Två svåra ord

Ett svårt ord är ”man”. Ett annat är ”samhälle”.

Föreställ dig att du är bekymrad över tillståndet i skolan (eller järnvägen, polisväsendet, psykvården, media, klimatet, cyklister på trottarerna eller vad som helst; du väljer själv något som ligger dig särskilt varmt om hjärtat).

Så frågar du en god vän vad ”man” ska göra åt saken (alltså skolan eller motsvarande). Här kommer två typer av svar från din vän (om du valt skolan):

A

  • Man måste införa ett system med förstelärare.
  • Man måste höja lärarnas löner.
  • Man måste minska antalet elever per lärare.
  • Man måste höja intagningskraven vid lärarhögskolorna.

B

  • Jag har anslutit mig till Mattehjälpen och läser extra med två elever.
  • Svår fråga. Min kusin, som är nypensionerad professor i tyska, hade tänkt gå in och hjälpa till som lärare, men det går inte nu eftersom det, sedan borgarna, krävs examen från lärarhögskola.
  • Min väninna har just startat en friskola som ska vara kemiskt fri från flumpedagogik och pk-trams.
  • ICA-handlarna i vår kommun gick ihop om utmärkelsen ”Årets skola” som ska delas ut till den skola inom kommunen som gjort största uppryckningen under året.

Alla alternativen är tänkbara svar på frågan, men på vilken fundamental punkt skiljer svaren åt? Jo, svaren under A handlar om vad politiker kan tänkas göra, medan svaren under B redovisar vad enskilda medborgare skulle kunna ta sig för.

Jag har gjort ett socialt experiment, nämligen ställt just den frågan till en massa människor jag träffat. Det är magiskt, men alla svar jag fått har varit av A-typ. Det kan förstås vara en tillfällighet, men jag har inte fått ett enda svar av B-typ.

Gör experimentet själv så får du se. Tills motsatsen är bevisad hävdar jag att ordet ”man”, i den här typen av situationer, underförstås syfta på politiker. Tanken att det civila samhället, där vi alla ingår, skulle kunna göra nytta – mycket större nytta, faktiskt, än politikerna, om vi la manken till – , den tanken finns liksom inte. Det är mycket märkvärdigt.

Över tiden har vi gradvis, kanske av bekvämlighet, invaggat oss i föreställningen att vi själva inte kan – eller behöver – göra något som medborgare, medan politikerna har ansvaret och förmågan att ställa allt till rätta.

Sedan har vi det andra svåra ordet, ”samhället”. Antag att frågan ställts ”Vad kan samhället göra åt skolan?”. Om du fick ett enda svara av B-typ på den frågan så kunde du skatta dig lycklig (svaret vore antagligen från Carl-Johan Westholm, en betydande svensk intellektuell som under decennier, hittills utan tillräcklig framgång, har försökt att lära svenska folket skillnaden mellan stat och samhälle).

Även detta är ytterst märkvärdigt. Jag, min kusin, min väninna samt ICA-handlarna ingår ju i samhället, men det glömmer vi bort när vi frågar oss vad samhället kan göra. Maktförhållanden nästlar sig omärkligt in i våra tankebanor och styr vår verklighetsuppfattning. Karl Marx hade en brutal formulering av denna observation: ”Samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi”.

Den franske kungen Ludvig XIV tillskrevs formuleringen ”Staten, det är jag!” vilket han fått lida mycket smälek för, kanske oförtjänt, för man vet inte säkert att han verkligen yttrat orden. Men om han hade det så hade han haft lika fel, och på samma grunder, som när svenska politiker upphöjs och upphöjer sig till samhället.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg, Reflektioner, Skola och utbildning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s