Monthly Archives: januari 2015

Varför kulturerna inte förstår varandra

Trots all kommunikation, alla reportage, alla charterresor och övrig internationell turism, trots vetenskapens framsteg, trots sociala medier och allt prat om en globaliserad värld förstår kulturerna inte varandra.

När jag jobbade i Afrika insåg jag att problemet sönderfaller i två delar: a) att inse och acceptera att de andra tänker annorlunda och b) att utröna på vilket sätt de tänker annorlunda.

a) är det svåraste. Det är så svårt att det knappt går att förklara. Framför allt är det svårt att förklara utan att framstå som en besserwisser. Låt mig ändå ta risken.

När jag inledde mitt arbete i Afrika var jag redan en erfaren globetrotter. Jag hade studerat och jobbat i andra länder, utan att detta dock, som jag så småningom insåg, påverkat min grundläggande inställning, som var att alla egentligen, innerst inne, var likadana som jag fast de hade utsatts för annan kulturell förnissa, ungefär som att de råkade tala ett annat språk, ett utanverk även det. Jag trodde att alla folk var bröder och systrar i anden och att det i grunden bara var språkförbistring och missförstånd som skiljde oss åt.

Eller, för att drämma till med lite klarspråk: jag trodde alla folk i verkligheten var svenskar.

När man bor till exempel i USA eller Norge klarar tillvaron en sådan illusion, för amerikaner och norrmän är tillräckligt lika oss för att det inte ska skava så mycket.

Men pröva att på egen hand försöka få något gjort i rejält annorlunda kultur, exempelvis i Afrika, så kan du, om du orkar med det, lära dig ett och annat. Saker som man trodde var självklara, till exempel att hålla en tid åtminstone på timmen när, gäller inte där. Eller rättare sagt: det gäller ibland, man vet aldrig. När man råkat ut för ett tillräckligt antal outgrundligheter av de mest olikartade slag inser man plötsligt att man inte fattar hur de tänker. Då har man nått a) enligt ovan.

a) är inget behagligt tillstånd. Man famlar och har inga bäringar. Man saknar förståelse. Kloka människor undviker därför a). De hittar på undanflykter och ursäkter eller reser hem och glömmer bort känslan av annalkande olust. Till exempel var den officiella svenska linjen under min tid i utrikesförvaltningen att allt elände i Afrika berodde på kolonialismen och, underförstått, att om man fick bort det mentala grus i maskineriet, som Drottning Victoria av England och den fascistiske diktatorn António de Oliveira Salazar av Portugal åsamkat afrikanerna, så skulle dessa snart framträda som de sanna svenskar de innerst inne var. I det perspektivet är det ju fullt naturligt att skicka centerpartister till Afrika för att lära afrikaner hur man bedriver politik.

Den allmänna uppfattningen i Sverige, fast det må vara förmätet att påstå det, har enligt min uppfattning inte nått a). Förresten gäller detta nog alla andra folk också, möjligen med undantag för engelsmännen, som har tillräckligt med erfarenheter av världens olika kulturer för att ha utvecklat åtminstone vissa kosmopolitiska drag.

Det är först när man nått a) som man kan gå vidare till b).

Vad har man för glädje av dessa observationer? Ta hederskulturer. Vi kan observera b), till exempel att flickor som bryter mot vissa regler tas av daga. Men vi svenskar tycks tro att problemet går att hantera med terapi. Eller att vi ska kunna resonera hemvändande jihadister till rätta efter deras terrorturnéer i Mellanöstern. Det går inte. Kulturerna är inte ett löstagbart utanverk.

Problemet är att Sverige inte nått insikt a). Vi tror fortfarande att det räcker att skrapa lite på ytan.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Är vissa kulturer bättre än andra?

Jag frågar Google om Sverige är ett mångkulturellt samhälle, och den hjälpsamme IT-jätten skickar mig till sajten Expo Skola för att jag ska få ett genomtänkt, vederhäftigt och lättförståeligt svar (http://skola.expo.se/kultur_165.html).

Så här förklarar Expo Skola:

Ett mångkulturellt samhälle är idén om att ett samhälle fungerar och utvecklas till det bättre genom att människor med olika kulturella influenser bygger upp det samhället. Sverige ses som ett sådant samhälle.

Expo Skola ger ett exempel för att skolbarn (och en irrande vuxen som jag) ska kunna förstå:

Spagetti med köttfärssås kommer ursprungligen från Italien men många skulle säga att det är en svensk nationalrätt. Ingår maträtten i svensk kultur?

Under rubriken Att diskutera ställer Expo Skola ett antal frågor, till exempel ”Är vissa kulturer bättre än andra?”. Det där med spagettin ger mig en känsla av att Expo Skola menar att rätt svar är ”nej”. Med tanke på att Expo Skola verkar vara finansierat av staten och att staten har en dedicerad uppfattning i frågan är jag till och med rätt säker på att ”nej” är det rekommenderade svaret.

