Varför politiska beslut så lätt blir fel

Hur är det möjligt att politiker genomför så olämpliga saker som det universitetssystem jag just behandlade? Universiteten är inte det enda exemplet. Med skolan gjorde man samma sak, alltså införde ett pengsystem utan extern kontroll, vilket sannolikt lett till en hel del betygsinflation och bristande jämförbarhet mellan betyg från olika skolor.

Ett annat riktigt dumt beslut för några decennier sedan var när man sålde monopolet elkablar till våra hus till privata bolag. Vi behöver bara kolla våra elräkningar för att upptäcka effekten: enorma kostnader för transporten av el. Man visste ju redan i förväg att det skulle hända. Monopol ska inte vara privata eftersom vinstmaximerande privata monopolister ofelbart, förr eller senare, kommer att missbruka sin maktställning på konsumenternas bekostnad.

Jag talade med en vän, en av landets mest framstående ekonomer, om det här. Han suckade, tog sig för pannan och sa att det konstiga är att politiken så ofta bryter mot det mest elementära och självklara sunda förnuftet.

Betraktat utifrån verkar det som om politiker inte förstår incitamentens betydelse. Samtidigt värjer jag mig mot den förklaringen; så dum är ingen. Jag tror felet ligger i politikens existensvillkor. Att driva politik är att kompromissa. Man kan aldrig få precis som man vill, det gäller alltid att ge och ta.

Antag att utbildningsministern vill sätta fart på genomströmningen vid universiteten och inrättar ett system där lärosätena får betalt efter utdelade poäng. Ministern kanske fattar att det skulle behövas någon extern kontroll av de betyg som sätts, men den tanken kanske stöter på patrull hos någon betydelsefull aktör, till exempel Universitetskanslerämbetet eller universiteten själva eller regeringspartnern Folkpartiet (eller vilket annat parti som helst).

Ministern orkar inte hålla på och tjafsa och vara principfast. Han ska resa till EU på ett viktigt ministermöte, han ska ta emot utländska delegationer, han ska inviga ett nytt lärosäte i Töreboda, han har ett helvete med ungdomsförbundet, som vill avsätta honom och, som lök på laxen, surrar ett rykte i pressen att han har ett kuckel med sin statssekreterare. Så han kompromissar. Bättre att ha ett halvbra förslag än inget alls, tänker han.

Men verkligheten ser inte alltid ut så. Ett halvdant förslag kan vara sämre än inget alls. Vem vill hellre flyga med ett plan som är felkonstruerat än inte flyga alls? Vem vill ha privatiserade elnät om det bara är ägarnas goda vilja och kärleksfulla omtanke om kunderna som hindrar dem från att skinna vederbörande inpå bara kroppen?

Jag vet precis hur det låter när intressena tar till brösttoner. ”Vadå, skulle universitetslärare inflatera betygen bara för att tjäna pengar? Nej, vet du vad, de har yrkesstolthet, de skulle inte nedlåta sig till sådant!” ”Du tror visst att alla företagare tänker som Krösus Sork! De har väl en heder likaväl som du själv.”

Och så står man där. Meningen är att man ska känna sig behäftad med en obehaglig människosyn och därmed vara en sämre människa som inte tror alla andra om gott. De första gångerna faller man i den fällan. Sedan gör man inte det, för man har fått erfarenhet.

Kanske är det så att politiker aldrig lyckas utveckla den erfarenheten. När de äntligen kommer i något slags beslutande position får de inte sitta länge nog för att lära sig.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s