Monthly Archives: februari 2015

Det ekonomiska överskottet

En gång blev jag tillfrågad av Expressens dåvarande kulturchef, Maria Schottenius, numera på DN Kultur, om jag ville bli krönikör. Visst. Det var på den tiden när den offentliga sektorns intäkter motsvarade 60 procent av BNP.

Jag skrev att det var unikt att ett så stort ekonomiskt överskott kunde pumpas fram ur det arbetande folket – jag struntade i att en liten del går tillbaka till grundförsörjningen i form av bidrag – och fann ingen bättre parallell än det faraoniska Egypten, där staten använde sitt ekomiska överskott till att bygga pyramider, vilket såklart var rätt onödigt, men att det i alla fall skapat en turistattraktion, medan vår tid knappast gör någonting som kan locka framtida besökare.

Sedan fick jag inte skriva några fler krönikor.

Frågan om hur olika kulturer använder sitt ekonomiska överskott, alltså den del av produktionen som inte behövs för reproduktionen av arbetskraften och underhåll och ersättning av maskinparken och annat sådant basalt, är egentligen väldigt spännande och kan, enligt min erfarenhet, ge upphov till livliga diskussioner.

1600-talets Sverige, till exempel, använde sitt överskott till att kriga och bygga adelspalats. Under industrialismens genombrott var det inte staten som tog hand om överskottet, utan kapitalisterna, som plöjde ned det i nya fabriker. Om man går omkring i Paris får man känslan att fransmännen under några sekel använt sitt överskott till att bygga monument, inte lika snurriga monument som de gamla egyptierna, men likafullt imponerande. (Den egyptiska byggnadsstilen är intressant även för att den inte fick några efterföljare att tala om. Att bygga pyramider blev liksom ingen hit. Enda undantaget, vad jag kunnat upptäcka, är drottning Hatshepsuts tempel utanför Luxor som påminner om järnvägsstationen i Milano.)

Sverige har sedan andra världskriget använt sitt växande ekonomiska överskott på två sätt: dels att bygga upp en välfärdsindustri med vidhängande offentlig sektor, dels att öka den privata konsumtionen (vilken betyder att staten inte tar hela det ekonomiska överskottet utan låter det arbetande folket få behålla en del).

I det perspektivet förstår man att politikerväldets enorma expansion egentligen är resultatet av en fantastisk ekonomisk tillväxt under åtskilliga decennier som bildat en nisch av ekonomiska resurser som politikerna lyckats kolonisera och där byggt upp hela välfärdsindustrin.

Ska vi tycka att staten använt sin del av det ekonomiska överskottet på ett klokt sätt? Det tål att diskuteras. Om vi haft en klass rikingar som tagit pengarna hade vi sett en massa privata palats i nationen. Det gör vi inte, i stället ser vi kommunala administrationsbyggnader. Om de offentliga pengarna kontrollerats av vetgiriga professorer hade vi nog haft världens största och mest avancerade forskningsanläggningar. Om Christer Fuglesang varit diktator hade vi kanske i stället för välfärdsindustrin haft charterresor till Mars.

Ska vi tycka att medborgarna i allmänhet använt sitt tilltagande privata välstånd på ett förtjänstfullt och värdigt sätt? Jag vet inte. Man kan numera äta riktigt bra mat i Sverige, det är en klar framgång. Och sol och bad på Kanarieöarna och i Thailand? Det är egentligen inte min sak att ha synpunkter på hur folk använder sina pengar.

Men en sak kan jag inte förstå. Det är varför människor nu för tiden har för sig att allt blivit så komplicerat och svårt och att de inte får tiden att räcka. Vår tid, som kräver mindre ansträngning av sina samtida än någon tidigare! Här lever vi i mänsklighetens mest gynnade, bekväma och lättjefulla kultur, och så klagar folk på att de har för mycket att göra. Uttryck som ”livspusslet” och ”kvalitetstid med barnen” får mig att vilja osäkra en revolver.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Den fina religionsstriden

Jag skäms lite för jag klagar över allting, men nu ska jag säga något som är bra. I mina idoga studier i portugusiska språket har jag hittat en historiesajt som några entusiastiska historielärare byggt upp. Den heter http://historiaonline.com.br/ och består av ett antal filmade föredrag om olika inslag i världshistorien (bara på portugusiska, tyvärr). Jag tycker själv att jag är rätt kunnig, men här får jag tankar och insikter hela tiden.

Ta historien om USAs tillblivelse och utveckling. Varför gick det inte för Nordamerika som för Latinamerika? Varför blev inte Nordamerika ett näste för korrumperade generaler, tokiga diktatorer och en praktiskt taget konstant ekonomisk kris genom århundradena, utan tvärtom en frihetens och utvecklingens fyrbåk och ett föredöme – nåja – för en hel värld.

