Den sociala nyttan av ära och ordnar

I början av 1970-talet stod det svenska politikerväldet på sin stoltaste och mest självsäkra topp. Dess idéer tycktes ha fungerat, Sverige var ett rikt och allmänt beundrat land. Politiker i alla partier kunde, inte utan fog som det verkade, slå sig för bröstet, morskt se ut över landet och konstatera att de kommit långt både med den ekonomiska utvecklingen och med den eftersträvade jämlikheten.

I en ny regeringsform år 1974 – den första sedan 1809 – stadfäste politikerna sina lyckade principer och lovade att fortsätta i samma spår. Samtidigt passade de på att inom ramen för jämlikhetssträvandena ta bort det gamla ordensväsendet. Riksdagens allmänna beredningsutskott motiverade saken så här:

Ordensväsendet har sitt ursprung i äldre tiders samhällssystem, och principerna för utdelning av ordnar som belöning för samhällsinsatser kan svårligen förenas med nutida demokratiskt betraktelsesätt. 

Personligen instämde jag till fullo.

Efter trettio år kan vi nu göra en försiktig utvärdering. Den första frågan är vad Sverige har vunnit och den andra är vad Sverige, om något, förlorat.

Syftet var att främja jämlikheten. Har jämlikheten då ökat under de tre senaste decennierna? Om den gjort det så kanske borttagandet av ordensväsendet bidragit, men om jämlikheten inte ökat så har riksdagens beslut i ordensfrågan sannolikt inte haft eftersträvad verkan (annat än om allt annat verkat fel riktning och ordensfrågan inte räckt till för att kompensera).

Min ovetenskapliga erfarenhet är att folk tidigare strävade efter att nå framgång och erkännande på olika sätt. Då kunde man vara fin utan att ha mycket pengar, medan det numera mest handlar om ett enda framgångsmått, nämligen just inkomst och förmögenhet.

Ta min morfar och hans bror. De kom från relativt enkla förhållanden i Lund, men var båda begåvade pojkar som gjorde sig karriär i staten. Den ene blev generaldirektör med ansvar för vattenkraftutbyggnaden i Sverige, den andre blev flygofficer och sedermera generallöjtnant och chef för flygvapnet. Ingen av dem tjänade något särskilt med pengar. Det sas aldrig rakt ut, men pengar ansågs brackigt. Framför allt var det sjaskigt att ägna sitt livs strävanden åt att bli rik.

I stället fick de andra sorters belöningar, framför allt respekt och ära. Och därtill ordnar. Min morfar hade åtminstone två, vad jag minns, Vasaorden och Nordstjärneorden. De blänkte på hans bröst när han gick på frackmiddagar. (Jag tror att det arrangerades fler frackmiddagar på den tiden, antagligen i syfte att förevisa ordnarna.)

Jag vet inte om det här systemet var ojämlikt. Å ena sidan hade de ordensbehängda ofta dåliga löner så på det viset var det jämlikt, å den andra hade de pråliga utmärkelser och åtnjöt därför avund och ära så på det sättet var det ojämlikt.

Men numera finns det som sagt nästan bara ett sätt att mäta sin framgång, nämligen i pengar. Vem hyser numera någon särskild respekt för en generaldirektör eller professor? Äran är borta, nu finns det bara pengarna. Ambitiösa människor satsar på att bli rika, inte på att vinna ära och få Svärdsorden eller vasatrissan. Och den ekonomiska vetenskapen visar att de ekonomiska klyftorna ökat rejält.

Man kan såklart inte skylla den här utvecklingen, som återfinns i flera länder, på att ordnarna togs bort. Men saker hänger ihop.

När vi emellertid funderar över vad Sverige förlorat på att avskaffa ordensväsendet (och äran i allmänhet som belöningsmetod) blir svaret tydligare. Chansen att få en orden (eller annan ärebetygelse) var en oerhört stark morot. Den kunde som sagt få människor att överse med dåliga löner. Tänk vad staten, som delade ut ordnarna, tjänade på det! Att tillverka en kraschan kostade ju nästan ingenting (för övrigt skulle de inlämnas för återanvändning efter bärarens död). Det var som om staten haft ytterligare en valuta vid sidan om pengarna.

Och rika människor ansträngde sig för att få ära och slippa anses för brackor. De kunde ge några miljoner till Nationalmuseum och få Vasaorden som belöning, diskret visserligen, kopplingen fick inte vara för uppenbar. Det var en lysande affär för båda parter. Kapitalisten kunde köpa sig respekt – för dyra pengar – och staten slapp använda Finansdepartementets slantar till att köpa nya tavlor.

Netto tror jag det var feltänkt att för jämlikhetens skull motarbeta ärelystnaden och avskaffa ordnarna. Men då det begav sig, innan facit förelåg, hade jag alltså motsatt uppfattning, det måste erkännas.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Reflektioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s