Politikens visionslöshet

Jämt och ständigt tycks jag numera hamna i sällskap där man ondgör sig över politikens brist på visioner. Jag har inga invändningar, ja, politiken saknar visioner. Femtio spänn extra i månaden till pensionärer är ingen vision, ej heller upphävandet av borttagandet av ungdomsrabatten på arbetsgivaravgifterna. De enda som ägnar sig åt tankeflykt, om än åt galet håll, är vänsterpartisterna som vill ha stopp för vinster i välfärden och miljöpartister som vill sluta använda olja.

Om jag hade blivit statsminister för tjugofem år sedan skulle jag veta precis vad jag skulle göra, nämligen ungefär det de gjorde, fast bättre. Jag skulle införa skolpeng fast jag skulle se till att det fanns ett centralt betygssystem så att det inte blev betygsinflation (jodå, jag skrev böcker om just detta redan i början av 90-talet), jag skulle släppa in privata aktörer i äldreomsorgen, fast jag skulle låta brukarna välja hem, inte kommunen, jag skulle definitivt inte sålt eldistributionsnätet, som är ett monopol, till privata intressenter eftersom det är att ge dem en sedelpress på medborgarnas bekostnad.

Men om jag blev statsminister idag vet jag inte vad jag skulle göra. Dagens problem kan inte åtgärdas med de verktyg politikerna besitter, alltså budgeten och lagstiftningsmakten. Att den svenska skolan är dålig beror på att lärarkåren är demoraliserad och okunnig, att föräldrarna har abdikerat från sitt föräldraansvar och att eleverna inte bryr sig. (Det är inte till hundra procent sant, utan kanske bara till 75 eller 80 procent, men det räcker inom samhällsvetenskapen.) Vad ska utbildningsministern göra åt det? Han har inga reglage på sitt ämbetsrum där han kan ställa in lärarkårens anseende i allmänhetens ögon. Det hjälper inte att höja lärarnas löner, för vi har de lärare vi har på några årtiondens sikt, och det hjälper inte att ge skolan mer pengar till annat, för skolan kostar redan för mycket om man jämför med andra länder.

Skolan är bara det tydligaste exemplet på politikens hjälplöshet – och observera, jag menar faktisk, strukturell hjälplöshet, inte att de politiker vi råkar ha är personligt hjälplösa (vilket också må vara fallet, men det ändrar inget i sak). Sjukvården, polisen, järnvägstransporterna – och senast igår på teve, barnmorskorna i Västra Götaland – överallt finns det tappade sugar, folk som inte orkar anstränga för att omvärlden är ogin och dum (jag säger inte att den inte är det).

Hur ska man kunna regera ett land som befinner sig i ett så ansträngt mentalt tillstånd?

I Gamla Testamentet används inte ordet vision. Där står det profetia. Exempelvis hävdar Ordspråksboken (29:18): Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst.

Kanske är det tvärtom. Kanske är det tygellösheten, oviljan att anpassa sig till något annat än det egna självförverkligandet, som gör att det inte finns något stort gemensamt att tro på, en profetia eller vision. Och som gör att vi tappar tron på de stackars politiker som vi förväntar oss ska staka ut en framtid åt oss.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s