Varför kulturerna inte förstår varandra

Trots all kommunikation, alla reportage, alla charterresor och övrig internationell turism, trots vetenskapens framsteg, trots sociala medier och allt prat om en globaliserad värld förstår kulturerna inte varandra.

När jag jobbade i Afrika insåg jag att problemet sönderfaller i två delar: a) att inse och acceptera att de andra tänker annorlunda och b) att utröna på vilket sätt de tänker annorlunda.

a) är det svåraste. Det är så svårt att det knappt går att förklara. Framför allt är det svårt att förklara utan att framstå som en besserwisser. Låt mig ändå ta risken.

När jag inledde mitt arbete i Afrika var jag redan en erfaren globetrotter. Jag hade studerat och jobbat i andra länder, utan att detta dock, som jag så småningom insåg, påverkat min grundläggande inställning, som var att alla egentligen, innerst inne, var likadana som jag fast de hade utsatts för annan kulturell förnissa, ungefär som att de råkade tala ett annat språk, ett utanverk även det. Jag trodde att alla folk var bröder och systrar i anden och att det i grunden bara var språkförbistring och missförstånd som skiljde oss åt.

Eller, för att drämma till med lite klarspråk: jag trodde alla folk i verkligheten var svenskar.

När man bor till exempel i USA eller Norge klarar tillvaron en sådan illusion, för amerikaner och norrmän är tillräckligt lika oss för att det inte ska skava så mycket.

Men pröva att på egen hand försöka få något gjort i rejält annorlunda kultur, exempelvis i Afrika, så kan du, om du orkar med det, lära dig ett och annat. Saker som man trodde var självklara, till exempel att hålla en tid åtminstone på timmen när, gäller inte där. Eller rättare sagt: det gäller ibland, man vet aldrig. När man råkat ut för ett tillräckligt antal outgrundligheter av de mest olikartade slag inser man plötsligt att man inte fattar hur de tänker. Då har man nått a) enligt ovan.

a) är inget behagligt tillstånd. Man famlar och har inga bäringar. Man saknar förståelse. Kloka människor undviker därför a). De hittar på undanflykter och ursäkter eller reser hem och glömmer bort känslan av annalkande olust. Till exempel var den officiella svenska linjen under min tid i utrikesförvaltningen att allt elände i Afrika berodde på kolonialismen och, underförstått, att om man fick bort det mentala grus i maskineriet, som Drottning Victoria av England och den fascistiske diktatorn António de Oliveira Salazar av Portugal åsamkat afrikanerna, så skulle dessa snart framträda som de sanna svenskar de innerst inne var. I det perspektivet är det ju fullt naturligt att skicka centerpartister till Afrika för att lära afrikaner hur man bedriver politik.

Den allmänna uppfattningen i Sverige, fast det må vara förmätet att påstå det, har enligt min uppfattning inte nått a). Förresten gäller detta nog alla andra folk också, möjligen med undantag för engelsmännen, som har tillräckligt med erfarenheter av världens olika kulturer för att ha utvecklat åtminstone vissa kosmopolitiska drag.

Det är först när man nått a) som man kan gå vidare till b).

Vad har man för glädje av dessa observationer? Ta hederskulturer. Vi kan observera b), till exempel att flickor som bryter mot vissa regler tas av daga. Men vi svenskar tycks tro att problemet går att hantera med terapi. Eller att vi ska kunna resonera hemvändande jihadister till rätta efter deras terrorturnéer i Mellanöstern. Det går inte. Kulturerna är inte ett löstagbart utanverk.

Problemet är att Sverige inte nått insikt a). Vi tror fortfarande att det räcker att skrapa lite på ytan.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s