Eftersom jag är en klar anhängare av italiensk gastronomi skulle jag svara ”ja”. Den italienska matkulturen har, åtminstone fram till för några årtionden sedan, stått högre än den svenska.

Tänk om Expo Skola i stället presenterat ett annat exempel:

En del kulturer kallas hederskulturer. Enligt Wikipedia har ”könsstympning en del i hederskulturen i och med att stympningen påstås försäkra döttrarnas oskuld vilket anses vara av vikt för en familjs anseende”. Könsstympning förekommer även i Sverige. Ingår könsstympning i svensk kultur?

Jag skulle svara med ett rungande nej. Samt med en engagerad utläggning om att a) det förhoppningsvis aldrig kommer att göra det hur mångkulturella staten än önskar att vi blir och b) att kulturer som ägnar sig åt att förstöra små flickors könsdelar är underlägsna, i varje fall vad gäller synen på kroppslig integritet, respekt och kvinnosyn. (OK, jag vet att judar stympar små pojkar, men omskärelsen är, om än otrevlig, ett jämförelsevis beskedligt ingrepp. Det finns grader i helvetet.)

Jag förstår inte ens hur man överhuvudtaget kan ställa frågan om vissa kulturer är bättre än andra. Den svenska kulturen av idag är överlägsen vår stenålderskultur, den tid ”när blott barbariet var fosterländskt”. Fråga din nästa när hen velat leva om hen kunnat välja, då eller nu. Eller öppna Afghanistan och Nordkorea för fri invandring från Sverige och Sverige för fri invandring från Afghanistan och Nordkorea och ställ dig vid gränserna och räkna.

Eller tänk så här: om nu Sverige blivit berikat genom århundradens invandring av skickliga tyskar, valloner och andra folk, vilket jag inte förnekar en sekund, så måste ju den svenska kulturen före berikningen ha varit underlägsen den svenska kulturen efter berikningen. Så då är ju vissa kulturer bättre än andra.

Jag har levt tillräckligt mycket i u-länder för att veta att u-länningarna inte vill något annat än bli som vi, medan väldigt få svenskar skulle vilja att Sverige vore ett u-land.

Att ens ställa rubrikens fråga är löjligt. Likväl gör Expo Skola det (liksom många andra likasinnade). Samtidigt, kolla på länken, pekar Expo Skola ut Sverigedemokraterna som de enda, och helt puckade, företrädarna för uppfattning att den svenska kulturen är överlägsen vissa andra kulturer. Indirekt talar de därmed om för svenska folket att Sverigedemokraterna är de enda företrädarna för en sanning som är uppenbar för envar. De skjuter sig i foten, dårarna.

PS Min son läser detta och menar att jag levererat en plädoajé för Sverigedemokraterna. Så är det inte. Jag blir inte kines för att jag, liksom många kineser, anser att jorden är rund.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Banco Sabadell

Jag har inte mycket till övers för banker. Ej heller gillar jag reklam. Den är för det mesta är förljugen. Bankreklam är en särskilt giftig kombination.

Men när jag såg den här reklamen smälte jag direkt. En liten flicka deponerar ett mynt och all världens skönhet bryter gradvis ut.

En orkester samlas lite i taget på ett torg någonstans i Spanien. Människor faller alltmer i trance i tonerna av – jag blottar min musikaliska okunnighet, jag tror det är något av Beethoven, Eroican eller nian kanske, men i vilket fall som helst så kommer du att känna igen musiken, den är världens mest kända – stråkar, blåsinstrument och trummor.

Det är så rörande, så vackert. Mänsklig gemenskap bryter ut, ett gemensamt engagemang för, för vadå? Bara att vara med om något storartat tillsammans.

Barn klättrar upp i lyktstolpar och låtsas dirigera, vuxna tar fram sina telefoner för att föreviga. Fler musiker ansluter. Det blir gradvis alltmer märkvärdigt, alltmer storslaget. Och ändå så självklart och mänskligt och nära.

Så kan människors gemenskap och gemensamma strävan gestaltas. Och det ska vara en girig bank som visar upp det! Jag kommer nog inte att ändra min uppfattning om finanskapitalet och reklambranschen, men här bugar jag mig och tar av mig hatten. Det finns mänsklig värdighet på de mest oförmodade ställen.

Du kanske vill kolla? Gå till https://www.youtube.com/watch?v=GBaHPND2QJg

Så mycket skönhet och genialitet det finns.

2 kommentarer

Filed under Alla inlägg

Hur kommer sig identitetspolitiken?