Just detta, att Nordamerika skulle bli som Sydamerika, vore annars grundtipset. Att Latinamerika blev som det blev förklaras normalt med att det bestod av ”extraktionskolonier”, alltså territorier som organiserades för att ett annat land – metropolen – behövde råvaror (och senare avsättning för sina industriprodukter). Portugal skickade slavar till Brasilien för att odla socker som Portugal, med hjälp av några utskickade portugiser som övervakade hanteringen, tog hand om. En sådan extraktionskoloni hade svårt att bli något annat än ett underutvecklat bihang till metropolen.

Om inte ett under inträffat så hade det gått likadant för Nordamerika. England gjorde ungefär samma sak som Spanien och Portugal, nämligen att försöka skapa en extraktionskoloni av territoriet. Under Elizabeth I skapades under 1500-talet andra hälft kolonin Virginia där utsända engelsmän letade efter guld och andra råvaror innan de så småningom kom på att de kunde importera slavar och odla tobak för Englands och det övriga Europas behov. Virginia följde det latinamerikanska receptet för att skapa underutveckling.

Men undret inträffade på grund av en religionskonflikt i England. Landets puritanerna var i början av 1600-talet rädda att kungamakten hade planer på att återinföra katolicismen, vilket skulle ha gjort livet outhärdligt för puritanerna. Det slutade med att ett gäng puritaner först flyttade till Amsterdam och Leyden, som de också fann outhärdligt, och beslöt att dra till Amerika och skapa ett eget samhälle där de fick dyrka sin gud som det passade dem.

År 1620 seglade ett hundratal puritaner med skeppet Mayflower till Amerika och landade vid Plymouth Rock i Massachusetts. Där bosatte de sig och skapade på så vis en av de första bosättningskolonierna.

En bosättningskoloni är något helt annat än en extraktionskoloni. Bosättarnas ambition är att skapa sig ett gott liv på platsen, inte att tjäna som metropolens förlängda arm och att gå dess ärenden. Dessa driftiga och i många stycken bigotta för att inte säga rasistiska puritaner lyckades, i sin iver att tjäna Gud och skapa ett åtminstone för dem själva gott samhälle, lägga grunden för världens hittills mäktigaste och mest framgångsrika nation.

Tänk bara hur annorlunda världen hade sett ut om puritanerna inte hade äntrat Mayflower och seglat till Massachusetts. Då hade USA sannolikt varit en sorts Venezuela. Då hade de liberala och frihetliga idéer som artikulerades i USAs oavhängighetsförklaring och konstitution – och sedermera blivit vägledande inom alla civiliserade nationer – aldrig formulerats. Kanske hade det aldrig blivit någon revolution i Frankrike. Kaiser Wilhelm II hade vunnit första världskriget och Tyskland blivit världens härskare.

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

Hur välfärdsindustrin utvecklat sitt tänkande

Över en lunch försökte jag övertyga Nils Lundgren om teorin om att välfärdsindustrin är Sveriges dominerande och idéskapande maktfaktor, till exempel att invandringen bara är ett sätt för denna industri att säkerställa en framtida kundkrets.

  • Men jag kan lova dig, sa Nils, att den tanken inte dykt upp i en enda socialsekreterares huvud.

Nils har förstås rätt. Här stöter min teori på patrull. Men ändå inte. Så här tror jag.

För det första vet en organisation alltid vad som är bra för den utan att detta behöver utredas. Den anslagsfinansierade organisationens mest grundläggande instinkt är att vilja växa. Tillväxt leder till fler tjänster, fler avancemangsmöjligheter, större trygghet för de anställa och högre löner för cheferna, fler internationella konferenser och tusen andra större eller mindre fördelar. Om detta är alla som jobbar där helt medvetna utan att det behöver uttalas. Det är inte ens en konspiration; det är bara sunt förnuft.

När en sådan organisation eller system av organisationer, till exempel en välfärdsindustri i vardande, stöter på en idé gör den som alla andra levande organismer som finner en ny företeelse: de petar, vänder och vrider, undersöker och sniffar på den för att veta om den är användbar, till exempel om den går att äta eller om den kanske bringar andra fördelar.

När de hjälpande klasserna hör idéer som ”folk är svaga” och ”det är fel att ställa krav på folk” så känner deras instinkter att de stött på något matnyttigt. Svaga människor är välfärdsindustrins klienter. Fler svaga människor betyder tillväxt för välfärdsindustrin. Genom att inte ställa krav på folk skapar man fler svaga människor.

Sedan står det inte långt på förrän välfärdsindustrin av egenintresse själv börjar artikulera dessa tankegångar. Ju större och starkare industrin blir, desto mer genomslag får dess synsätt i samhällets attityder. Idag har det gått så långt att välfärdsindustrins ideologi är samhällets dominerande ideologi.

