När jag misslyckades med att rädda Sveriges skolor

För ungefär fyra år sedan läste jag om PISA-studierna och blev varse hur illa det är ställt med den svenska skolan. Beskäftig och ambitiös som jag alltid har varit bestämde jag mig för att göra något åt saken. Men vad?

När jag studerat frågan och pratat med ett antal sakinsatta och kloka människor insåg jag:

  • att den enskilt viktigaste faktorn för att komma till rätta med problemen är lärarkåren; har man bara tillräckligt med kunniga och energiska lärare så löser det sig samt
  • att man borde inrätta den självklara ordningen att särskilt skickliga lärare – för det finns några på nästan alla skolor – hjälper sina kolleger att bli bättre (det är en självklar ordning eftersom det är så det går till på de flesta arbetsplatser utom, numera, på skolorna).

Det här med att lärare ska hjälpa lärare att bli bättre har för övrigt den internationella pedagogiska spetsforskningen också kommit fram till. Det kallas ”kollegialt lärande” och är superhett i skolans värld, men när man rotar lite upptäcker man att det nästan uteslutande är tomt prat. Man har konferenser om saken i stället för att göra den.

Så tillsammans med pedagogisk expertis utvecklade jag en metod att identifiera skickliga lärare. Vi gjorde ett testprotokoll som en examinator längst back i klassrummet kunde fylla i för att fälla sitt avgörande. Man kan jämföra med ett körkortsprov (även om lärarna blir tokiga vid jämförelsen).

Lärare som klarade provet blev ”certifierade” av den stiftelse jag startade, Stiftelsen Svensk Skola, och fick ett certifikat och ett vackert guldäpple. Sedan fick rektor och alla lärare information om hur de skulle gå vidare för att dra igång det kollegiala lärandet. Självklart fick de också stöd och ledning under vägen.

Stiftelsen anlitade ett antal erkänt skickliga pedagoger som examinatorer och sedan var det bara att dra igång. Jag gjorde ett paket för 30 000 kronor per skola för att få tre av sina lärare certifierade och därtill hjälp med det kollegiala lärandet.

Vi fick några kunder, till exempel Upplands Väsby kommun, som erbjöd det till sina skolor. Jag och några examinatorer gjorde skolbesök och förklarade för lärarna. Mötena avslutades med att lärarna genom handuppräckning fick anmäla intresse för att genomgå certifieringsprov.

Det visade sig överallt att ungefär hälften av lärarna ville pröva (utom på en skola där lärarna gaddat ihop sig mot rektor och inte ville göra någonting alls). En friskolekoncern anmälde också sitt intresse, så jag tyckte att allt såg ganska bra ut. Med det här projektet på plats skulle svensk skola snart ta sig ur svackan.

Men det blev inte så. För något halvår sedan lade jag ned Stiftelsen Svensk Skola. Överallt, i varje skola, där projektet drivits igång med viss entusiasm, hade det ganska snart gått i stå eller runnit ut i sanden.

Typexemplet var en driftig rektor som dragit igång projektet men sedan blivit förflyttad till en annan skola, varpå projektet självdog eftersom det inte fanns någon annan som tog över ledningen. Visst kom det en ny rektor, men Gud ger ej förnuft för det man har ett ämbete. Ledarskap är en bristvara i skolvärlden. Man tror att saker och ting ordnar sig själv på något sätt utan att människan behöver ingripa.

Sedan har vi skolan som höll ut i ett halvår men sedan var tvungen att ge sig in i något som myndigheterna hittat på och som uppfattades gå på tvärs.

Sedan har vi kommunens ”skolstrateg” som satte käppar i hjulet för att han inte varit med i projektet från början och hade hängt upp sig på någon detalj som ingen kunde begripa.

Sedan har vi det centrala lärarfackets ordförande som i Sveriges Radio förklarade att det här med certifierade lärare var ett Farligt och Skadligt Projekt som syftade till att indela lärarna i ett A- och ett B-lag och för övrigt ej heller var fackligt förankrat.

Sedan har vi den kommunala skoladministratören som gillade projektet skarpt men inte vågade pröva på någon av sina skolor eftersom hans kollegor kanske skulle misstycka.

Sedan har vi en annan kommunal skoladministratör som satt i klorna på ett konsultbolag som fattade att mitt projekt var bättre och billigare än deras och därför inte ville veta av mitt projekt.

Jag kan räkna upp ytterligare anledningar tills listan blir lång som min arm. Vad det handlar om i grunden är en kultur som inte vill lösa sina problem. Eller till och med: en kultur som aktivt motarbetar sin egen uppryckning.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Reflektioner, Skola och utbildning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s