Professionerna

Ibland ser man inte vad man har framför ögonen. Själv har jag först i modern tid – vilket i det här fallet betyder de senaste åren – fått upp blicken för de professionella kårernas betydelse för samhället. Med professionell kår menar jag exempelvis advokaterna, skollärarna, läkarna, ämbetsmännen, ingenjörerna, professorerna, poliserna, brandmännen med flera.

I välfungerande samhällen har sådana kårer i allmänhet en egen etik som de själva värnar om att upprätthålla. Låt mig ge ett exempel. I Brasilien ramlar broar ibland ihop därför att ingenjörerna slarvat med armeringsjärnen (eftersom de måste spara någonstans för att få ihop till mutorna till de politiker som beställt bron). I Sverige skulle en brokonstruktör inte gå med på det. Jag kan ha fel, men jag tror inte en svensk ingenjör ens skulle kunna tänka tanken.

Bra professionella kårer håller ordning i de egna leden och strävar av sig själva efter att förbättra sin kompetens. Advokaterna, till exempel, kan utesluta medlemmar som bryter mot kårens kodex. Läkarna upprättar kvalitetsregister exempelvis över vilka typer av proteser och andra ortopediska hjälpmedel som fungerar bäst. Skollärarna använde faktiskt de långa sommarloven (förut alltså) till att förkovra sig, inte bara till att sola och bada.

Hur dessa till stor del självreglerande kårer uppstod vet jag inte. Thomas Gür, som läser nästan alla böcker som kommer ut i hela världen, har berättat för mig att de olika amerikanska ingenjörssällskapen i slutet 1800-talet utvecklade tydliga etiska koder kring yrket eftersom ingenjörerna hade tröttnat på byggfusk och katastrofer i form av kollapsade broar och byggnader och ville ha stöttning av varandra för att inte tvingas därtill av okunniga och giriga arbetsgivare. Den svenska ämbetsmannakåren, som vi var så stolta över tidigare, jag tror med rätta, påstås ha uppstått genom Axel Oxenstiernas reformer på 1600-talet.

Professionerna var ofta ganska stolta över sig själva, inte utan anledning, och menade sig utgöra ett ”kall”, vilket betydde att utövarna av respektive yrke inte verkade bara för att tjäna pengar, utan också hade ett högre syfte, till exempel att göra goda gärningar och främja nationens intressen. Läkare kunde exempelvis behandla fattiga människor gratis.

Det kanske är att gå för långt att hävda att den glimrande utveckling som i-länderna genomgått under de senaste 150 åren berott på insatserna från sådana framåtsträvande och hederliga professioner, men jag tror man säkert kan påstå att utvecklingen inte inträffat om professionerna saknat de goda kvaliteter de faktiskt haft. (En gång när jag var i Burundi träffade jag en man som just blivit stämd inför domstol. Jag undrade om han anlitat en bra advokat. ”Advokat?”, sa han förvånat, ”varför ska jag slösa pengar på en advokat, jag betalar domaren direkt.” Det finns skäl till att Burundi är ett synnerligen underutvecklat land.)

Det oroväckande är att den svenska staten under de senaste femtio åren i ökande utsträckning har styrt och lagt sig i dessa professioner och därmed undergrävt deras självständighet, vilket gjort att de tappat förmågan – och ofta viljan – att upprätthålla sitt ofta ganska strikta etos.

Värst har nog lärarna drabbats av detta, såväl skollärarna som universitetslärarna. För femtio år sedan var skollärarna respekterade och aktade personer som tjänade lika mycket som riksdagsledamöter och som själva bestämde hur pedagogiken skulle skötas. Idag är deras status allvarligt försvagad och deras löner kraftigt urgröpta. Myndighetsanställda pedagoger talar om för dem hur de ska göra sitt jobb, ofta på grundval av särskilt dumma idéer, typ att kunskap inte är viktig att ha i huvudet eftersom den i alla fall finns på internet. Jag har sett gammaldags professorer bli rosenrasande vid blotta nämnandet av ordet post-modernism, en lära som förkunnar att det inte finns någon sann kunskap (utom just den som post-modernismen själv predikar, kantänka).

Men det är inte bara lärarna som utsatts för denna degradering. Läkarna, ämbetsmännen, sjuksköterskorna och andra har fått vidkännas motsvarande behandling. Jag tror att det gäller alla professioner som varit beroende av staten och troligen bara dem. Advokaterna och revisorerna, som för det mesta inte har staten som finansiär, har inte alls drabbats.

Om de gamla professionerna var omistliga för den goda utvecklingen kan man inte annat än oroa sig för hur det ska gå med utvecklingen när professionerna försvagas. Framför allt vet jag inte om de på något sätt skulle kunna återskapas.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Skola och utbildning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s