Om Aristoteles hade rätt

Aristoteles hade alltså uppfattningen att Det Goda Samhället uppstår, eller har störst chans att förverkligas, om medelklassen och dess värderingar styr (eller tillmäts avgörande betydelse eller hur man nu ska uttrycka det).

Vad är det som hindrar att så är fallet? Vi tar ett exempel. En levnadsregel med framstående position bland medelklassens budord är ”du ska försörja dig själv och inte ligga andra till last”.

(Jag hör i andanom de fientliga ropen skalla: Han vill rasera välfärdsstaten! Han är ondskefull! Så är det inte. Medelklassen är inte ond och girig. Den är anständig och ansvarskännande. Den gillar inte att se tiggare på gatorna. Indier kan utan problem leva vägg i vägg med lidandet, men det kan inte den anständiga svenska medelklassen. Men detta är överkurs; nu handlar det om grunderna.)

Det som står i vägen för denna levnadsregel är en annan regel som säger ”din försörjning är inte ditt eget ansvar”. Den regeln är inskriven i vårt lands viktigaste grundlag, nämligen regeringsformen, där det i andra paragrafen stadgas att detta ansvar tillfaller politikerna:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

(Återigen skränar buropen. Nu bjäbbas det att vadå, det där är ju överdrivet, i verkligheten försörjer de flesta sig själva. Det är sant, men det faktum att de flesta inte utnyttjar politikernas erbjudande gör inte erbjudandet mindre verkligt. Att det inte utnyttjas mer beror nog till en viss del på överlevande medelklassmoral, men framför allt på att erbjudandet, vid närmare inspektion, visar sig rätt snålt tilltaget. Om jag fått 70 000 kronor i månaden hade jag alla gånger övervägt att bli en tacksam klient med seriösa och långsiktiga ambitioner. Men det är också överkurs.)

Vi har alltså två motsägelsefulla synsätt på den här punkten: å ena sidan medelklassens, å den andra politikernas.

Här är en fråga till högskoleprovet.

Antag att de 3 – 400 migranter som kommit just idag sitter i en biosalong och ska lyssna på en person som framför förhållningsorder om vad som gäller i Sverige. Vilken är mest sannolik av händelserna a) och b)?

a) Det kommer en medelklassare och säger att vi i Sverige hyllar arbetslinjen, vilket innebär att vi räknar med att alla ankommande ska försörja sig såframt de inte är av FN godkända kvotflyktingar samt att de som har problem med arbetslinjen kanske kommit till fel land.

b) Det kommer en politiker och säger att de nyanländas välfärd är hans huvuduppgift och han egentligen inte räknar med att annat än att hälften fortfarande saknar jobb efter sju år.

Det är en väldigt lurig fråga, för om man inte hänger med i svängarna kunde man tro att a) fortfarande gällde som det gjorde för några decennier sedan, när Volvo och SKF anställde utlänningar som läkarundersöktes och skickades hem om de var sjuka (eller gravida). Men numera är b) rätt svar.

Sverige blev ett framgångsrikt föregångsland på basis av medelklassvärderingar som omfattades av både arbetare och kapitalister, både höger och vänster, både borgare och socialister. Sedan upptäckte medelklassen att den försatts i skamvrån med en dumstrut på huvudet. Intressant, eller hur? Hur gick det egentligen till, och vem var det som hittade på – och gynnades av – detta attitydskifte?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s