Keynesianismen är statens religion

Keynesianismen var på modet när jag gick på Handelshögskolan på 1960-talet, sedan föll läran lite i vanrykte, men nu verkar den vara på banan igen. Till exempel är den berömde nobelpristagaren Paul Krugman, vars storhet jag aldrig begripit, en av lärans främsta tillskyndare (liksom Robert Skidelsky, vilket bekymrar mig en aning, för Skidelsky var min lärare på ett universitet i USA och honom gillade jag skarpt).

Alltnog, jag är vederbörligen utbildad i Keynes lära, tenterad och befunnen värdig inte bara ett godkännande, utan även överbetyg.

Det är bara det att jag inte tror på teorin. Att lära sig den och tentera på den, kanske rentav utöva den, är en sak; att tro på den är en annan.

Nu ska jag tala om vad John Maynard Keynes lär: om folk inte använder sina inkomster till konsumtion eller, eventuellt via banker, till investeringar, utan i stället lägger pengarna i madrassen, så köps det för litet, vilket kan leda till arbetslöshet och annat elände, och att staten därför bör kompensera för medborgarnas efterfrågebortfall genom att trycka pengar och spendera.

Världens enklaste tankegång. Om medborgarna inte köper tillräckligt så får staten köpa mer. Lätt som en plätt upphäver politikerna därmed kapitalismens stora gissel, alltså konjunktursvängningar med åtföljande arbetslöshet, kanske rentav svält och lidande.

Jag ska inte besvära med några förnumstiga vetenskapliga argument utan bara tala om vad det känns som. Det känns för enkelt. Teorin tilldelar staten och dess tjänare politikerna magiska krafter. Om politiker trycker sedlar och gör populära saker för pengarna – delar ut en ny sorts bidrag, bygger en bro, höjer lärarlönerna, det är bara att skriva en önskelista – så undslipper mänskligheten sina plågor. Solen tittar fram.

Förr i tiden, när folk trodde på Gud, ansåg man att allt var enkelt för Gud, i varje fall enklare än för människor. Därför kunde det vara ett klokt val att be Gud om hjälp i stället för att själv försöka göra något åt sina plågor.

Nu tror vi, eller en del av oss, efter Lord Keynes pedagogiska förklaring, att allt är lätt för staten och politikerna. Därför förväntar sig samtiden att dessa potentater ska utnyttja sin magi till vår räddning.

Folk slutade inte tro på Gud för att bönerna inte hjälpte. Eller rättare sagt hjälpte de lite slumpvis, som om Gud eller ödet slagit tärning.

Det är samma sak nu. Folk, i varje fall inte Paul Krugman, verkar inte sluta tro på statens och politikernas mirakelkrafter bara för att de inte fungerar – eller endast fungerar ibland.

Jo, visst inträffar det att ekonomin får en skjuts när politikerna genomför stimulerande åtgärder. Men motsvarande gällde även hjälpen från Gud. Goda ting som människor innerligt och enträget bett Gud om kunde faktiskt ske.

Så vad är keynesianismen egentligen? En lära som övertygar oss om statens och politikernas allmakt. En väldigt praktisk teori för den politiska överheten.

Tror jag.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Politik, Reflektioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s