En julsaga

Det vara en gång ett rikt och vackert land med snälla och hjälpsamma invånare. Många människor från andra länder, där folk djävlades med varandra, ville flytta dit för att få lite lugn och ordning i sina liv.

Gärna, sa invånarna i det rika och vackra landet. Kom hit så ska vi hjälpa er att bli lika nyttiga som vi. Ni som är datatekniker och läkare kan säkert börja jobba direkt, förresten ger vi er och alla andra gratis undervisning i vårt språk för att det ska bli så lätt som möjligt för oss att gemensamt greja det här.

Nu hände det ibland att yrkeskunniga människor i det rika landet tyckte det brast i kompetensen hos de invandrade kollegerna, till exempel bland läkare, tandläkare och ingenjörer, som körde taxi i stället för att verka inom sin profession. Därför inrättades ett faddersystem, där invandraren var lärling med dålig lön hos en etablerad yrkesperson till dess tillräcklig kompetens var uppnådd.

Såväl det rika och snälla landet som invandrarna tyckte det där med faddersystem var utmärkt, så det utvecklades över hela linjen. De invandrare som inte lyckades skaffa anställning direkt genom egna ansträngningar fick så småningom hjälp att hitta en fadder. En fadder kunde vara både fysisk och juridisk person, alltså företag. Under fadderperioden, som kunde vara hur lång som helst, fick invandraren dålig lön för att det på så sätt skulle skapas incitament för vederbörande att förkovra sig och på egen hand skaffa sig ett fullvärdigt arbete.

För invandrarna var faddersystemet ett utmärkt sätt att få kontakter med de snälla medborgarna och de goda arbetsgivarna i det rika landet, att lära sig språket och landets kultur och seder. För en invandrare som inte arbetade utgick ganska obetydliga bidrag, eftersom hen förväntades på ett eller annat sätt finna en fadder och därigenom – i den mån det  behövdes – inhämta den nödvändiga sociala, kulturella och professionella kompetensen..

Många invandrare hade förstås ingen utbildning och kunde inte så mycket annat än vad de sysslat med hemmavid, till exempel att sköta hus och hem och vakta djur. Sådana kunde få lärlings- och fadderskapsplats i en familj, som behövde hjälp med allt från gräsklippning och målning av plank till städning och tvättning.

Det förekom att invandrare drog sig för att ingå i en fadderskapsrelation. Den myndighet i det rika landet som administrerade den här verksamheten styrdes emellertid av det gamla ordspråket ”Den fåfäng går lär mycket ont” och ville inte vara med på att finansiera sysslolöshet. Den visste att det krävs överlägsen kultur och bildning för att inte bli körd i botten av ”il dolce far-niente [den ljuva sysslolösheten]”, som italienarna säger. Till och med det rika landets infödda medborgare hade ofta svårt att utstå ett liv utan sysselsättning och kunde, enligt trovärdiga rapporter, i sin förtvivlan, vid iråkad sysslolöshet, ägna sin tid åt att klättra på väggar. Det var nämligen så att många inte på egen hand inte hade förmågan att komma på något intressant och inkomstskapande att göra på dagarna, utan det krävdes att någon annan, en så kallad arbetsgivare, inrättade tillräckligt underhållande sysslor åt dem.

Så myndigheten inrättade en jobbgaranti, som innebar att var och en för att få en visserligen låg basersättning per dag var tvungen infinna sig på en jobbcentral på morgonen och sedan stanna där dagen ut i avvaktan på att det kom en medborgare och ville ha hjälp med snöskottning eller någon annan angelägen uppgift. På det sättet gavs möjligheter till användbara och utvecklingsfrämjande kontakter mellan de skötsamma och arbetsvilliga invandrarna och de omtänksamma medborgarna.

De invandrare, och det fanns några sådana, som varken accepterade dessa erbjudanden eller på annat sätt kunde finna sig en försörjning i det rika landet, fick utstå besväret av ett eller flera allvarssamtal med en myndighetsrepresentant som på medborgarnas uppdrag ifrågasatte invandrarens rätt att stanna i det rika landet; trots allt hade det rika landet inte blivit rikt, välmående och vänligt av att försörja folk som inte bidrog till kollektivet, utan tvärtom genom att med alla slags påtryckningar förmå alla att dra sitt, eventuellt obetydliga, strå till stacken. På den punkten, tyckte det rika landets medborgare och myndigheter, behövdes inga nya idéer.

Varför kan vi inte ha det så där idylliskt och bra? Det finns inga andra hinder, vad jag kan begripa, än dumma idéer och fördomar på ömse håll. Enda olägenheten, som några skulle kunna hänga upp sig på, är den press på lönerna som faddersystemet skulle kunna leda till. Å andra sidan har ju invandrarna starka incitament att ta sig ur den låglönefällan. Ett annat möjligt problem är att upplägget kanske skulle förutsätta att bidragssystemet inte vore exakt detsamma för medborgare och folk som inte är medborgare, utan bara råkar befinna sig i riket, vilket kanske för många vore en stötesten.

Jag säger inte att allt är genomtänkt i varje detalj. Men förklara gärna för mig varför det är feltänkt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Sverige

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s