Nils Lundgren har en utmärkt krönika om identitetspolitik på sin blogg (http://ekonomlundgren.blogspot.se/). Identitetspolitiken går ut på att ”medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper som ras, klass, religion, kön, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning, kultur, informationspreferens, historia, (flämt!) musikaliska eller litterära preferenser, medicinskt tillstånd, sysselsättning eller hobby” ska ha särskilda rättigheter som det är omvärldens skyldighet att säkerställa, typ fler kvinnor i bolagsstyrelserna, fler hbtq-personer i poliskåren, fler män i förskolan och så vidare.

Nils visar hur främmande detta tänkande är för rättsstatens och jämlikhetens grundläggande principer och hur tossigt det skulle bli om man gjorde allvar av dessa skruvade föreställningar. Läs!

Vad jag funderar på är hur dessa idéer kunnat växa sig så starka. Jag tror att det har med välfärdsstatens och politikerväldets tilltagande dominans att göra.

Individernas strävan i samhällslivet går i stort sett ut på att ordna sin tillvaro på bästa sätt, att skaffa sig så hyggliga belöningar det går. I ett samhälle som domineras av en företagsägande kapitalistklass och dess tänkande får människor bäst belöning av att hjälpa till att öka profiterna, vilket lämpligast kan ske genom att de utbildar sig, anstränger sig, jobbar mycket, skaffar sig rykte om att vara pålitliga, lojala, duktiga etc.

I ett annat samhälle, som domineras av välfärdspolitiker och deras tänkande, är det andra kompetenser som belönas. De duktiga får ingenting alls eftersom de klarar sig på egen hand. Välfärdsstatens mål är att minimera lidandet och därför får mest för pengarna genom att belöna dem som lider mest. (Jag säger inte nödvändigtvis att det är något fel på detta, jag bara beskriver mekanismerna.)

I välfärdssamhället lönar det sig därför bäst att vara svag. Ju svagare man är, desto bättre tillförsäkrad är man om välfärdsstatens bemödanden.

Men även välfärdsstatens resurser är begränsade, och därför uppstår en konkurrens bland alla potentiella klienter om att vara svagast. Det är i det perspektivet man kan förstå den militanta svaghetstävling som identitetspolitiken representerar. Om man, till exempel, inte bara är behäftad med allmän ekonomisk svaghet, utan även är kränkt ger det extrapoäng eftersom ett själsligt lidande kommer som bonus ovanpå ett materiellt.

I takt med människor inser fördelarna med att anses kränkt börjar alltfler leta efter – eller i nödfall konstruera – lidna oförrätter. Eftersom grupper är starkare och har lättare att få gehör för sina krav än enskilda individer börjar folk gruppera sig i distinkta kränkthetskluster, alltså identiteter. Man börjar såklart med de lägst hängande frukterna, typ att kvinnor, vissa kvinnor alltså, övergår från att betrakta sig som ett kön till att definiera sig som en förtryckt grupp. När den bilden väl är satt kan de starkaste i den förtryckta gruppen tillskansa sig särskilda förmåner med hjälp av statliga ingripanden, till exempel genom krav på kvotering i börsbolagens styrelser.

Gradvis utvidgas gränserna för av samhället accepterad kränkthet. För femtio år sedan hade den som krävde positiv särbehandling för att hans förfäder förtryckts inte tagits på allvar. Nu står ursprungsbefolkningar på kö och ska ha sina bortrövade totempålar och kannibalkranier tillbaka och helst lite ekonomisk kompensation som plåster på såren för den historiska oförrätten.

Det som förenar dessa kämpande identiteter, förutom att de på grund av genomlidet förtryck vill ha välfärdsstatens hjälp med gottgörelse och upprättelse, är att de står förenade i harnesk mot i stort sett samma fiende, nämligen, i nästan samtliga fall, vita män som utsatt dem för övergrepp vare sig det handlar om våldtäkt på fosterhem eller koloniseringen av lappmarken.

Vanliga skötsamma medelklassare, särskilt vita män, bör skämmas, inte bara för vad de är och gör, utan också för tidigare släktleds handlingar och åsikter. Vilket Skulle Bevisas.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Tankar på det otänkbara

Ibland skenar fantasin iväg med mig. Nu har den gjort det. Jag gillar inte resultatet. Men vi står idag handfallna inför en utveckling som tycks obeveklig. Så här formade sig min fantasi:

Inrikesminister Anders Ygeman anser, enligt media, att 2 – 300 svenska terrorister strider i Mellanöstern. Låt oss säga 250. För varje utkläckt terrorist finns det rimligtvis ett antal potentiella, kanske tio, kanske fem, jag vet inte. Låt oss anta ytterligare endast en potentiell terrorist för att inte bli anklagade för tendentiösa överdrifter. Det betyder att Sverige idag hyser 500 potentiella eller utkläckta terrorister (put).

