Hur italienskan uppstod

En vän bjöd mig nyligen att följa med till en mottagning på italienska ambassaden. Jag invände att jag inte var bjuden, men det gjorde inget, sa min vän, italienarna är inte så petnoga. Mycket riktigt förekom ingen gästavprickning vid entrén, utan alla som känt sig kallade blev undfägnade med mat och dryck. (Eftersom italienska staten delvis finansierar sig med lån från utlandet tänkte jag att det nog egentligen var tyskarna som stod för fiolerna.)

Man fick även andlig spisning om man ville. Här och var låg staplar med en skrift av Dante som visade sig ha tryckts i 300 numrerade exemplar, varav jag tog exemplar nummer 036. Skriften heter Om vältalighet på folkspråket – De vulgari eloquentia – och är den första översättningen till svenska från Dantes original på latin. Den skrevs, enligt Gustav Sjöbergs utmärkta förord, under perioden 1304–1306 när Dante var omkring 40 år gammal.

Han påbörjade Divina Commedia ett par år senare. Han måste redan långt dessförinnan ha funderat på storverkets konstruktion, inte minst på frågan om vilket språk som skulle användas, latin eller folkspråk. Han stod nog i valet och kvalet. I skriften från italienska ambassaden filosoferar han kring alternativen (utan att flagga för några litterära planer) och utarbetar en del förhållningsregler för den som till äventyrs vill skriva en seriös text på folkspråket. Till slut valde han, som alla vet, att författa Commedian på en sorts italienska, vilket fick epokgörande betydelse.

Dante hävdar att det finns en artskillnad mellan latinet och folkspråket. Här öppnar han ögonen på mig, som slentrianmässigt alltsedan skolan utgått från att latin var sådant som romarna pratade och att detta språk sedermera konverterades till italienska och andra romanska språk. Latinet bara fanns med stavningsregler och allt. Dante gör en annan tolkning.

Människan är en ”ytterst instabil och föränderlig varelse”, säger Dante, och därför måste språket, liksom seder och bruk och allt annat, ”förändras över tidsliga och rumsliga avstånd”. Resultatet blir att det finns snart sagt hur många språk som helst: ”Ville vi därför räkna Italiens alla primära, sekundära och underordnade varianter av folkspråk skulle vi i detta lilla hörn av världen finna inte bara tusen olika tungomål utan säkert ännu fler.”

Ett sådant tillstånd är naturligtvis opraktiskt. Det blir svårt att göra stora saker, som till exempel att administrera ett romerskt imperium, skulle jag tro, om man inte har ett någorlunda exakt gemensamt språk. Därför, hävdar Dante, uppfanns latinet, grekiskan och en del andra språk. Dessa var språk med uttalade, nedskrivna regler – gramatica kallar Dante dem – kort sagt näst intill konstgjorda språk: ”Då dess regler fastställdes i samförstånd mellan många folk tycks det inte vara beroende av någon enskilds godtycke och kan följaktligen inte genomgå förändringar.” Därigenom kan vi ”tillägna oss de skrifter och gärningar som stammar från våra förfäder eller från dem som blir annorlunda av att leva på en annan plats än vi”.

Hur går det då till att uppfinna ett reglerat, delvis konstruerat språk, en gramatica? När det gäller latinet vände man sig enligt Dante till de stora, ”regelrätta”, diktarna nämligen Vergilius, Ovidius, Statius och Lucanos ”och dessutom några som fött fram den mest högtstående prosa, som Titus, Livius, Plinius, Frontinus, Paulus Orosius och många andra som en vänlig omsorg bjuder oss att besöka”. Hur man rent praktiskt kunde framställa en gramatica på grundval av en massa diktverk hade en läsare gärna velat veta. Höll Roms kejsare regelbundna grammatikseminarier för att tukta och utveckla sitt språk? Men i vilket fall som helst är hela tanken fascinerande att ett tillräckligt användbart, reglerat språk inte uppstått av sig själv utan behövt skapas ur en förgrammatisk språklig soppa.

Varför kunde nu Dante inte nöja sig med latinet, som faktiskt fanns, utan i stället besvära sig med att försöka utveckla ett tillräckligt användbart och kultiverat folkspråk, som inte fanns? Latinet var oundvikligen reserverat för en mycket liten elit. Med renässansen framträdde nya befolkningsgrupper som krävde inflytande utan att för den skull ägna åratals studier åt att lära sig sin gramatica. Folkspråket tillhörde framtiden. Commedian och Gustav Vasas bibel på svenska var barn av samma anda och tidevarv.

