Vem ligger bakom flummet?

Med flum menar jag den förhärskande attityd i samhället som innebär att det inte ställs krav och att inga skyldigheter utmäts, att människors tillkortakommanden ursäktas med hänvisning till omständigheter bortom deras kontroll (typ fattigdom och taskig uppväxtmiljö), att alla samhällets defekter inklusive människors skadliga beteenden kan behandlas bort om det bara satsas mer resurser (typ fler terapeuter per ungdomsbrottsling).

Jag kan exemplifiera. Att inte ställa krav kan betyda att inte tvinga elever att lära sig något, att ta bort läxor och förneka nyttan av skolbetyg, att hävda att kunskap är onödigt eftersom kunskapen ändå finns tillgänglig på internet och att skolan därför gör klokt i att sysselsätta eleverna med något annat än kunskapsinhämtande (jag vet inte riktigt med vad, men jag misstänker att pedagogernas rekommendationer handlar om sådant som värdegrunder och genusperspektiv).

Normalt brukar idéer och synsätt inte få fäste och växa sig starka i samhällena om det inte finns någon som har glädje av dem. Jag medger att det kan vara cynisk eller marxistisk tankegång. Det finns nog exempel på motsatsen. Kristendomen, till exempel, växte sig stark utan stöd från något etablissemang, åtminstone fram till dess att kejsar Konstantin den store gjorde läran till statsreligion. Kanske var det samma sak med miljörörelsen innan den blev försörjd och omhuldad av statsmakterna. (Jag säger inte att idéer är fel bara för att något intresse gillar dem, jag säger bara att de har svårt att utvecklas utan sådant stöd.)

Men flumtänkandet? Vem har intresse av det?

Jag tror att det är en väletablerad, närapå vetenskaplig, sanning att det åtminstone inte är de föregivna förmånstagarna av de flummiga idéerna som gynnas. Om läraren inte kräver att ett fattigt barn från ett utanförskapsområde ska lära sig att stava och att rabbla multiplikationstabellen så skadar hon barnets livschanser på sikt. Flummet är farligt för de svaga och utsatta.

Ej heller är flummet till nytta för de ambitiösa akademikerbarn som är utanförskapsbarnets klasskamrater. Den flummiga undervisningen tvingar dem att flytta till skolor där det faktiskt ställs någon sorts krav för att de inte ska ledas ihjäl medan de slösar bort sin skoltid med strunt, varpå de sociala klyftorna ökar till skada för dem som flummet skulle värna om.

Storkapitalet har inte heller något att vinna på flummet. Tvärtom vore det bättre för arbetsgivarna om det fanns fler kompetenta arbetssökande, för konkurrensen dem emellan skulle hålla lönerna nere och piska arbetarna att anstränga sig för att behålla jobben.

Omvänt kunde man kanske argumentera att de arbetare som faktiskt har och får jobb har glädje av flummet eftersom det leder till att arbetskraft faller bort och därmed till minskad konkurrens om jobben. Men om någon argumenterade på det sättet skulle jag inte tro på dem. Flummet har inte sin upprinnelse i arbetarrörelsen. Det är inte hos LO på Norra Bantorget som de skadliga idéerna smids.

I själva verket kan jag bara hitta en möjlig intressent, nämligen välfärdsstaten själv, särskilt dess hårda kärna av socialsekreterare, pedagoger, psykologer, vårdare, terapeuter, krishanterare, försäkringskassepersonal, BUP-anställda och LVU-behandlingshemsentreprenörer. För att inte tala om betydelsefulla myndigheter såsom Statens institutionsstyrelse, troligen Skolverket, åtminstone delvis Socialstyrelsen, Migrationsverket och Socialdepartementet, rättsväsendet inklusive domstolar och fängelser. Och då har jag inte ens nämnt dessas språkrör och representanter inom politik och media.

Alla dessa har ett objektivt intresse av att säkra det framtida tillflödet av klienter. Det ska fan vara terapeut om det inte finns någon att terapera. Om det inte fanns svaga, utslagna människor att rapportera om skulle hela redaktioner få läggas ned.

Mitt resonemang följer bara det råd som, enligt Cicero, den ansedde romerske domaren Lucius Cassius gav, nämligen att ställa frågan ”Cui bono?”, det vill säga ”Vem har något att vinna (på brottet, uppfattning eller vad ni vill)?”.

Varför skulle inte välfärdsstaten på något vis kunna nosa sig fram till ett attitydpaket som gynnar dess framtida överlevnad? Alla andra sociala intressen, såväl kapitalister som arbetare, har ju haft intuition och förnuft nog att konstruera för dem lämpliga ideologier.

Och om det inte är välfärdsstaten som omhuldar flummet, vem är det då?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s