Dessa put är muslimer. Det kan finnas lika otyglade personer i andra läger, men dem struntar jag i just nu. Med en muslimsk befolkning på en halv miljon betyder det att en promille av muslimerna är put.

Ett årligt intag av 50 000 muslimer ger i så fall ett tillskott på 50 put.

Om några år har vi så kanske 500 put, varav ett stort antal varit på krigs-, mord- och terrorutbildning hos Islamiska Staten eller likartade rörelser.

Välfärdsstatens naturliga impuls är att ge put terapi, bostad och kanske ett offentligfinansierat arbete. Men det kommer inte att gå. Dels är det i de flesta medborgares ögon orimligt att på detta sätt belöna skäligen misstänkta mördare och våldsverkare, dels blir belastningen på välfärdsstatens budget troligen för tung om det räcker med att lägga in vildsinta hotelser på Facebook för att få förtur i de sociala myndigheternas gräddfil.

Ej heller kan man räkna med rättssystemet, eftersom eventuella brott knappast går att bevisa. Det går inte att bura in återvändande misstänkta mördare som troligen har ont i sinnet.

Återstår övervakning och punktmarkering från SÄPOs sida.

Put själva kommer sannolikt, och med rätta, att känna sig som samhällets fiende nummer ett och handla därefter. Det går knappt att tänka att det inte skulle smälla ett antal bomber eller att de inte skulle ägna sig åt grov brottslighet, kanske rån, kanske handel med droger, inte vet jag. Metoderna kan de nog inhämta hos Islamiska Staten om de behöver tekniskt bistånd.

Vänta bara tills de tar de redan uttalade målen om ett islamiskt kalifat på allvar, ett kalifat som även berör Europa.

Jag har sett det förr, nämligen i Latinamerika, fast då med annorlunda förtecken. I Chile före Pinochet fanns en stark rörelse som ville göra revolution och kasta det etablerade samhället över ända, visserligen bestående av olika slags socialister snarare än islamister. I stort sett samma situation rådde i Brasilien, Argentina, Uruguay. Det blev militärkupper överallt när hotet kändes överhängande.

Jag tror inte på någon militärkupp i Sverige. Men något kommer att hända efter de första två, tre bombdåden, de första öppna konflikterna mellan put och säkerhetsstyrkorna. Jag kan tänka mig att säkerhetsstyrkorna så småningom tappar tålamodet. Eller att det uppstår halvprivata band av lasermän. Så var det i Latinamerika. Polis och militär hölls tillbaka av rättsstatens hedervärda institutioner. De tyckte sig bakbundna. På sätt och vis kan man förstå dem. De försvarade landet med risk för eget liv och tyckte sig bara få skäll av välmenande liberaler för att de kränkte de upproriskas medborgerliga rättigheter.

Det slutade med att de, ofta efter träning i USAs regi, påstås det i alla fall, tog saken i egna händer och satte upp dödspatruller för att komma till rätta med motståndarna.

Jag ryser vid tanken. De latinamerikanska revolutionärerna hade inte mycket internationellt stöd, men det skulle svenska terrorister få. Efter några plågsamma årtionden kunde Latinamerika återupprätta sina fallna demokratier. Jag är inte övertygad om att den gamla trygga, lugna och fridsamma svenska ordningen någonsin skulle kunna återställas.

Har någon en trovärdig, positiv fantasi?

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

Vårt förakt för medelklassen

En bekant till mig reste till Kanarieöarna på charterresa i julas. Tänk dig, sa han entusiastiskt till mig, där satt en hel flygplanslast med medelklassare, hederliga, anständiga, trevliga människor allihop, verkade det.

Jag tror inte min bekant hade bildat sin uppfattning om medelklassen genom studier av Aristoteles skrifter. Det behövde han ju inte. Att medelklassen är nationens ryggrad och stöttepelare måste ju stå klart för varje tänkande människa.

Eller borde stå klart. I själva verket föraktar samtiden, i varje fall i vårt land, medelklassen. Jag googlade och valde slumpmässigt två träffar. Först ut var sångaren Mikael Wiehe, enligt Wikipedia en revolutionär och vänsterman som anser att ”Kuba är bäst på mänskliga rättigheter i Centralamerika”. Så här diktar han om medelklassen:

Jag är en medelklassgrabb
från ett medelklasshus
i ett medelklasskvarter
Ni vet ett sånt där folk bor på första våningen
för dom är rädda för att ramla ner
Där man putsar och polerar
och håller ångesten i schack
För det är viktigt att le
och man får inte trampa fel
ifall man vill va medelklass

Se där en fet kollektivsmocka rakt i fejset på nationens nyttigaste folkgrupp. Medelklassen kan skönandarna ostraffat förolämpa hur de vill. Om man bytte ut ordet medelklass mot något av orden arbetare, feminist, vänsterpartist eller zigenare undrar jag om trubaduren skulle nännas framföra låten offentligt. Fast det är klart, arbetare kanske inte putsar och polerar och för vänsterpartister kanske det inte känns så angeläget att le. Och feminister bryr sig nog inte om ifall de ramlar ner eller trampar fel.