Dante frågade sig vilket av tusen eller fler italienska folkspråk en författare med seriösa ambitioner skulle välja. Han undersökte dessa språk och fann dem allihop fula och vulgära, ”då det italienska folkspråket missljuder i så många olika varianter”. Romarnas ”folkspråk är det fulaste av Italiens alla språk”. Sarderna ”efterhärmar gramatica som apor efterhärmar människor”. ”Apulierna talar fult och barbariskt”. Inget folkspråk finner nåd.

Däremot kan det finnas litterära genier inom varje språkområde: Även ”om Apuliens invånare vanligtvis talar så motbjudande finns det bland dem några strålande män som yttrat sig förfinat”. Dessa genier har dock avvikit från det lokala folkspråket och valt egna uttryckssätt. ”[Det] bör därför stå klart att Italiens vackraste folkspråk varken återfinns på Sicilien eller i Apulien, då vi har visat att de som är födda där och gett uttryck för vältalighet avviker från sitt eget folkspråk.” Eller som Gustav Sjöberg formulerar det: ”Om det lysande folkspråket ger sig till känna hos de största diktarna, vilket Dante tidigare slagit fast, sker det just i kraft av att de förmår avvika (’divertere’) från sitt eget folkspråk. Mot de ’skändliga’ kommunala folkspråken står alltså ett annat språk, alltjämt i vardande och omöjligt att identifiera med ett visst förefintligt tungomål.”

Dante hade alltså ett akut behov av en njutbar, väl fungerande riksitalienska. Men hur skulle den kunna uppstå när det inte ens fanns en italiensk stat som kunde ombesörja saken? Och hur lång tid hade det tagit även om det funnits en effektiv stat? Dante kände nog att han var havande med Commedian. Han kunde inte vänta längre. Så han gjorde jobbet själv. Om vältaligheten på folkspråket är framför allt den regelbok han avser att själv tillämpa.

Dantes regelverk är mycket strängt och detaljerat. Det handlar inte alls om subjekt och predikat och vilka verb som styr dativ. Det är inte stavfel Dante oroar sig för, utan att bli förknippad med pöbelns tankar och uttryckssätt. Därför reglerar han inte minst innehållet i texten, först och främst de ämnen som berörs. Godkända ämnen är hälsan, ”den köttsliga kärleken” samt dygden. Sedan gäller det den metriska formen. Där är sången prioriterad och det tragiska står högst. Elvastaviga verser är överlägsna, därefter kommer sjustaviga. Verser med jämnt antal stavelser bör undvikas ”på grund av att de är så grova” eftersom ”jämna [tal] är underlägsna ojämna tal”. Det är också noga med vilka ord som används. Dante gillar särskilt välkammade (sic!) ord: ”Välkammade kallar vi de ord som – trestaviga eller mycket nära trestavighet, utan aspiration, utan akut eller cirkumflex accent, utan de dubbla konsonanterna z eller x utan dubblerade likvider eller likvider som följer direkt på klusiler, nästan polerade – efterlämnar ett slags ljuvhet hos den som uttalar dem: som amore, donna, disio, virtute, donare, letitia, salute, securtate, defesa [kärlek, kvinna, begär, dygd, göra, glädje, hälsa, trygghet, försvar]”.

Detta må vara svårt att riktigt ta till sig, men man får komma ihåg att när detta regelverk tillämpades i Commedian åstadkoms en av mänsklighetens största litterära hits.

Jag undrar om Gustaf III hade gjort bekantskap med denna skrift när han instiftade Svenska Akademien. Nationens språk var söndertrasat av utländska tungomål, dialekterna var legio och med stavningsreglerna var det si och så. Sverige behövde en bra rikssvenska. Kungen inrättade Akademien med uppgift att ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”, vilket med Dantes uttryck varit att inrätta en gramatica. Mycket riktigt stadgades att en ordbok och en grammatik skulle skapas. Och på vilken dialekt skulle rikssvenskan byggas? På bohuslänskan eller jämtskan? Ingendera, där gjorde Gustaf III som Dante anbefallde, han valde ut ett antal litterära genier som i kraft av sitt eget omdöme skulle fatta de avgörande besluten om språkets konstruktion.

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg, Reflektioner

One response to “Hur italienskan uppstod

  1. Per Hallerby

    Intressant!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s