En närbesläktad idé som också faller välfärdsindustrin i smaken är tanken att kollektivet har ett ansvar för de svaga människorna. Välfärdsindustrin är nämligen kollektivets förlängda arm. Att kollektivet tar ökat ansvar betyder att välfärdsindustrin måste ha mer resurser. Om man jobbar inom välfärdsindustrin gillar man per automatik och utan avancerad instruktion tanken att samhället har en moralisk plikt att ta ansvar. Ju mer medborgarna i allmänhet känner sig moraliskt förpliktigade att ta ansvar för andra människor, desto säkrare garanteras välfärdsindustrins tillväxtbehov. Den förstatligade människokärleken är välfärdsindustrins livsluft.

Det behövs inte mycket idéglidning för att samhällsideologin i allmänhet ska börja tolka kollektivets ansvar som något som gäller inte bara nationens egna medborgare, utan även andra människor. Genom en sådan knappt märkbar omtolkning börjar välfärdsindustrins globalisering.

Inget kommer plötsligt. Välfärdsindustrins globalisering började försiktigt och trevande. År 1952 bildades Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade områden. Sedan bestämdes att det svenska biståndet skulle uppgå till en procent av BNP, ett mål som uppnåddes 1975.

Numera, i och med att världens nödlidande inte längde nöjer sig med att Sverige skickar pengar till dem, utan bestämt sig för att komma hit och hämta pengarna, vilket skett under detta årtusende, har de ekonomiska begränsningarna sprängt alla ramar. Enprocentmålet gick all världens väg utan att riksdagen fattade vad som hände.

Välfärdsindustrin har blivit bönhörd över alla förväntningar, faktiskt till den grad att den knappast kan hantera tillströmningen av nya kunder och börjar oroa sig för att den tagit sig vatten över huvudet.

Välfärdsindustrins dilemma för dagen är att den för att rädda sin egen överlevnad, alltså för att rädda det traditionella välfärdssystemet, måste lägga band på sig själv och därmed svika alla dem som trott på dess budskap.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Bör det finnas gränser för människans godhet? Del 2

Den 8 januari skrev jag en krönika med rubrik enligt ovan. Jag försökte där hantera ett moraliskt dilemma som jag delar med många andra, nämligen huruvida jag är ond om jag tycker att volymen invandrare är för stor och bör skäras ned. Att jag skriver om detta beror på att frågan faktiskt bekymrar mig. Jag tror att den även bekymrar många, om än inte de mest förhärdade, av mina meningsfränder.

Finns det någon hållbar etisk grund för mitt ställningstagande? Den 8 januari sökte jag ledning i Koranen, hos Jesus (som har ett för Bibeln – och för hela resten av tillvaron – extremt synsätt) samt i den numera upphävda svenska lösdriverilagen. Jag blev inte riktigt nöjd.

Sedan åt jag lunch med Lorentz Lyttkens och resonerade om saken. Lorentz är en filosofins blodhund. Man presenterar en ofärdig idé för honom, han sniffar lite på den och rasar sedan runt i det mänskliga vetandets och de intellektuella synsättens snårskog och kommer sedan vanligtvis, några sekunder senare, vänligtt viftande på svansen, tillbaka med något han hittat.

Den här gången påpekade han en självklarhet som jag inte uppmärksammat, nämligen att såväl Koranens som Jesu krav på mänsklig godhet är individuellt. Staten eller andra kollektiv är inte inblandade.

Varför är det så betydelsefullt? Jo, därför att den politiskt korrekta människa som anser att Sverige ska sätta av (låtsas vi) fem BNP-procent i stället för en BNP-procent (vilket var den gamla normen) till hjälp för världens lidande inte talar om en individuell skyldighet, utan en kollektiv. Det handlar inte om att övertyga mig att frivilligt avstå, utan om att förmå staten att tvinga mig att betala.

Det har lett mig till tre slutsatser.

Den första slutsatsen är att jag betvivlar att en på detta sätt ur mig framtvingad godhet är giltig inför Koranen och Jesus. När jag en gång ska vägas på godhetens våg får jag nog inte tillgodoräkna mig uppoffringar jag inte gjort frivilligt.

Den andra slutsatsen, som Lorentz underströk, är att inte ens den politiskt korrekte nödvändigtvis är god, för godhet med andras pengar gäller troligtvis inte heller på den yttersta dagen.

Den tredje slutsatsen är att den som vill öka invandringen, eller behålla den på en i de flesta medborgares ögon alltför hög nivå, endast är trovärdig om han själv betalar av egna pengar. Om han inte är nöjd med att Sverige ägnar den vedertagna procenten av BNP åt ändamålet så kan han på eget bevåg välkomna en somalisk familj att bo med fritt vivre i hans eget hus alternativt stå för den somaliska familjens uppehälle på pensionat eller eget boende under den tid av osäker längd som det tar för familjen att för egen maskin försörja sig i Sverige.