Wikipedia anlägger ett förment vetenskapligt tonfall:

Karakteristiskt för medelklassen är att den ständigt strävar uppåt, socialt och ekonomiskt, samtidigt som den hotas av social och ekonomisk degradering. Vissa menar att både liberalismen samt en viss konformism och strebermentalitet avspeglar just denna osäkra position för medelklassen.

Osäkra strebrar, jojomänsan. Sådana vill man såklart inte umgås med.

Om vi hade något vett skulle vi hylla sådana människor och önska att alla vore likadana. Strävan är något vackert. Strävan för mänskligheten framåt. I Goethes Faust II låter diktaren tre änglar utropa ”Wer immer strebend sich bemüht, den können wir erlösen” (Den som alltid strävar kan vi frälsa). ”Bättre lyss till den sträng som brast, än aldrig spänna en båge”, kvad Verner von Heidenstam menandes att strävan har ett inneboende värde även den tyvärr ej alltid belönas med framgång.

Och så hänsynsfullt av medelklassen att oroa sig för sin position i samhället, att frukta en klassresa nedåt! Sådant skapar en mental piska som motiverar ytterligare ansträngning till omvärldens båtnad. Vi borde vara tacksamma mot folk som motiveras av fruktan att kanske rentav tvingas till socialen och därför värnar om sin egen trygghet.

Den allmänna nedlåtenheten mot medelklassen är egentligen en överklassattityd. Minns den gamla skämtteckningen av Albert Engström, där änkenåden frågar ”Hur har de det egentligen i medelklassen, har de piano?”.

2 kommentarer

Filed under Alla inlägg

Hur medelklassen hamnade i skamvrån

Igår frågade jag dig – och mig själv – hur det kom sig att Skötsamme Medelsvensson, vars av praktiskt taget alla svenskar omfattade paket av attityder och livshållningar bringat nationen sådan välgång, under de senaste årtiondena alltmer förskjutits till skamvrån och till slut fått en dumstrut på sig, en hatt han kommer att få bära till dess han lärt sig att det är skämmigt att begära skötsamhet av andra (eller tills han tröttnar, lägger struten på hyllan, framhärdar i sin dygd och stolt predikar sitt budskap, vilket är min uppviglande rekommendation).

Jag säger som Fänrik Stål i diktsamlingen Johan Ludvig Runeberg skrev om just denne militär:

Jo, därom kan jag ge besked,

om herrn så vill, ty jag var med.

Liksom de flesta andra, i varje fall de flesta bland dem som gick på universitet och så småningom skulle komma att utgöra Sveriges ledande skikt, anslöt jag mig till 68-rörelsens befrielseidéer. Ett kort tag var jag till och med medlem i Vänsterpartiet kommunisterna (det hette så då) och beundrade grävskopor och andra kraftfulla byggnadsmaskiner som på något vis för mig representerade det okuvliga Proletariatet.

Allihop kom vi från hem med stabil medelklassmoral där det rått ett antal värderingar som vi nu unisont föresatt oss att avvisa, förstärkta i vår övertygelse av p-pillret, själva symbolen för den nya frihet som ville förvisa uttjänta idéer till historiens avskrädeshög, i pillrets eget fall den av det gamla samhället påbjudna sexuella avhållsamheten. Vi ansåg att tiden var kommen att göra upp räkningen med det unkna förgångna. Jag vet inte hur många rödvinsdiskussioner jag deltagit i där ämnet var hur man skulle driva småborgaren ur sin kropp. ”Småborgare” var en föraktfull benämning just på skötsamma medelklassare.

I och för sig var det väl inte så konstigt att ungdomen gjorde revolt mot sin föräldrageneration och ville skapa sig en ny värld. Det känns som ett ganska allmänmänskligt beteende. Det konstiga var att föräldragenerationen, som ju vid det laget var i sina bästa år och satt vid samhällets alla befälspositioner och styrspakar, inte slog tillbaka. Jag vill inte skylla ifrån mig på alla min generations snälla föräldrar, men de var nog lite mentalt uppluckrade, liksom deras barn, av de enorma och oförutsedda ekonomiska framgångarna som länder som Sverige plötsligt fått vidkännas. Gud, eller vem det nu var, hade skapat ett välstånd som världen aldrig tidigare hade kunnat drömma om.

