Om Sveriges inställning till tredje världen

Den tredje världen var ett begrepp som skapades under kalla kriget. Den första världen var de rika, kapitalistiska i-länderna, den andra världen de socialistiska länderna och den tredje världen resten, alltså de som också kallades u-länder, vilket först betydde underutvecklade länder och sedan, efter det att vi bestämt att länderna kunde ta illa upp av den benämningen, övergick till att betyda utvecklingsländer.

Fram till för några årtionden hade Sverige praktiskt tagit ingen invandring från tredje världen. Den invandring vi hade kom i huvudsak från den första och den andra världen, läs italienare, finnar, greker, ungrare, jugoslaver etc.

Det hindrade inte att vi rika, snälla människor i länder som Sverige hade upptäckt att det fanns ett stort mänskligt lidande bland tredje världens folk. Vi satte årligen av en summa pengar för att avhjälpa deras besvär och för att stödja deras strävanden att utveckla sig så att de framöver skulle bli som vi, det vill säga kunna hantera sina problem på egen hand. I sin godhet bestämde svenska folket, representerat av riksdagen, att en procent av bruttonationalprodukten (ibland bruttonationalinkomsten) skulle reserveras för dessa ädla ändamål. Därmed var Sverige det mest generösa förstavärldslandet när det gällde utvecklingsstöd till tredje världen.

Detta gjorde vi svenskar av medkänsla och godhet. Det fanns inget tvång, inga särskilt starka påtryckningar. Många rika länder gav bara bråkdelar av vad vi gav. Vi hade kunnat slingra oss undan mycket billigare. Men vi är ett hyggligt folk.

Att jag påpekar detta är för att understryka hur mycket vi, i ett oträngt läge, anser att vi ska betala för andras lidande. En procent av BNP.

Vi visste att folk led och att våra gåvor inte räckte för att märkbart minska detta lidande, men en BNP-procent var gränsen för vår godhet, och då var vi godare än någon annan.

Sådan är mänskligheten. Vi är schyssta och svenskarna är särskilt schyssta, men människor tycker på det hela taget att andra får lösa sina egna problem. (Jag vacklar i frågan om detta är bra eller dåligt. Å ena sidan kanske folk aldrig tar sig i kragen om de kan leva av andras godhet. Å andra sidan hade världen kanske varit ett paradis om vi följt Jesu uppmaningar och offrat allt för vår nästa. Det förra är prövat genom årtusendena och har på det hela taget slagit ganska väl ut, medan det senare egentligen aldrig testats.)

Nu har det hänt något. Sändebud från tredje världen klappar på nationens portar och begär härbärge, beskydd och försörjning, åtminstone tills vidare. Huruvida dessa som kommer hit och begär vårt stöd är de som mest förtjänar det – om det är mest synd om just dessa (ifall det är de som lider mest som i första hand bör omfattas av våra omsorger) – är inte lätt att veta. Att ta sig till Sverige från tredje världen är ingen enkel, bekväm och landstingssubventionerad bussresa, utan tvärtom en dyr och mödosam strapats, så man skulle snarast förmoda att de som lyckas ta sig till våra gränser är de starkaste, djärvaste, rikaste eller i varje fall de mest beslutsamma.

De kommer i sådana skaror att vi kan glömma den där utfästelsen om en procent av BNP. De bankar på portarna utan respekt för, i detta avseende, våra riksdagsbeslut. Jag vet inte hur många BNP-procent dagens invandring kräver. Ingen verkar ha besvärat sig med att räkna efter. Om de har det så håller de informationen för sig själva. Är det tre, fyra, fem procent? Eller mer?

Oavsett vilket är dessa kostnader inget Sveriges riksdag har kontroll över. På den tid när riksdagen faktiskt hade kontroll satte vi av en procent av BNP för ändamålet. När vi själva bestämde tyckte vi det var lagom. Nu bestämmer vi inte själva längre. Vi har inte bestämt att utöka anslaget; det bara växer. De som klappar på porten vill in oavsett budgetanslagen. Vi har inte kraft att sätta emot.

Det är inte så att summan av världens lidanden ökat sedan den tid när vi tyckte att en procent av BNP var lagom. Troligen är det tvärtom eftersom utvecklingen går framåt med vidunderlig fart. Människor i hela världen blir alltmer välmående. FNs milleniemål är nästan på väg att uppfyllas. Dock lär det just nu finnas 50 miljoner flyktingar i världen. Detta är absolut förskräckligt, men dessa flyktingar utgör trots allt bara 0,7 procent av världens befolkning. För några årtionden sedan levde en miljard – 16 procent av befolkningen – fler människor än idag i vad FN definierat som extrem fattigdom. På det hela taget har det samlade lidandet troligen minskat kraftigt.

Men även om världens lidande inte har ökat ansätts svenska folkets känslor alltmer. Världens problem tycks tränga närmare. Vi drabbas av en ångest som tar sig i uttryck inte minst i en hätsk debatt om invandringen, en debatt som saknar varje likhet med den lugna längtan efter konsensus som tidigare har kännetecknat vårt land.

Hur är detta möjligt? När vi kunde fatta egna beslut var vår omtanke om tredje världens folk värd en procent av BNP. Nu får det kanske kosta mångdubbelt mer, ingen vet hur mycket. Och plötsligt anses det omoraliskt att ens diskutera vad som är en rimlig nivå. Som om vi varit ondskefulla och snåla dårar när vi tidigare bestämde gränsen för vår generositet.

Jag vet förklaringen. Förut klappade de nödlidande inte på portarna utan höll sig där de var, långt borta. Vi märkte dem inte. Nu kommer de hit och kräver vårt bistånd. Nu ser vi dem. Det ger oss dåligt samvete.

Detta dåliga samvete beror inte på att vi gjort något vi har anledning att skämmas för. Det vi gjort är bra. Men det som de hjälpsökandes samhällen gjort är inte bra. Det är därför de tyvärr behöver söka vår hjälp. Skälet till vår samvetsnöd är att vi i vår godhet inte tål att konfronteras med och uthärda den nära åsynen av dessa andra.

Det får väl bli någon sorts kompromiss. Mellan å ena sidan att kräva att de andra rycker upp sig och hantererar sin egen tillvaro och, å den andra sidan, att vi som förhoppningsvis klarar av att greja vår egen existens ger dem ett handtag ifall deras prövningar blir orimligt besvärande.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Sverige

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s