Kanske gör jag själv någon sorts åtagande i ärendet. Men jag tänker inte vara en sådan farisé att jag slår mig för bröstet och öppet torgför min godhet. De politiskt korrekta är för övrigt fariséer i kvadrat: de slår sig för bröstet och anser sig goda för att de vill slösa med andras pengar. Just sådana superfariséer är våra självgoda politiker.

(SAOL 1924 definierar farisé så här: person som förenar högfärd över egen inbillad (i sht moralisk) fullkomlighet med förakt för o. skarpt fördömande av dem som tänka o. leva annorlunda, egenrättfärdig människa; äv.; skenhelig skrymtare l. hycklare.)

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Det terapeutiska tänkandet

Häromdagen träffade jag några framstående pedagoger. De var bekymrade över att det var så dåligt med lärarnas fortbildning. Bland lärare var fortbildning ingen prioriterad fråga, sa de. Den fortbildning som faktiskt finns handlar, sa de vidare, för det mesta om tillfälliga kurser som lärarna snart glömmer bort.

”Vilka slöa lärare”, sa jag. Då tittade pedagogerna förvånat och lite osäkert på mig. ”Hur menar du?”, frågade de.

Där blev jag ställd. Hur kunde mitt uttalande missförstås? Skojade de med mig?

De tog en stund innan jag fattade att vi levde på olika planeter. På min planet, som möjligen inte finns i den fysiska verkligheten, eller kanske förintades kring sekelskiftet eller ännu tidigare, är det lärarnas eget fel om de slarvar med fortbildningen.

På pedagogernas planet regerar däremot det terapeutiska tänkandet. Enligt detta tänkande är ansvaret alltid någon annans. Hela föreställningen om att läraren själv har ansvaret för sin fortbildning är ogiltig på pedagogernas planet. Om man försöker formulera den i deras Word-program sker automatisk rättelse till ”Ansvaret för lärarens fortbildning tillkommer” och så hoppar det upp en combobox där det hjälpsamma programmet föreslår följande ord: arbetsgivaren, facket, kommunen, samhället, Skolverket och utbildningsministern.

På min planet var det inte bara lärare som hade ansvar för sin egen förkovran, utan snart sagt envar. Det förekom att unga män och kvinnor, som inte hade råd att studera, utan tvingades söka förvärvsarbete för att klara livhanken, likafullt använde sin fritid till att vid kökslampans sken på egen hand med hjälp av korrespondensinstitut studera sig exempelvis till ingenjörsexamen.

Svenska universitet och högskolor tycks ha förflyttats från min planet till pedagogernas. Jag kommer inom kort tillsammans med ett antal andra personer att presentera en skrift om universitetsväsendet. Medan jag skrev den fick jag inblickar. Även inom de högre lärosätena gäller terapeuternas princip, nämligen att ansvaret flyttas till högre nivå. Det är således inte studenterna som har ansvaret för sina studieresultat, utan deras lärare.

Jag vet inte hur många universitetslärare som berättade samma historia för mig. Studenter måste godkännas även om de inte kan något, för annars blir läraren tagen i örat av dekanus. Lärosätena får nämligen betalt efter antalet godkända studenter och dekanus har till uppgift att säkerställa att lärarna beter sig så att det klirrar i universitetets kassa. Ansvaret för studieresultaten flyttas med obönhörlig logik från studenterna till deras lärare.

Om man frågar landets skollärare berättar de motsvarande historia med en mun. Skolbarnens föräldrar anser inte längre att ansvaret för barnen är deras och i någon mån barnens eget, utan lärarens (eller kanske skolans eller kommunens).

Den här observationen att ansvaret alltid är någon annans, framför allt någon annans på högre nivå, är förstås inte ny. Många har påtalat samma sak. Någon har kallat företeelsen för Nånannanismen.

Jag har tre synpunkter på Nånannanismen eller terapeuternas princip.

Den första är att det är fullt begripligt att folk ansluter sig till den om det öppnas möjligheter. Vem blir inte glad över att kunna lämna ett ofta jobbigt ansvar till någon annan?

Den andra synpunkten är att jag tror att Nånannanismen finns inbyggd i välfärdsstatens konstruktion och världsbild. Minns regeringsformens självsäkra ord:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Snacka om att Nånannan tar ansvar!

