Vi behöver en trovärdig berättelse om samhällets huvudmotsättning

Om jag hade blivit statsminister för 20 år sedan hade jag vetat precis vad jag skulle göra, nämligen ungefär det regeringarna gjorde, fast utan så många konstruktionsfel. Det vore inte så svårt för mig, för jag hade skrivit en massa böcker om allt från skolpeng och äldrepeng till hur man säljer allmännyttehus.

Men om jag blev statsminister idag skulle jag inte veta vad jag skulle göra. Det känns som om samhällsproblemen numera har helt annan karaktär. Förut kunde politikerna göra storverk med de verktyg de besitter, alltså budgetpengarna och lagstiftningsmakten. Men dagens problem handlar inte om pengar och paragrafer. De handlar om värderingar, attityder, kort sagt om mentaliteter.

När universitetsstudenter i postmodernistisk yra förklarar för sina lärare att deras (lärarnas) uppfattningar inte är ett dugg bättre än deras (studenternas) och att lärarna därför bör godkänna även uppsatser som de (lärarna) tycker är helpuckade så är det inte så lätt för utbildningsministern att vidta åtgärder.

Vad bryr sig en vind om förbud? diktade Hjalmar Gullberg. Det är samma sak med studenter som med vindar. Vad bryr sig studenter om förbud? Det går inte att förbjuda studenterna att mopsa sig. Ej heller är vore det så smart att försöka ge dem någon sorts lydnads- och flitpeng.

Detta mentala dilemma hos mig gör att jag har svårt att utveckla någon sorts ärligt känt politikerförakt. Jag ser med medlidande på hur de valda ombuden trevar och söker efter något trovärdigt att säga. Jag ser hur de, bara för att ha något att komma med, skäller på motståndarna i stället för att presentera egna program och lösningar.

Men jag är ju inte bättre själv. Om jag vore de skulle jag inte heller ha några program och lösningar att lägga fram. Och om inte jag kan göra det, jag som har jobbat med sådant här i decennier, hur skulle jag då kunna begära att de lägger fram något övertygande?

Det är dags att börja från början, att ställa grundfrågorna igen för att se om vi hittar nya svar. Jag är tillräckligt mycket marxist för att gilla begreppet huvudmotsättning, alltså den grundläggande konflikten i samhället. Marx hävdade att huvudmotsättningen på hans tid stod mellan arbetarklassen och kapitalisterna. Det vore fåfängt att förneka att det låg till på det sättet. Vi fortfarande lever i en värld och i ett tänkande som följer den logiken. Vi talar till om höger och vänster, där höger betyder sådant som företag gillar och vänster sådant som arbetare förväntas gilla. Vi har två politiska block, socialister och borgare, enligt samma mönster.

Men synsättet känns inte rätt längre. De stora, viktiga frågorna har inte den dimensionen. Att svenska skolelever lär sig mindre gynnar varken arbetarklassen eller borgarna. Att ”något har gått sönder i Sverige”, för att använda statsminister Löfvens ord, har inte med den den gamla klasskampen att göra.

Jag tror, i varje fall tills jag blir övertygad om något annat, att det är bra att ha en övertygande föreställning om en samhällelig huvudmotsättning. Då vet man vem ens motståndare är och var vännerna håller till. Då vet man hur man ska analysera idéer och politiska förslag.

Jag tror vidare att problemet idag är att Sverige inte har tillräckligt med starka, självständiga, ansvarskännande, ambitiösa och solidariska medborgare. Det var ett problem som inte fanns på den gamla klasskampens tid. Det civila samhället stod starkt.

Dagens huvudmotsättning står i så fall mellan de krafter som, avsiktligt eller som en biverkan av sin övriga verksamhet, försvagar det civila samhället och de krafter som vill stärka det. Jag vet inte säkert vem fienden är, men jag tror varken det är arbetarklassen eller borgarklassen (även om det såklart finns enskilda dårfinkar i båda lägren).

Det här med huvudmotsättningen är ingen struntfråga. Om vi inte ställer den och försöker besvara den lämnar vi fältet öppet för andra att berätta sin historia. Sverigedemokraterna är det enda parti som lämnat det föråldrade marxistiska synsättet och utvecklat en egen teori. Tillförordnade partiledaren Mattias Karlsson har sagt att huvudmotsättningen idag står mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler.

Vare sig hans analys är rätt eller fel ger teorin partiet en känsla för riktning och styrsel i dess arbete, just det som de övriga partierna tycks sakna.

Det ligger en hel del i Karlssons synsätt, men det finns en nationalistisk underton i analysen som leder fel. Patrioter mot kosmopoliter låter inte rätt. De flesta av oss har nog svårt att placera in oss på den skalan. Vad med alla som jobbar i internationella företag utan att vara ett uns kulturradikala?

Jag säger återigen som statsminister Löfven: ”det här är på allvar, det här är på riktigt”.  Vi bör sluta slarva med det intellektuella grundarbetet.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s