Egentligen gick denna sociala metamorfos inte att förklara. I varje fall är jag inte medveten om att det gjordes några seriösa försök att förstå hur rikedomen uppstått. Om det hade gjorts så hade man kanske kunnat enas om att medelklassattityderna varit åtminstone en del av förklaringen, men frågan om välståndets orsaker kom aldrig på tapeten. (Någon gång hörde man att det gått bra för Sverige för att vi inte fått industrin och infrastrukturen bortbombad under kriget, men det kan ju inte förklara andra, krigshärjade, länders motsvarande succé.)

Vi hade bara hamnat i en ny och fantastisk värld av skäl som inte gick att begripa. Såklart man blev osäker på gamla föreställningar och normer. Även den äldre generationen greps av dubier kring vad som gällde. Om det där med att flickor skulle hålla på sig var fel så kanske allt annat som man förut hävdat också var grundlöst.

Ni här säkert hört det där om att TV2 uppstod när en vilsegången Vietnam-demonstration tog sig in genom portarna till TV-huset på Östermalm. Det var inte bara denna mäktiga bastion som öppnade portarna för ett härke självsäkra radikaler som föresatt sig att driva småborgaren ur kroppen. Alla samhällets institutioner invaderades på likartat sätt.

Så hamnade medelklassen i skamvrån.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Om Aristoteles hade rätt

Aristoteles hade alltså uppfattningen att Det Goda Samhället uppstår, eller har störst chans att förverkligas, om medelklassen och dess värderingar styr (eller tillmäts avgörande betydelse eller hur man nu ska uttrycka det).

Vad är det som hindrar att så är fallet? Vi tar ett exempel. En levnadsregel med framstående position bland medelklassens budord är ”du ska försörja dig själv och inte ligga andra till last”.

(Jag hör i andanom de fientliga ropen skalla: Han vill rasera välfärdsstaten! Han är ondskefull! Så är det inte. Medelklassen är inte ond och girig. Den är anständig och ansvarskännande. Den gillar inte att se tiggare på gatorna. Indier kan utan problem leva vägg i vägg med lidandet, men det kan inte den anständiga svenska medelklassen. Men detta är överkurs; nu handlar det om grunderna.)

Det som står i vägen för denna levnadsregel är en annan regel som säger ”din försörjning är inte ditt eget ansvar”. Den regeln är inskriven i vårt lands viktigaste grundlag, nämligen regeringsformen, där det i andra paragrafen stadgas att detta ansvar tillfaller politikerna:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

(Återigen skränar buropen. Nu bjäbbas det att vadå, det där är ju överdrivet, i verkligheten försörjer de flesta sig själva. Det är sant, men det faktum att de flesta inte utnyttjar politikernas erbjudande gör inte erbjudandet mindre verkligt. Att det inte utnyttjas mer beror nog till en viss del på överlevande medelklassmoral, men framför allt på att erbjudandet, vid närmare inspektion, visar sig rätt snålt tilltaget. Om jag fått 70 000 kronor i månaden hade jag alla gånger övervägt att bli en tacksam klient med seriösa och långsiktiga ambitioner. Men det är också överkurs.)

Vi har alltså två motsägelsefulla synsätt på den här punkten: å ena sidan medelklassens, å den andra politikernas.

Här är en fråga till högskoleprovet.

Antag att de 3 – 400 migranter som kommit just idag sitter i en biosalong och ska lyssna på en person som framför förhållningsorder om vad som gäller i Sverige. Vilken är mest sannolik av händelserna a) och b)?

a) Det kommer en medelklassare och säger att vi i Sverige hyllar arbetslinjen, vilket innebär att vi räknar med att alla ankommande ska försörja sig såframt de inte är av FN godkända kvotflyktingar samt att de som har problem med arbetslinjen kanske kommit till fel land.

b) Det kommer en politiker och säger att de nyanländas välfärd är hans huvuduppgift och han egentligen inte räknar med att annat än att hälften fortfarande saknar jobb efter sju år.

Det är en väldigt lurig fråga, för om man inte hänger med i svängarna kunde man tro att a) fortfarande gällde som det gjorde för några decennier sedan, när Volvo och SKF anställde utlänningar som läkarundersöktes och skickades hem om de var sjuka (eller gravida). Men numera är b) rätt svar.

Sverige blev ett framgångsrikt föregångsland på basis av medelklassvärderingar som omfattades av både arbetare och kapitalister, både höger och vänster, både borgare och socialister. Sedan upptäckte medelklassen att den försatts i skamvrån med en dumstrut på huvudet. Intressant, eller hur? Hur gick det egentligen till, och vem var det som hittade på – och gynnades av – detta attitydskifte?