Den tredje synpunkten är att jag tror detta tänkande är skadligt eftersom det uppmuntrar till infantilisering och vikande ansvarstagande.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Produktutveckling inom välfärdsindustrin

År 1916 publicerade Pär Lagerkvist, nobelpristagare i litteratur år 1951, diktsamlingen Ångest där några rader lyder som följer:

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen…

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Många okunniga människor har tolkat dessa rader som ett försök av Lagerkvist att beröra något centralt och oundvikligt i den mänskliga existensen. Synsättet är begripligt, ty fram till vår tid har livet på det hela taget varit en jämmerdal för nästan alla: barnen dog ofta i späd ålder och kanske samtidigt barnaföderskan, man blev uttagen till krigstjänst och dog av farsoter i fält, det blev missväxt och farfar svalt ihjäl, fick man leva till 40 år hade tänderna ruttnat bort, människans krafter räckte helt enkelt inte till.

Numera vet vi att diktarens rader egentligen handlar om utmattningssyndrom. Idag hade diktsamlingen sannolikt hetat När jag klättrade på väggarna. ”Syndromet”, skriver Socialstyrelsen (http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/forsakringsmedicinsktbeslutsstod/utmattningssyndrom), ”beror ofta på en kombination av stressfaktorer både privat och på arbetsplatsen. Viktigt är att uppmärksamma potentiella stressfaktorer även utanför arbetet”. Så sant! Inför mina ögon framträder bilden av en svensk bonde vars kossa dött i tarmvred och som blivit tagen i upptuktelse av kyrkoherden för att han dikat åkrarna på söndagen i stället för att gå i kyrkan.

Utmattningssyndrom behandlas med terapi och sjukskrivning. (Förut hette det utbrändhet, men år 2003 ändrade Socialstyrelsen benämningen till utmattningssyndrom, antagligen på goda grunder eftersom utbrändhet inte låter botbart.)

Välfärdsindustrin har alltså tagit ett stycke mänsklig existens och gjort om det till en sjukdom med egen ICD-kod (F43.8, F43.9P). Pär Lagerkvist försökte betvinga sin ångest genom att skriva diktsamlingar som andra förhoppningsvis köpte för att hjälpa poeten att hålla svälten från dörren, medan han idag kunnat få vad Socialstyrelsen beskriver som ”återhämtning, med hjälp av aktiv specialiserad rehabilitering, och successiv återgång i arbete, [vilket] tar inte sällan mer än 6 månader och i vissa fall upp till ett år eller längre”. Plus att han såklart blivit sjukskriven för att slippa jobba med sina tvångsmässiga och patologiska verser.

Vårdguiden hos Västra Götalandsregionen beskriver närmare hur terapin utformas:

  • Information och utbildning i hur stress påverkar kropp och psyke.
  • Rådgivning om livsstil och metoder för att minska daglig stress, till exempel med motion och avslappningsövningar.
  • Samtalsterapi med psykolog, kurator eller sjuksköterska.
  • Stresshantering individuellt eller i grupp, ofta med inslag av så kallad mindfulness-träning.
  • Sjukgymnasitk 

I välfärdsindustrin ingår ett företag som heter Healthcare Media och hjälper till med marknadsföringen av industrins produkter (http://stress.se/test-lider-du-av-utmattningssyndrom/). Man svarar på nio frågor där svaren ger olika poäng. ”Räkna ihop dina poäng” uppmuntrar det tjänstviliga företaget. Om man kommer över 18 poäng är man ”i riskzonen” och kan anmäla sig på hemsidan. Frågorna är mycket vetenskapliga (”a self rating scale for stress-induced Exhaustion Disorder, the Karolinska Exhaustion Disorder Scale”).

Själv snodde jag ihop 20 poäng lätt som en plätt genom att instämma i följande uttalanden:

Jag har ibland svårt att hålla tankarna samlade på sådant som normalt skulle fånga min [uppmärksamhet]. (Två poäng; till exempel är det svårt att tänka ut idéer till den här bloggen när jag åker tunnelbana.)

Jag glömmer dagligen bort betydelsefulla saker eller saker som jag skulle gjort. (Sex poäng; om jag ska gå nedför trappan och göra två saker glömmer jag oftast den ena om jag inte skriver en minneslapp.)

Ibland sover jag oroligare eller vaknar under natten och har svårt att somna om. Det händer att jag inte känner mig utsövd efter en natts sömn. (Två poäng; så är det tyvärr.)

Ljud, ljus eller andra sinnesintryck stör mig så mycket att jag drar mig undan för att mina sinnen ska få vila. (Sex poäng; jag hatar musiken min son spelar och stänger dörrar och sätter i öronproppar för att slippa höra.)

Vardagliga situationer som jag tidigare hanterat utan särskilda problem kan ibland kännas krävande och orsaka obehag eller få mig att bli lättare stressad än vanligt. (Två poäng; det här med romska tiggare är en utmaning.)

Jag känner mig mer otålig eller lättirriterad än vanligt men det går också snabbt över. (Två poäng; cyklister som tror att de äger staden gör mig urförbannad.)

