Bör det finnas gränser för människans godhet?

Jag tror hela debatten om invandringen och sverigedemokraterna och hur en hygglig medborgare bör förhålla sig till dessa företeelser är felkonstruerad. I själva verket är den ingen debatt, utan en kampanj som går ut på att alla de som skulle vilja ha en riktig debatt bör skämmas eftersom 1) de flyktingar och andra som vill komma hit har det besvärligt och därför bör åtnjuta en näst intill obegränsad rätt till stöd och omsorg och 2) att de som har en annan uppfattning är sverigedemokrater i garderoben vilket är skämmigt med tanke på 3) att sverigedemokraterna dels slåss med järnrör, dels pratar om nation och folk vilket även Hitler gjorde varför de är fascister och rasister.

En seriös debatt skulle endast syssla med 1) eftersom 2) och 3) bara handlar om smutskastning, vilket kan vara en nog så nyttig och underhållande hantering inom politiken, men knappast är till hjälp när en osäker och reflekterande människa försöker skapa sig en hållbar uppfattning i en etisk fråga.

I grunden handlar det om hur mycket godhet och självuppoffring vi bör ägna vår nästa. Det är en brännande fråga som filosofer och sökande människor har ägnat sig åt i alla tider. Samtidigt är det en svår fråga och därför har människor i alla tider också försökt undkomma den genom att inte låtsas om den eller trolla bort den med hjälp av någon regel. (Ett exempel är Islams tredje pelare, den obligatoriska allmosan – zakat – till förmån för behövande. Den är så listigt utformad att givaren, så snart han erlagt allmosan, som enligt vissa källor ska uppgå till 2,5 procent av givarens förmögenhet över ett visst fribelopp, blir rättfärdig och slipper bekymra sig mer: ”Tag då emot något av dem som offergåva [Muhammad]; så renar du dem [från synd] och hjälper dem att växa [i rättfärdighet]. Och be för dem – dina böner ger dem trygghet och tröst; Gud hör allt, vet allt”, sura 9 vers 103. Kanske hade tiondet någon motsvarande funktion inom kristendomen.)

Men för den som inte sopar problemet under mattan med hjälp av en bekväm regel ligger det kvar som ett plågsamt, hotande åskmoln.

Jesus, som aldrig tålde några kompromisser eller avvägningar, var glasklar i sin radikala uppfattning: man ska göra allt för sin nästa, allt! Fundera lite över innebörden av hans mest kända krav, att man ska älska sin nästa som sig själv. Han menade det, jag lovar, jag har läst boken. Den som hade för mycket pengar kvar hade lika stor chans att komma till himlen som en kamel att ta sig igenom ett nålsöga.

(Jag tror aldrig kristendomen hade överlevt om inte kyrkan, i sin outgrundliga vishet, hade glömt bort eller i varje fall luddat till Jesu klara ord. Människan klarar inte av att vara så god som Människosonen krävde.)

Olika samhällen har genom tiderna försökt kompromissa sig fram till olika arrangemang för att hantera situationen, att hitta på system och regelverk för att kunna sova lugnt utan samvetsförebråelser.

Jag är nog ute på djupt vatten, men jag tror att man i Indien på det hela taget har löst frågan genom att strunta i den. Åtminstone får en turist den känslan när han ser hur oberört normala indier manövrerar sig runt horder av tiggare (å andra sidan får väl tiggarna en skärv då och då för annars skulle de rimligtvis ha upphört med tiggeriet).

I protestantiska länder, framför allt där en sträng luthersk eller kalvinistisk moral fått genomslag, har man utvecklat en helt annan lösning på fattigdomsproblemet, nämligen påtryckningar, inte på de rika att dela med sig, utan på de fattiga att rycka upp sig och skaffa sig en egen försörjning.

Stränghet på den punkten har varit en av Sveriges starka sidor genom tiderna. Det civila samhället har inte varit att leka med för den som fått för sig att slarva med den egna försörjningen. Samtidigt har det funnits en välutvecklad känsla av solidaritet med dem som haft erkända problem att klara sig. Omtanken om nästan har alltid funnits till hands.

Men att någon skulle gå så långt som till tiggeri eller till att på annat sätt i onödan ligga andra till last har det svenska samhället inte tolererat. För att komma tillrätta med dem som hamnade i utanförskap vid den stora sociala omställning, som följde med den industriella revolutionen, instiftades lösdriverilagen, som gällde mellan 1885 och 1965. Den som ”underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig” dömdes till tvångsarbete, vilket ibland betydde att vara tvångssoldat, i upp till tre år.

Det här tål att tänka på. Någonstans mellan Jesu oändliga generositet och tvångsarbetet borde vi med gott samvete kunna placera oss. Med all respekt för Jesus tycker lutheranen i mig att det finns anledning att fästa avseende vid den gamla svenska arbetslinjen.

Jag säger som Stefan Löfven: det här är viktigt, det här är på allvar. Det är ovärdigt och larvigt när starka krafter försöker förhindra denna rimliga och grundläggande fråga från att ställas och diskuteras på ett reflekterande sätt.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Alla inlägg, Politik, Reflektioner, Sverige

3 responses to “Bör det finnas gränser för människans godhet?

  1. Catherine Engellau

    Ett jättebra inlägg. Skulle man vilja se i tidningen…
    C

    Gilla

  2. Pingback: Bör det finnas gränser för människans godhet? Del 2 | Patrik Engellau

  3. Jag kan just tänka mig hur det hade sett ut om Gud, i stället för att be israelerna lämna lite av sin skörd på åkerkanterna och ge tionde till behövande, bad dem att försörja dagliga busslaster av främlingar resten av deras liv.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s