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Om jag vore talskrivare åt utbildningsminister Gustav Fridolin

Gustav, vanlig politik biter inte på skolan. Problemet är en nedgången, förvirrad och lamslagen kultur som måste hanteras med andra medel, nämligen ledarskap.

Det är ett högriskprojekt. Skolvärlden kommer att håna dig och försöka slita dig i stycken. Din enda chans är att det finns så mycket förnuft hos lärarna att de är villiga att ta sig i kragen för att återskapa kårens värdighet och självrespekt.

Du kanske tycker chansen är för liten. Men om du inte gör något nytt så glider skolan vidare utför i PISA-backen.

Här är ett tal som du bör hålla till lärarna.

 

Kära skollärare,

Sverige har ett problem, nämligen de dåliga resultaten i skolan.  

Min föregångare, Jan Björklund, försökte lösa dem under åtta år. Han lyckades inte ens vända trenden.

Han gjorde så gott han kunde. Och ingen kunde ha lyckats bättre med de metoder som han använde, nämligen de normala politiska åtgärderna som består av att meka med regelverket och dona med budgeten.

Det fungerar inte. Jag tänker tillämpa en annan sorts politik.

Min politik vilar på en grundtanke som är självklar och grundad i all pedagogisk forskning, nämligen att det är lärarnas kompetens och kvalitet är avgörande. Lärarna bestämmer hur det ska gå med skolutbildningen. Sedan kan utbildningsministern göra vad hen vill med reglerna och budgeten.

Det där kanske låter okontroversiellt, men det är det inte. Det finns en massa andra, och felaktiga, synsätt på vad som spelar roll i skolan.

Två exempel. Det talas om att klasstorlekarna måste bli mindre. Men en dålig lärare klarar inte 20 barn bättre än 25 och en bra lärare klarar 30 barn lika bra som 25.

Det talas om att lärarna måste ha högre löner. Men det finns ingen direkt koppling mellan löner och resultat. Vi har de lärare vi har, nämligen ni, och era prestationer kommer varken att bli bättre eller sämre om ni får någon eller några tusenlappar mer i månaden.

Visst bör duktiga lärare ha högre lön. Men det är inte min sak att bedöma hur lönesättningen ska gå till. Lönerna sättas i skolorna, inte i Rosenbad.

Vad tänker jag göra då, frågar ni. Jag tänker be er, vädja till er, att rädda den svenska skolan. Jag vädjar till er att vända trenden och föra Sverige tillbaka till toppen. Utbildningsministern kan inte göra det, det visar erfarenheterna från Björklunds tid. Bara ni kan göra det.

Nu tänker ni nog att jaså, minsann, det är så dags nu att komma till oss och be oss röja upp i den soppa som politiker och byråkrater har kokat ihop. Några av er skulle antagligen helst vilja sparka mig i ändan.

I varje fall skulle jag tänka så om jag var ni. Jag vet att överheten har djävlats med lärarkåren i trettio, fyrtio år. Det senaste halvseklets utbildningspolitik verkar nästan haft till syfte att krossa lärarkårens professionella status och självsäkerhet.

Resultatet hos er har blivit en dov ilska, ett ruvande missnöje, en djup misstänksamhet mot politiker och byråkrater. De känslorna skapar ett motstånd mot allt som överheten, jag i det här fallet, kommer med. De känslorna är bärande inslag i skolkulturen.

Jag kritiserar er inte för det. Men jag hoppas att vi politiker inte trängt lärarkåren så djupt ned i missmodets träsk att ni inte förmår resa er. Jag vill att ni ska vara stolta över er själva. Jag vill att ni ska bestämma er för att ni som kår och kollektiv har Sveriges kanske viktigaste jobb och ni ska rädda Sveriges ungdom och Sveriges framtid.

Jag hör er indignerat säga att det är precis det ni gör. Hur kan jag påstå att ert jobb kunde göras bättre?

Tråkigt nog kan jag det. Det räcker med att peka på PISA-resultaten.

Då säger ni sannolikt att det inte är ert fel. Ni gör så gott ni kan, men tillvaron krånglar med er. Jag vet vad ni brukar peka på. Det första lärarna klagar över är all administration som stjäl tid från eleverna och undervisningen.

Ni har rätt. Min främsta uppgift blir att avreglera er tillvaro. Det kommer inte att bli lätt, för på varje enskild paragraf sitter det väktare, som kämpar med näbbar och klor för just den paragrafen. Ju mer ni ställer upp på mig, desto mer makt får jag att förenkla och förbättra ert professionella liv.

Lärarnas andra klagomål brukar röra föräldrarna, som har abdikerat från sitt föräldraansvar och lämnat över det till skolan. Det är inte bra. Ni och jag har en gemensam uppgift. Vi måste inskärpa föräldrarnas ansvar och vädja till dem att ta det, ungefär som jag vädjar till er att ta ert.

