Platon och demokratin

Kan vi ha någon glädje av att höra vad grekiska statsvetare hade att säga för två och ett halvt årtusende sedan? Jag tror det. Låt mig berätta om Platons idéer (som han la i – eller möjligtvis hämtade från – munnen på sin omkring 40 år äldre kollega Sokrates).

Men betänk först den historiska situationen. När Platon skrev sina böcker på 300-talet före vår tidräkning hade Grekland en fyrahundraårig historia med stadsstater bakom sig. Städer som Aten, Sparta, Thebe och Syrakusa var självstyrande enheter med konstitutioner och statliga institutioner som domstolar och beslutande församlingar. Statsskicket varierade både över tiden och mellan stadsstaterna. Ibland rådde aristokrati, ibland oligarki, ibland demokrati, ibland tyranni och så vidare.

En sådan som Platon hade därför ett omfattande empiriskt material att dra slutsatser från. Det har inte vi. Alla moderna västländer har under de senaste hundra åren gått från vad grekerna kallade oligarki, vilket betydde att de rika bestämde, till demokrati (som i och för sig förekommer i lite olika varianter). Förändringen skedde i stort sett samtidigt. Annat än i en del latinamerikanska länder har vi inga moderna erfarenheter av att demokratin kan upphävas. Vi tror inte annat än att den moderna, västerländska demokratin är historiens stabila sluttillstånd, åtminstone i västerlandet. Kanske beror det bara på att vi saknar Platons rika jämförelsematerial.

I sin bok Staten filosoferar Platon, eller om det är Sokrates, över statsskickens egenskaper och utvecklingstendenser. Oligarkier, hävdas det till exempel, kan ofta inte försvara sig för att de rika, som styr dem, inte har lust att använda sina pengar till att förbereda sina stater för krig. Oligarkin faller och ersätts av ett annat statsskick, kanske demokrati.

Men demokratin är inte heller helt stabil. Här talar Sokrates med en bekant, som troligen är Adeimantus (men kan vara Glaucon, jag fattar inte riktigt) i åttonde boken:

Sokrates: Säg mig således nu, min käre vän, hur uppkommer tyrannväldet? Det är ju dock tämligen tydligt, att den framgår ur demokratien.

Adeimantus: Ja, det är tydligt.

Och framgår ej tyranniet ur demokratien på samma sätt som demokratien ur oligarkien?

Hur så?

Det goda, som oligarkien uppställde för sig både som mål och medel, var ju dock rikedomen — inte sant?

Jo.

Och det omättliga begäret efter rikedom och försummandet av allt annat just för att skaffa sig rikedom var det, som beredde oligarkiens undergång.

Riktigt.

Och vad som nu bereder demokratiens undergång, är väl det omättliga begäret efter det, som den uppställer som sitt egentliga goda.

Och vilket är detta?

Friheten. Ty i en demokratisk stat skall du få höra sägas, att den är härligast av allt, och att därför den, som är fri till sin natur, ej kan anse det värdigt att leva i ett annat slags stat.

Ja, så hör man det sägas ofta nog.

Är det nu ej så — för att återkomma till vad jag ville fråga — att det omåttliga begäret efter denna frihet och försummandet av allt annat även här åstadkommer en omgestaltning och kommer demokratien att känna behovet efter tyrannvälde?

Vad menar du med detta?

När till exempel fadern vänjer sig vid att vara likställd med sin son och att frukta honom, och sonen att vara likställd med sin far och att varken hysa försyn för sina föräldrar eller att frukta dem, ty han vill kantänka vara fri. Och på samma sätt vill den invandrade vara likställd med medborgaren, och denne med de invandrade; och sak samma med främlingen.

Ja, så går det verkligen till.

Ja, liksom även i åtskilliga andra småsaker: ty under ett sådant tillstånd fruktar läraren sina lärjungar och smickrar dem, och lärjungarna ringakta sina lärare och sina ledare. Överhuvud vilja de unga jämställas med de äldre och tävla med dem både i ord och gärning. Gubbarna å sin sida sänka sig ned till de unga och sprudla av kvickhet och skämt; de härma de unga, för att de ej må få rykte om sig att vara obehagliga och despotiska.

Sokrates: Och som slutsumma och resultat av allt detta märker du, hur medborgarna bliva ytterst ömtåliga; om någon kommer med något, som på minsta vis smakar av tvång, bli de genast förargade och vilja ej finna sig i det. Och till sist, som du vet, går det därhän, att de ej fråga efter några lagar, varken skrivna eller oskrivna; ty de vilja ej ha någon herre över sig.

Adeimantus: Ja, jag vet.

Här har du således, min vän, den vackra och ungdomliga begynnelse, som enligt min mening ger upphov till tyrannväldet.

Ja, ungdomlig är den sannerligen! Men gå vidare!

Samma sjukdom, som utbröt i oligarkien och förstörde den, växer även fram inom demokratien och skärpes i följd av den obegränsade friheten; och det är den, som bringar demokratien under slaveriets ok. Varje överdrift brukar i verkligheten slå över i sin fullständiga motsats, det må gälla årstider, växter eller djur — och ej minst statsförfattningar.

Det slutar med att politikerna tar ifrån de skötsamma och välbeställda deras pengar, dels för egna behov, dels för att dela ut till det tygellösa folket, varefter kaos utbryter och det kommer en tyrann. Det påminner lite om sekvensen Salvador Allende och Augusto Pinochet. Låt oss hoppas att Platon har fel.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s