Ur Grundkurs i organisationslära – föreläsning om anslagsfinansierade organisationers drivkrafter

God morgon, studenter

Igår resonerade vi, som ni minns, om vad som driver privata företag som agerar på en marknad. Huvudpoängen var att de strävar efter hög vinst. Det kallas att de är vinstmaximerande.

Vi sa också att dessa organisationer måste producera något som kunder vill lämna ifrån sig pengar för att få. Det är förstås jobbigt för företagen att tvingas anstränga sig på det viset, men det är nödvändigt för vinstens skull. Det finns därför ingen motsägelse mellan att göra bra saker för andra människor och att vara vinstmaximerande.

En annan punkt vi tog upp är att en del företag med svaga ägare och starka direktörer ofta strävar mindre efter att maximera vinsten, som går till ägarna, och mer efter att maximera chefslöner och bonusar, som går till direktörerna. Ett av ägarnas viktigaste och mest angelägna jobb är därför att hålla direktörerna på mattan.

Idag ska vi tala om organisationer som försörjs inte av kunder på en marknad, utan av politiker som delar ut anslag. Det kan vara ett statligt sjukhus, det kan vara ett socialkontor, det kan vara en domstol.

I sådana organisationer motsvaras de privata ägarna av politikerna, som ju styr den stat eller kommun som äger organisationerna. Men det är en jätteskillnad mellan politiker och privata ägare. Privata företagsägare har pressande, egna ekonomiska incitament att se till att verksamheten ger bra med vinst. Skillnaden känns i deras egna, privata plånböcker. Så är det inte alls med politikerna. Vad som sker i de anslagsfinansierade organisationerna de styr över berör dem inte personligen.

En annan skillnad är att politiker byts ut hela tiden och därför inte har samma kontinuitet som privata ägare. Detta medför oundvikligen att tjänstemännen i dessa organisationer, som ibland kallas ämbetsmän eller byråkrater, har ett förödande kunskapsövertag över politikerna. Det är därför nästan en regel att det i praktiken är tjänstemännen, snarare än politikerna, som styr.

Tjänstemännen i anslagsfinansierade organisationer påminner till en del om anställda i privata bolag. Å ena sidan måste de producera någon vara eller tjänst för sina klienter respektive kunder. Å den andra har de sina egna intressen att tänka på.

En viktig skillnad är att de anslagsfinansierade organisationerna nästan undantagslöst har monopol, vilket innebär att klienterna har mindre att säga till om än företagens kunder, som ju kan anlita en annan leverantör. Kommer ni ihåg vad detta för företagen så besvärande tillstånd kallas? Bra! Konkurrens, var det rätta svaret. Hörde ni också, ni längst bak i salen? Sitt inte och tala i mobil, förresten.

Klienternas relativa maktlöshet medför att de anställda i anslagsfinansierade organisationer kan koncentrera sig mer på sina egna intressen.

Självklart strävar de inte efter vinstmaximering. Om de inte använder hela sitt anslag, utan i stället visar överskott, så skär politikerna ned anslaget nästa år. Det vore en form av självstrypning. Vad de i stället gör är att maximera sin omsättning. De strävar efter att bli större och större kopior av sig själva. Som ryska dockor, fast man börjar med den minsta.

En lagom stabil tillväxt är gynnsam och behaglig för en anslagsfinansierad organisation. Nya tjänster tillkommer, fler chefspositioner etableras och karriärmöjligheterna ökar för alla. En tjänsteman behöver ju inte vänta på naturlig avgång på nästa högre nivå eftersom det tillkommer fler tjänster på varje nivå. Det blir lättare för tjänstemännen att stiga i graderna och få högre lön.

Nu undrar ni säkert hur tjänstemännen beter sig för att förmå politikerna att öka anslagen och på så vis säkerställa den eftersträvade omsättningsmaximeringen. Smarta studenter!

Deras strategier utgår undantagslöst från det faktum att politiker väljs av klienterna och därför strävar efter att klienterna ska vara så nöjda, eller snarare så lite missnöjda, som möjligt. Politikerna är rädda för missnöjda väljare. Strategierna går därför ut på att skaffa fler och missnöjdare klienter som kan skicka smärtsignaler till politikerna för att politikerna ska öka anslagen. Dessutom gäller det att försöka ge sken av att förhållandena bland klienterna är så olidliga att ökade anslag är helt nödvändiga.

De vet för övrigt att politikerna bedömer ett ärendes angelägenhetsgrad efter smärtsignalernas styrka. Den som skriker mest anses ha det största lidandet. Eftersom politikernas uppgift är att minska lidandet så får de mest nytta för pengarna om de ger pengarna till den som skriker högst. Därför har alla incitament att slåss om att framstå som svagast och mest beklagansvärd och eländig. Det råder en hård och krävande konkurrens om att vara svagast.

En metod som anslagsfinansierade organisationer ofta använder är att skapa en kö, vilket de mycket lätt kan göra, se bara på akutmottagningarna. Så frambringar man enkelt ett starkt missnöje bland väljarna. Ett näraliggande, lustigt exempel är när den amerikanska nationalparksmyndigheten, som har ansvaret för Washington-monumentet, tvingades till nedskärningar och inte kunde komma på något annat sätt att spara än att stänga monumentet för besökare, vilket såklart upptäcktes av och bekymrade hela huvudstadens befolkning samt alla turister. Detta kallas ”The Washington Monument Syndrome” i den organisationssociologiska litteraturen. (Googla detta uttryck om du inte fattar logiken.)

En annan metod är att göra reklam för sina produkter i avsikt att få fler pockande klienter. Exempelvis gjorde en svensk myndighet för några år sedan reklam för bostadsbidraget (”Har du kollat om du har rätt till bostadsbidrag?”).

Varje välskött anslagsfinansierad organisation är också noggrann med att framhålla den sociala betydelsen av dess tjänster. Organisationer över hela världen som sysslar med u-landsbistånd framhåller jordens lidanden med särskild emfas, psykmottagningar för ungdom betonar tonåringarnas tilltagande psykiska instabilitet, skolväsendet behovet av minskade klasser för att komma till rätta med de försämrade skolresultaten och så vidare.

En viktig slutsats av detta, som kan påverka stämningen och humöret i en nation, är att privata företag har anledning att komma med glada budskap för att nå sina mål, det vill säga sälja mer och göra större profiter, medan anslagsfinansierade organisationer har anledning att oroa och skrämma för att få mer pengar så att de ska kunna avvärja ett hotande elände.

Slut för idag. Allt kommer på provet.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s