Det ska vara lätt att bli kund hos välfärdsindustrin.

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

Teknikutvecklingen sänker kunskapskraven

Tekniken utvecklas med en himla fart, det är troligtvis otvetydigt. Men vad händer då med människorna, alltså vi som ska använda tekniken?

Det finns en allmän föreställning om att de kräver skärpta kunskaper. Det talas om ett kunskapssamhälle, där folk måste kunna mer för att hänga med. Tongångarna är välbekanta: nu måste vi ha fler universitetsutbildade, i Indien examineras hundratusentals ingenjörer per år, hur ska vi klara oss?

Magnus Henrekson, som brukar ha rätt, påpekade en självklar sak för mig, nämligen att bättre teknik gör saker och ting enklare, vilket betyder att man kan göra samma sak med mindre kunskaper. Med en miniräknare kan man multiplicera tresiffriga tal superlätt med några knapptryckningar, medan det med normal papperochpennateknik tar en stund och utan papper och penna, om det ska ske genom huvudräkning, är omöjligt utom för en och annan asperger-drabbad.

Så man skulle kunna dra slutsatsen (vilket Magnus inte gjorde) att vi kan luta oss tillbaka och strunta i att lära oss matematik eftersom det finns tekniska hjälpmedel.

I somras råkade jag ut för en person som dragit den slutsatsen. Det var en artonårig blond skönhet i kassan på ICA Skutan i Hamburgsund. Jag hade köpt en vara för 87 kronor och lämnade fram en hundralapp.

”Vänte lite”, sa skönheten, ”kassaapparaten funkar inte”. Hon sprang iväg och kom strax tillbaka med en miniräknare i handen. Kvickt och lätt subtraherade hon 87 från 100, plockade fram växeln och sa med ett förtjusande leende: ”Här är 16 kronor tillbaka”.

Efter den upplevelsen blev jag inte ens förvånad när jag på radio hörde en generationskamrat till skönheten förklara att hon inte behövde lära sig multiplikationstabellen eftersom hon skulle bli designer i New York.

Om vi nu tänker oss att teknikens utveckling leder till att folk använder maskiner i stället för huvudet – och vi antar att folk, till skillnad från skönheten på ICA Skutan, faktiskt lär sig att manövrera miniräknare – så kan vi fundera över vart det leder. Jag tror att det leder till kraftigt ökade sociala klyftor.

Vi kommer att få en stor majoritet som inte kan så mycket, utan låter sig betjänas av enkel teknik. De adderar med miniräknare, de stavar med hjälp av Word, de skaffar sig information hos Wikipedia. Denna utveckling är för övrigt anbefallen av moderna pedagogiska teorier som lär att kunskap inte är så viktig eftersom allt finns på nätet och eftersom kunskapsutvecklingen är så enormt snabb att allt man lär sig i alla fall blir föråldrat på några år (varför man lika gärna kan bespara sig besväret att lära sig något alls).

Men trots allt är det ju några som måste besitta den kunskap som proppas in i de arbetsbesparande maskinerna. Några som kan stava och räkna och konstruera de flygplan som i allt större utsträckning flyger sig själva utan behov av piloter. (Det är faktiskt så. Det är ett reellt problem inom industrin att man för säkerhetens skull låter datorerna ta över alltmer av jobbet vilket leder till att piloter inte får någon erfarenhet av att flyga och inte kan hantera ens enkla krissituationer. Det var därför Air France 447 från Rio till Paris kraschade i Atlanten i juni 2009.)

Världen får en liten elit som faktiskt lärt sig saker och som kan föra utvecklingen framåt. Folk som har inhämtad så mycket kunskaper att de faktiskt kan föra vetenskapen och spetsteknologin vidare. Vilken makt dessa oumbärliga människor kommer att få, och vilka löner de kommer att kunna tillskansa sig!

Och vilket hjälplöst världsproletariat de återstående massorna kommer att utgöra.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Ett brev från Brasilien

Frågan är varför Sverige tar emot så många invandrare. Häromdagen berättade jag att jag skrivit till min portugisisklärarinna i Brasilien att det beror på att svenskar är så goda. Det är den uppfattning de flesta svenskar har (enligt min ovetenskapliga opinionsundersökning). Hon trodde inte på den förklaringen, så jag skickade en annan, som gick ut på att Sveriges härskande välfärdsindustri behöver fler kunder och därför expanderar internationellt, en förklaring som mig veterligen är en innovation (kanske en dålig innovation).

Så här svarade hon. Jag tänkte det kanske vore intressant för dig att läsa hur en bildad och begåvad utlänning reagerar på mina försök att förstå vårt land och dess politik.