Det tredje klagomålet är lönerna. Varför ska ni engagera er när ni får så dåligt betalt? Jag förstår frågan. Men det finns som sagt ingen direkt koppling mellan lön och prestation. Skolans resultat blir inte 20 procent bättre bara för att lärarlönerna stiger med 20 procent. Löner måste förtjänas. Nationen kommer att belöna er när ni vänder trenden och gör Sverige till en kunskapsnation. För övrigt är lönerna inte mitt bord. Lärarlönerna bör sättas i skolan.

Ni kanske frågar vad ni praktiskt ska göra för att förbättra resultaten. Det svarar jag inte på. Vad jag än säger kommer ni att hitta fel, och det gör ni rätt i, för jag är ingen pedagogisk expert. Ni är de pedagogiska experterna. För övrigt ger forskningen svaret. Det handlar om ledarskap, resultatvilja, ordning och reda, respekt och engagemang.

Ansvaret är ert. Ni kan inte säga att ni tänker lägga manken till först när det är krattat och klart i manegen, när reglerna är borta, föräldrarna tagit sitt ansvar och lönerna stigit. Så går det inte till. Om vi ska göra Sverige till en kunskapsnation sätter alla igång direkt. Ni med.

Min politik handlar om att återupprätta lärarkårens anseende, värdighet och självrespekt, inte för lärarkårens skull, men för Sveriges.

Men jag kan inte skapa den rehabiliteringen. Det måste ni själva göra. Svenska folket vill inget hellre än att vara stolt över sin lärarkår, ungefär som man vill vara stolt över fotbollslandslaget.

Ni vet hur fotbollslandslaget väcker sina landsmäns tacksamhet och stolthet. Gör som de. Vinn matchen åt oss.

2 kommentarer

Filed under Alla inlägg

Platon och demokratin II

Jag skrev nyss om min samhällsbild Metafåren (se krönikan Hur är samhället konstruerat?). Jag påpekade att Platon gör en snarlik analys av sin tids demokrati. Denna likhet får mig att tycka att Platon, eller Sokrates, som gör analyserna i den förres skrifter, var särskilt klarsynta personer. Inte underligt att de blev världsberömda.

Här kommer beskrivningen från Staten, åttonde boken, avsnittet Tyranniets uppkomst ur demokratin:

Sokrates: Vi få i vår framställning tänka oss den demokratiska staten uppdelad i tre klasser — som den också i verkligheten är. Den första är just den nu nämnda gruppen [Platon kallar dem ”slösare och lättingar”, även ”drönare”; PEs anmärkning], som i följd av den obegränsade friheten uppstår i demokratien lika väl som i oligarkien.

Adeimantus: Så är det.

Den är blott mycket ivrigare i demokratien.

Hur så?

I oligarkien står den ej alls i pris utan drives tvärtom bort från alla ämbeten, och därför får den där ingen övning och blir utan kraft. Inom demokratien har den däremot — på få undantag när — ledningen; och de ivrigaste inom gruppen tala och handla, under det att de övriga samla sig kring talarestolen, föra oväsen och ej tåla, att någon säger något i annan riktning; och därför ledes allt i en dylik stat av denna grupp, med högst få undantag.

Ja, förvisso.

Det finns vidare en andra klass, som alltid skiljer sig från mängden.

Hurudan är denna?

Där alla arbeta på att bli rika, bliva väl i allmänhet de, som till sin natur äro mest skötsamma, också de rikaste?

Det är rimligt.

Det är väl från dem, gissar jag, som drönarna suga sin mesta honung med minsta besvär.

Ja, ty hur skulle man kunna få något av dem, som blott ha helt litet?

Och dessa rika kallas också, tror jag, för “drönareföda“.

Ja, så ungefär.

Den tredje klassen är folket — alla de, som arbeta med sina händer, som ej deltaga i politiken, och som ej ha så mycket att leva av. Denna klass är, när den är fulltaligt samlad, både den talrikaste och den mäktigaste.

Så är det. Men den är ej villig att samlas så ofta, om den ej får sin del i honungen.

Men det får den alltid, för så vitt det ligger i de styrandes makt att ta ifrån de förmögne deras egendom, dela ut den bland folket — och behålla det mesta för sig själva!

Ja, på det sättet får ju även folket sin del.

Platon är mycket råare än jag. Dem han kallar ”drönare och lättingar”, de som styr, alltså politikerna i ”talarstolen”, kallar jag ”herdar”, men tanken är ungefär densamma. Hans drönare pungslår de rika och skötsamma (som jag kallar vargarna) för sin egen skull och lämnar lite till folket (som jag kallar fåren).

Om jag lärde mig att vara lika fräck som Platon och Sokrates kanske jag också skulle bli ihågkommen i tusentals år.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg