning efter Moder Sveas själ – med en storartad teori om ett 250-årigt cykliskt mönster varav Sverige fått uppleva nästan tre kompletta cykler sedan Birger Jarl kom till makten omkring år 1250, nämligen feodalismen, nationalismen och den cykel som nu håller på att ta slut, industrikapitalismen.

Dessa 250-åriga tidevarv, påstår jag mig visa, är alla konstruerade på samma sätt. De inleds med en grundarperiod (folkungatiden, vasatiden respektive nationsbygget efter Gustav IIIs död), fortsätter med herreväldesperioder (stormannatiden, stormaktstiden respektive industrialismen) och avslutas med enväldesperioder (kalmarunionen, karolinska enväldet och vår tids politikervälde).

Vid de långa cyklernas slut är historien, enligt denna läsart, redo för ett stort skifte, ett språng in i nästa 250-årscykel. Jag döpte dessa femtioåriga omställningsperioder till sökperioder. Då ställs allting på ända och en ny typ av utveckling tar sin början. Europa har upplevt två sådana sökperioder, renässansen och upplysningstiden, vilka i svensk historieskrivning brukar kallas sturetiden och frihetstiden. Dessa ligger just 250 år från varandra.

Jag gjorde lite enkel räkning och kom fram till att Sverige år 1991 – boken publicerades 1986 – borde vara på väg in i en ny sökperiod som upphävde och ersatte det nuvarande politikerväldet, som introducerades år 1932.

När jag skrev det där var jag rätt optimistisk. Den nya sökperioden borde väl vara som de föregående, alltså renässansen och upplysningstiden, tänkte jag. Dessa var inga dåliga epoker, utan tvärtom blomstringsperioder för mänskligheten, visserligen stökiga och med en del ogräs i rabatterna, men på det hela taget alldeles strålande när man ser på dem så här i efterhand med perspektiv.

Och 90-talet och det tidiga 00-talet kändes faktiskt bra. Sverige (och den övriga världen) gjorde stora saker. Välståndet utvecklades, it-tekniken gav ett revolutionerande jättelyft, politikens tunga hand trycktes delvis tillbaka etc.

Men det som ger sökperioderna deras särskilda prägel är inte att andarna vaknar och gör stordåd, framför allt oerhörda vetenskapliga framsteg, utan att den traditionella ordningen bryter samman (vilket gör att andarna måste tänka fritt och nytt). Betänk att den svenska frihetstiden växte fram för att det karolinska enväldet hade gått under. En självsäker och välordnad – visserligen för krig, men i alla fall – centralistisk stat hade fallit ihop. Det kan se fint ut på långt håll, men för den som levde i röran var det inte så kul. De gamla trygga lösningarna, det välkända, fungerade inte längre. Folk var tvungna att söka framtiden på nya sätt, efter egen förmåga. Sökperioder är otrygga perioder.

Även om vår tids politikervälde ännu inte kraschat känns det allt svagare och alltmer villrådigt. Till exempel betvivlar jag att det går att få ordning på dagens skolsystem. Dagens och framtidens föräldrar kommer att behöva leta efter egna, privata lösningar (med skolpeng eller inte). Universitetens sönderfall ska vi inte ens tala om; begåvade elever söker sig allt mer utomlands för högre studier. När järnvägarna slutar fungera på grund av bristande underhåll, arbetsförmedlingens chef förklarar i radio att myndigheten inte har en chans att klara sina uppgifter när det gäller invandringen, när ambulans, brandkår och polis inte törs ge sig in i vissa stadsdelar, då inser man att staten inte längre klarar av sina basfunktioner.

Detta är sönderfall. Jag hoppas att det går att vända. Men om min historieteori är riktig kommer det inte att gå. Jag säger som statsminister Stefan Löfven: Det här är på riktigt, det här är på allvar, upplösning är ingångsvärdet.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Reflektioner

Valdebatt i Brasilien

Det var presidentval i Brasilien för någon månad sedan. Sittande president Dilma Rousseff utmanades av Aécio Neves, f d guvernör i delstaten Minas Gerais. Här är några spår av slutdebatten på teve. Kandidaterna tilltalar varandra med Candidato (eller Candidata, för Dilma är kvinna) plus förnamn.

Petrobras är landets stora oljebolag, där en stor mutskandal nyligen brutit ut.

Aécio Neves har blivit lottad att börja duellen.

–  Candidata Dilma! Hur kommer det sig, att du, som under ett antal år varit ordförande i Petrobras medan femton av de högst uppsatta medarbetarna skott sig på brasilianska folkets bekostnad, inte sagt eller gjort något? Antingen märkte du inget, och då är du oduglig. Eller också visste du om det, och då är du också korrupt.

–  Candidato Aécio! Du vet, lika väl som jag och hela det brasilianska folket, att ingen enda av de där femton har blivit dömd eller ens åtalad.

–  Candidata Dilma! Och jag vet, lika väl som du och det brasilianska folket, att det beror på att det är du som tillsatt åklagarna och domarna.

Sedan är det President Dilmas tur att fråga.

–  Candidato Aécio! Hur kommer det sig att du, när du var guvernör i Minas Gerais, gav välbetalda statliga toppjobb till trettio stycken av dina närmaste vänner och släktingar?

–  Candidata Dilma! Det där var ett ovanligt infamt påhopp! Alla vet att jag bland mina släktingar och vänner har ett mycket stort antal personer vars kompetens och erfarenheter mycket väl motsvarar och överträffar allt som krävs på dessa arbeten och att de i verkligheten gjorde delstaten en stor tjänst när de åtog sig uppdragen.

Sådär höll de på i nästan två timmar. Man kunde tro att Brasilien bara handlar om korruption. Det gör det nästan. Tidningarna är fulla av beskrivningar och upprörda reportage. Men faktum är att landet verkar tar itu med frågan. Skyldiga bestraffas faktiskt, kanske inte alla, men tillräckligt många för att det ska märkas. Det tycks inte vara lika ofarligt som tidigare att ta en muta.

Men brasilianare av alla samhällsklasser är övertygade om politikernas totala skurkaktighet. De vill höra att överheten är korrupt. Och politiker säger vad folk vill höra. Därför pucklar kandidaterna på varandra. Det finns naturligtvis ofta substans i anklagelserna, men det är nog lite show biz också.

1 kommentar

Filed under Alla inlägg, Internationellt

Den judiska kulturen är nog smartare

En bekant påpekade något som alla redan vet, nämligen att judar är överrepresenterade bland nobelpristagarna. Han undrade om det kan bero på att judarna har vassare gener än vi andra.

Jag sa att jag inte tror det, men att det sannolikt finns något i den judiska kulturen som uppmuntrar till intellektuell livaktighet. Till exempel är judar kända för att gräla med Gud. De törs alltså ifrågasätta den högsta auktoriteten, vilket är ett första villkor för att åstadkomma epokgörande upptäckter. Hur ska man kunna hitta någon ny och överdådig sanning om man inte vågar förkasta den gamla?

Efteråt kom jag på att jag faktiskt inte vet om det är sant att judar grälar oftare med Gud än anhängare av andra religioner. Så jag bestämde mig för att göra en vetenskaplig undersökning.

Jag googlade. Först på ”quarrels with God” + jews. Sedan på motsvarande + muslims, och sist motsvarande + christians. Jag fick en massa träffar, men antalen säger inte så mycket eftersom religionsanhängarna är så olika till antalet. Det finns exempelvis bara 14 miljoner judar i världen, men 2 412 miljoner kristna (enligt Wikipedia). För att korrigera för det där skapade jag det nya begreppet Quarrels per million (QPM), alltså antal gräl med Gud per miljon personer i varje grupp. Efter uträkning blev det så här:

Muslimer    8 QPM

Kristna      30 QPM

Judar        2 630 QPM

Man skulle enligt detta resonemang förvänta sig att det är ungefär 300 gånger så sannolikt att en jude vinner nobelpris som att en muslim gör det.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Reflektioner

Tron på kunskapens saliggörande verkan är antagligen fel

Det går ett spöke genom de rika i-länderna. Det spöket är rädslan för att länder som Kina och Indien, som redan flåsar oss i nacken, ska hinna i kapp och kanske gå förbi. Har du hört uttrycket ”den hårdnande globala konkurrensen”? Så säger ingen som har ett behagligt och hållbart försprång, bara den som känner sin position hotad.

I praktiskt taget alla i-länder har man kommit fram till att det viktigaste vi bör göra är att satsa på kunskap. ”Det finns ett nära samband mellan länders levnadsstandard och graden av kunskapsinnehåll i produktionen”, skriver Globaliseringsrådet (Ds 2009:21). Här är rådets första rekommendation: ”Fortsätt att satsa stort på forskning och innovation. Sverige ska vara Kunskapslandet”.

Var finns kunskaperna? På universitet och högskolor. Därför satsar Sverige liksom andra i-länder på högre utbildning. På några årtionden har den andel av en årskull som skaffar sig akademiska grader ökat från fem till över femtio procent.

När jag gick i skolan fick jag lära mig att Sveriges framgångar berodde på malmen, skogarna och älvarna. Nu skulle ingen säga det. Det finns för många fattiga resursrika länder (till exempel i Afrika) och för många resursfattiga rika länder (till exempel Schweiz) för att någon ska tro på det där. Nu sätter vi i stället vår lit till kunskapens undergörande verkan. Jag misstänker att den trossatsen är ungefär lika fel som min barndoms föreställning om vad som skapade utveckling.

I en banal bemärkelse finns förstås en koppling mellan ny kunskap och utveckling. Ekonomiska framgångar får man om man gör något som ingen annan gjort och alla andra vill ha. Om ingen annan gjort det förut tillämpar man såklart någon ny sorts kunskap (som dock inte behöver vara särskilt märkvärdig).

Om vi funderar över de senaste två hundra årens mest framgångsrika nationer, först Storbritannien och sedan USA, så upptäcker vi att de goda resultaten inte berott på att dessa länder haft kunskap, utan på att de haft förmågan att skapa ny kunskap. De har haft den obändiga lusten att utveckla, hitta på, lösa problem. De har gjort märkvärdiga saker. Ångmaskinen och vattentoaletten åstadkoms efter en massa tänkande, likaså elektriciteten, det löpande bandet, televisionen och Internet.

Det är något annat och något mycket större än kunskap som skapar utveckling och ger en nation en tätposition i listan över länders BNP per capita. Det krävs en speciell kultur av nyfikenhet, uthållighet, vilja att experimentera, öppenhet för nyheter, idoghet, jävlaranamma, intellektuell hederlighet, ja, sådär kan jag hålla på i evighet. Visst behövs det även kunskaper, men kunskaperna är torra och döda om inte de övriga, nästan moraliska, förutsättningarna är för handen.

Man kan jämföra med idrotten. Det som skapar framgång är inte kunskapen om tekniken, utan den personlighet och drivkraft som behövs för att utnyttja och utveckla den tekniska kunskapen om hur ett hopp eller kast bäst bör utföras.

Vår tids tro att akademiska studier – eller gymnasiestudier för alla, vilket faktiskt föreslagits av obetänkta politiker – är vägen till höjd bruttonationalprodukt och levnadsstandard är ungefär lika välgrundad som en rekommendation att alla trettonåringar bör utrustas med en bok om slalomsvängar för att Sverige så småningom ska få fler alpina medaljer.

Varför fokuserar politiken på kunskapen, inte på de värderingar, attityder och personliga och kulturella drivkrafter som är nödvändiga för att kunskapen ska kunna göra nytta? Antagligen för att de tror sig ha verktygen att påverka kunskapen, men inte de (ännu) mjukare faktorerna. De kan anställa professorer och inrätta studiebidrag, men de kan svårligen styra hur folk tänker och beter sig.

Inte ett ont ord om kunskapen, den är omistlig. Visst måste man ha gammal kunskap för att kunna skapa ny kunskap. Men om man ska göra en sockerkaka behövs en massa olika ingredienser. Det duger inte att stirra sig blind på äggen bara för att man har ett äggeri.

(Det finns faktiskt, har jag just upptäckt, modern pedagogisk forskning som visar just att det inte räcker med kognitiv kunskap för att det ska bli något, utan att människor också måste lära sig ”öppenhet för nya erfarenheter, utåtriktning, vänlighet, ansvarskänsla och emotionell stabilitet”. Se rapport ”Desenvolvimento socioemocionel e aprendizado escolar”. Jag fattar inte att de ska behöva forska för att komma fram till det. De kunde ha frågat mig.)

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Skola och utbildning