Käre Patrik, 

Kanske är det min medfödda skepsis som förhindrar mig att sätta tilltro till teorin om “den svenska godheten”. Även om jag fromt tror på individuell godhet och altruism, alltså från en person gentemot en annan, har jag svårt att tro på institutionell godhet. Även om institutioner naturligtvis kan ha uppstått för goda ändamål har jag svårt att finna exempel på institutioner som ägnar sig åt det goda utan bakomliggande och mindre goda motiv. Och du måste hålla med om att det skulle vara ”mission impossible” att leta efter en hel stat som drivs av ren godhet utan att det finns ekonomiska övervägande eller maktaspekter bakom. 

Din nästa förklaring, den om välfärdsindustrins egenintressen, tycks mig mer konkret och trovärdig. Jag förstår helt och hållet att en byråkratisk stat med inriktning på välfärdspolitik behöver ett ökande antal klienter och kan komma att hävda sin välfärdsideologi till vilket pris som helst. Immigrationen är naturligtvis en saftig bit för sådana välfärdsbyråkrater.

 

En parallell skulle kunna vara de senaste årtiondenas ”uppfinnande” av ett stort antal psykiska sjukdomar som blivit resultatet av ökningen av antalet psykologer i västvärlden. Tidigare ansågs odisciplinerade barn ”ouppfostrade” och i behov av ordning och pli, medan de nu diagnosticeras som hyperaktiva och behandlas med terapi och läkemedel. Jag tror att det är en ledtråd som hjälper oss att förstå frågan. 

I natt tänkte jag på din första förklaring, den där om godheten, och jag kom på ett sätt att förstå att svenskarna har den uppfattningen, ett sätt som inte motsäger själva förklaringen, nämligen att föreställningen om svenskarnas “godhet” kan vara en sorts marknadsföring gentemot svenska folket.

 

Sverige skapade en självbild av ett land och ett folk som ivrar för jämlikhet och social välfärd: efterkrigstidens Sverige som det idealiska landet, ett land av social godhet, en politik som gav svenskarna välstånd och trygghet i en störd och orättvis värld. Det är en underbar självbild, för vem vill inte vara rättvis och samtidigt trygg och välmående? 

Med andra ord har ni svenskar trygghet och överflöd medan de andra folken lider. Ni menar att ni förtjänar det, ty ni har funnit vägen, ni är ett land av godhet som förespråkar och belönar det gemensamma goda. 

När det kommer en kris kan en sådan föreställning rubbas, men i tider av kris och förändring brukar å andra sidan människor befästa sin gamla tro som för att göra passivt eller desperat motstånd mot krisen: ”Om denna självbild och denna föreställning skapat ett så fördelaktigt tillstånd för mig, så kommer tillståndet att fortsätta om jag håller fast vid mina föreställningar”. Även om den massiva invandringen hotar status quo så håller svenskarna fast vid sina föreställningar trots att det kanske leder till fördärv. På engelska kallas det ”a state of denial”.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Två motsatta synsätt på jihadismen

Det känns som om jag snöat in på den här med islam och hur man (både politiker och vanliga människor) bör förhålla sig till muslimer. Bara denna krönika och sedan ska jag försöka hålla mig i skinnet.

Enligt Svenska Dagbladet (19 februari) har det avhållits ett toppmöte mot extremism i Washington under president Obamas ledning. En talesperson från amerikanska UD ska ha konstaterat att det på kort sikt är viktigt att döda ISIS-krigare, men att ”man på lång sikt måste gå till själva grundorsakerna till extremismen”.

Jag erkänner att jag måste lägga band på mig själv för att underlåta att ironisera över denna sublima plattityd. Men just detta välmenande uttalande sätter, sig själv troligen ovetande, fingret på en avgörande punkt: vi vet inte vilka grundorsakerna är.

Det verkar finnas två slags synsätt.

Det första är välfärdsstatens uppfattning. På Washington-mötet ska Obama ha sagt att ”regeringar som vägrar att ge medborgare mänskliga rättigheter spelar i händerna på extremister”. Detta synsätt verkar i alla västländer omfattas av politiker över hela den politiska skalan. På den här punkten är jag inte medveten om att moderaterna skulle skilja sig från miljöpartisterna. Motsvarande gäller i USA, verkar det. Den konservativa gruppen GOPUSA säger ”Vita Huset – lösningen på radikala islam: Ge dem jobb!”. Jag vet dock inte om konservativa amerikanska politiker skulle gå så långt som att anamma den svenska idén att jihadister borde få jobb i kommunen.

Det andra synsättet, som är helt motsatt, är att orsakerna ligger i själva tron. Det kan hända att de har rätt som säger att dagens fundamentalistiska islam inte har så djupa historiska rötter, utan skapats under 1900-talet inom det egyptiska muslimska brödraskapet och inom wahhabismen (Abd al-Wahhab själv levde dock på 1700-talet). Men det spelar ingen roll. Vi har den islamska fundamentalism vi har och i den fundamentalistiska tron ligger att vissa särskilt våldsamma och blodiga uppmaningar i Koranen ska tolkas på vildsint möjligast sätt – vilket verserna faktiskt lånar sig till – om det behövs för att skrämma folk till lydnad.

