Några motvilliga synpunkter på decemberöverenskommelsen

Jag skriver ”motvilliga” därför att det finns så många bottnar och oklarheter i den överenskommelse som regeringen och Alliansen slöt i mellandagarna. Tolkningarna går vitt isär, en del tycker att det var V som vann, andra menar att SD var den store vinnaren. Eller var det Löfven som segrade? Det är rörigt och svårtolkat.

Men det finns tre möjligen intressanta aspekter som inte framhållits (vad jag har sett).

1. Alliansen har lovat att inte protestera mot regeringens budget. Det som står i budgeten blir alltså fredat från opposition från Alliansens sida (vilket i och för sig för mig ser ut som fri spelplan för SD; i budgetfrågor blir SD ensam opposition). Får förresten Alliansen klaga på budgeten även om de inte röstar emot den eller har den lovat klä sig i munkavle?

Riksdagen håller ungefär 700 omröstningar per år, varav runt 60 rör budgeten. Det ser alltså ut att finnas en hel del att bråka om även om man lägger ned alla strider om budgeten. Men tänk om Löfven blir lurig och stoppar in alla andra frågor han kan komma på i budgeten för att freda även dem från synpunkter från Alliansen? (Tack, Magnus Henrekson, för synpunkten).

Kommer Alliansen då att skrika svek och falskspel och bryta överenskommelsen? Har Alliansen tänkt på den här möjligheten? Varför har den då inte skyddat sig mot Löfvens eventuella list? Var går för övrigt gränsen mellan ett budgetärende och ett fristående ärende? Räcker det med att en fråga omnämns i budgetproppen för att bli fredad?

2. Om vi antar att Löfven inte beter sig så där knipslugt utan lämnar nästan 650 beslut för match öppnas spännande möjligheter. Om SD stödjer Alliansen vinner dessa två gemensamt över regeringen. SD har tidigare för det mesta stött Alliansen. Det skulle betyda att vi egentligen hade två regeringar, en rödgrön i budgetfrågor och en Alliansregering med SD-stöd i alla andra frågor, det stora flertalet riksdagsbeslut.

Om nu Alliansen skulle tåla att få stöd av SD, förstås. Och om nu SD skulle bli en så lojal supporter av Alliansens politik, förstås. Här öppnar sig oceaner av möjliga förvecklingar, intriger och chanser att utöva jävelskap.

Men den rödgröna regeringen kanske inte gillar tvåregeringsalternativet och därför försöker komma överens i förväg med Alliansen även i icke-budgetfrågorna. Och Alliansen, som inte vill styra med SD som stödparti kanske går med på det. Därmed skulle SDs position som enda oppositionsparti vara grundmurad.

Eller om SD la förslag i någon av Alliansens hjärtefrågor. Skulle Alliansen då rösta emot sin egen politik för att slippa gå i armkrok med SD?

3. En del undrar hur Kinberg Batra kunde vika sig. Åldern spelade nog roll. Hon är bara 44 år. Hon, till skillnad från många äldre moderater som ondgjort sig, kan vänta till nästa val.

Om hon gått till val nu hade hon sannolikt förlorat moderatröster till SD. Det skulle troligen ha försvagat hennes ställning, som ändå inte kan vara så särskilt stabil eftersom hon är så ny. Nu slipper hon den risken och kan vänta på att regeringen gör bort sig och hon själv konsoliderar sin ställning så att Alliansen kan komma tillbaka om fyra år som största block med en rödgrön opposition som (kanske) är bakbunden av den nyligen timade överenskommelsen.

Troligen bra för Kinberg Batra, kanske bra för moderaterna. I sådana här förvirrade lägen har man inte en aning. Vi har lämnat en upptrampad och välbekant stig och rör oss i okarterad terräng. Utan alla jämförelser i övrigt kommer jag att tänka på uppspelet till första världskriget. Det kan gå hur som helst.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s