Världen vill älska oss

För någon vecka sedan sände Globo TV ett timslångt program om Sverige. Globo TV ingår i Brasiliens största mediekoncern som liksom sin svenska motsvarighet Bonniers drivits av en enda familj i generationer, i Brasiliens fall familjen Marinho.

Jag har nästan aldrig känt mig så patriotisk som efter det programmet. Sverige är det återfunna Paradiset. Och det var inte löjligt och överdrivet gjort. Man glömde visserligen att det bränns bilar i Rågsved och att polis och ambulans ofta inte törs ta sig in i utanförskapsområdena och att svenska skolbarn får allt sämre kunskaper. Men i sin genre – den nationella hyllningsgenren – var programmet seriöst och välgjort.

Bilderna var överdådiga och fick mig att tänka på Jeppe Wikström. Sverige visades i den oändliga skönhet som landet förmår uppvisa när omständigheterna är gynnsamma, Stockholms innerstad en varm sommardag, skärgårdarna (som särskilt hade fallit programteamet på läppen), röda stugor och gnistrande snökalla dagar i fjällen. Inga rumänska tiggare syntes.

Brasilianarna kunde inte nog lovordna svenska folket. Det är inte bara det att vi är behagligt lågstämda och inte alls så skrikiga som andra folk, dessutom har vi milda och eftersträvansvärda seder, till exempel att män och kvinnor hos oss är likställda, vilket illustrerades med hemmahosreportage som visade skäggiga pappor som bytte blöjor.

Allt är mycket välordnat i Sverige, staten, bidragssystemen, tunnelbanan i Stockholm. Brasilianarna var särskilt imponerade av hur svenskarna lyckats utsmycka tunnelbanestationerna och göra dem till konstverk. Jag blev själv förbluffad. Denna skönhet hade jag inte riktigt upptäckt. Kanske hade fotograferna något trick, men resultatet var faktiskt slående.

Det enda som oroade brasilianarna var vinterkylan. Men de intervjuade en landsmaninna som hade flyttat till Vällingby och kunde förklara att det inte alls var något problem. Man tog bara på sig en överrock och så var saken ur världen. ”Lätt som en plätt”, tillfogade den mörkhyade brasilianskan.

TV-programmet var ett memento för mig. För mig är Sverige en idyll i förfall; sedan kan vi resonera om hur långt förfallet gått och om det kan vändas, men det är en annan sak. Det är bra att bli påmind om att det finns andra perspektiv.

Och kan man undra över att fattiga människor vill flytta hit från hela världen? Det är inte bara brasilianarna som har föreställningar om Sverige.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Internationellt, Sverige

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s