Valet av synsätt är viktigt eftersom det styr politikens förhållningssätt gentemot extremismen. Den politiker som väljer det första synsättet öppnar troligen den vanliga sociala verktygslådan och försöker med terapi och bidrag (plus lite repression förstås, men den komponenten ingår i båda synsätten). Det är troligen signifikativt att politiker som ansluter sig till det synsättet åker på konferens i Washington och träffar representanter för andra välfärdsstater som tänker likadant.

Den politiker som å andra sidan föreställde sig att vi står inför en trosfråga skulle nog i stället göra en tur till Mellanöstern, prata allvar med wahhabismfinansiären Saudiarabien, efterhöra hur man kan samarbeta med den egyptiska regeringen och framför allt inte försumma att höra hur israelerna, som verkligen haft anledning och tillfälle att övertänka saken, ser på det hela.

På det inhemska planet skulle det i så fall handla om att söka förbund och samarbete med muslimer som anslutit sig till den västerländska toleransen och sluta låta sitt tänkande styras av kränkthetsapostlarna bland Mona Sahlins favoritmuslimer, allt i syfte att förmå fredliga vardagsmuslimer att med kraft ta avstånd från extremismen. Om jihadisterna inte har ett eget, tryggt hav att simma i så börjar de strax kippa efter andan.

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

Ett brev till Brasilien

På fritiden studerar jag portugisiska. Jag har en lärarinna i Rio de Janeiro som heter Márcia. Vi umgås brevledes på internet. Ibland översätter jag mina krönikor och skickar till henne för rättning. (Mina texter är rätt svåra att översätta, kanske använder jag för många idiomatiska uttryck.)

Nyligen skickade jag henne krönikan Historien har kommit tillbaka från 16 februari. Men hon trodde inte på min tes att Sverige släpper in så många invandrare för att vi är så snälla och godsinta i Sverige: ”Vilken fördel har ni av att ta emot immigranterna? Jag tror att den frågan behöver ställas, för det kostar på att föreställa sig att ni gör det bara för att ni är så goda”.

Jag svarade lite uppgivet att jag faktiskt inte vet och att jag brukar ställa just den frågan till svenska vänner utan att egentligen få något bra svar. Vissa påstår, sa jag till Márcia, att Sverige behöver arbetskraften. Sedan sa jag att jag inte tror på den förklaringen eftersom det tar upp till tio år för genomsnittsimmigranten att få in en fot på arbetsmarknaden, så affären kan rimligtvis inte gå ihop. Så det måste vara vår godhet, konkluderade jag.

Hon ville fortfarande inte förstå.

Okey, Márcia, här kommer en annan förklaring.

Sveriges härskande klass är den miljonhövdade skara som jobbar inom välfärdsindustrin, alla socialsekreterare, pedagoger, psykologer, vårdare, terapeuter, krishanterare, försäkringskassepersonal, BUP-anställda och LVU-behandlingshemsentreprenörer samt inom betydelsefulla myndigheter såsom Statens institutionsstyrelse, troligen Skolverket, åtminstone delvis Socialstyrelsen, Migrationsverket och Socialdepartementet och rättsväsendet inklusive domstolar och fängelser.

Denna härskande klass bestämmer över vårt tänkande och vår politik.

På samma sätt som privata industrier behöver kunder så behöver välfärdsindustrin klienter, ju fler, desto bättre. Välfärdsindustrins klienter är svaga människor. Ju fler svaga människor, desto mer jobb och intäkter och intressanta positioner och utvecklingsmöjligheter för välfärdsindustrin.

Inget vore värre för välfärdsindustrin om tillgången på svaga människor sinade. Industrin skulle hamna i kris, tvingas till varsel och nedläggningar. Välfärdsindustrin måste, för att trygga sin framtid, säkerställa ett stabilt flöde av nya klienter.

Trots att välfärdsindustrin hela tiden utvecklar nya produkter – nya bidrag, nya psykologiska diagnoser som ger jobb åt fler terapeuter, nya slags brottsrubriceringar som skapar nya kränkningstillfällen som i sin tur sysselsätter alltfler sociala myndigheter, barnkonventionen (se min krönika den 2 februari) etc – är den svenska marknaden för liten för att tillgodose industrins framtida expansionsbehov. Välfärdsindustrin måste bli global.

Genom invandringen har världsmarknaden öppnats för den svenska välfärdsindustrin varmed dess framtida framgång och expansion garanteras.

Vi får se vad Márcia tycker om den förklaringen.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg