Varför bytte skammen plats?

För femtio år sedan var det skämmigt att inte försörja sig själv. Det hette att man inte skulle ligga andra till last. Notera den tendentiösa formuleringen. Ligga andra till last. Det hör man av själva ordvalet att det ansågs fel att låta sig försörjas av andra. Man skulle bära sin egen börda.

Numera är det inte ett spår skambelagt att leva av bidrag. Vissa gör det och anses tvungna därtill eftersom de av omständigheterna inte kan försörja sig själva. Kanske på grund av trista uppväxtförhållanden, som de inte rår för. Kanske på grund av att de utsatts för diskriminering och förnekas jobb av människor med fördomar mot exempelvis invandrare eller någon sorts minoritet. Någon anses behandla dem illa och den som ska skämmas är denne någon, inte den som måste försörjas. Någon annan är skyldig.

Eller ungdomsbrottslingar. Sådana fanns tidigare. De kanske stal eller gjorde mer eller mindre allvarligt ofog. Eller bara en så enkel sak som att mobba sina kamrater i skolan. Sådana bestraffades eftersom de ansågs skyldiga. Skolelever som inte skötte sig kunde tvingas gå om en årskurs eller relegeras från skolan om det var riktigt illa. Skulden var deras.

Nu är det tvärtom. Skulden är omvärldens. De som tidigare betraktades som brottslingar kanske bränner bilar eller skolor i förorterna. Numera förstår man dem. Att förstå är att förlåta. Felet är någon annans. Kommunen planerar fler ungdomsgårdar eller särskilda ungdomsjobb eller exotiska resor för värstingarna för att värstingarna ska kunna förmås att vilja anpassa sig till vad myndigheterna tycker att de borde göra. De kanske väljer att inte anpassa sig. Då får myndigheterna anstränga sig lite mer.

Det finns medborgare som inte gillar det här. Medborgare som tycker att va fan, folk får väl ta sig i kragen, någon sorts krav måste väl ställas på snorungarna. Men sådana medborgare förstår av den allmänna meningen att de inte bör säga eller ens tycka så. Sådana medborgare ska skämmas. Och betala, eftersom sådana medborgare normalt är skötsamma och har inkomst.

Hur gick denna omsvängning till? På femtio år har skammen förflyttats från dem som stökar till det för kollektivet till dem som finansierar de gemensamma satsningarna, inklusive omhändertagandet av dem som inte längre anses ha någon anledning att ta sitt ansvar. Eller, mer brutalt uttryckt: skammen har förflyttats från de oskötsamma till de skötsamma.

Jag tror att denna oerhörda metamorfos beror på att staten tagit över det civila samhällets funktioner, delvis socialiserat det civila samhället, om man så vill.

För femtio år sedan hade arbetsskygge Nisse (det hette så, arbetsskygg!) inte så lätt att få stöd av en oförstående omvärld bestående av släkt, vänner, närstående, grannar, arbetskompisar och en kommun som var så liten att alla kände alla. Det civila samhället gjorde sin bedömning. Om det civila samhället tyckte att Nisse kunde anstränga sig lite mer i stället för att ligga sin nästa till last så bestämde det civila samhället att inte ta hand om Nisse. Annars finge  det civila samhället ju betala ur egen ficka, och det drog sig det civila samhället för.

Men gradvis har ansvaret för Nisses försörjning flyttats från i första hand Nisse och i andra hand det civila samhället till i första hand välfärdsstaten. Välfärdsstaten har uttryckligen åtagit sig detta uppdrag och ansvar. Åtagandet stadfästes i 1974 års regeringsform, första kapitlet, andra paragrafen, där det förklaras att den ”enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten”. Välfärdsstatens huvuduppgift är att hantera Nisses försörjningsproblem.

Det betyder, om man förenklar lite, att bedömningen av Nisses situation görs av en tjänsteman på Försäkringskassan i stället för av Nisses grannar.

Till skillnad från Nisses grannar behöver tjänstemannen på Försäkringskassan inte ta något personligt ansvar för sina beslut. Hon betalar inte själv, vilket de skötsamma grannarna hade tvingats göra om de ställt upp.

Ej heller har tjänstemannen något annat skäl att särskilt skärskåda Nisses motiv och möjligheter. Försäkringskassan förlorar inget på att ha många klienter. (Läs min krönika om anslagsfinansierade organisationers drivkrafter.) Försäkringskassan har tvärtom allt att vinna på att få många klienter. Många klienter och större omsättning betyder avancemangsmöjligheter och bättre arbetsförhållanden för Försäkringskassans personal.

Och, som sagt, det är inte Försäkringskassans personal, som fattar beslut om Nisse, som betalar. De skickar räkningen till Nisses grannar (och en massa andra skötsamma medborgare i det civila samhället).

Plötsligt en ny värld. Vem bestämde det, och varför? Har medborgarna förstått och samtyckt? Personligen fattade jag aldrig vad som hände, men det är mitt eget fel.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s