Att hantera fundamentalism

Någon vis person har sagt att intelligens är förmågan att samtidigt härbärgera två eller fler motsägelsefulla sanningar i huvudet utan att tappa den mentala balansen. Till exempel att 1 + 1 normalt blir 2 utom i situationer där synergier inträffar och en man och en kvinna tillsammans får ett barn och 1 + 1 således blir 3. Synergier existerar även om de inte tycks förenliga med algebran.

(Nej, intelligens är inte att acceptera varenda uppfattning som inte går att motbevisa; ibland är det intelligent att kämpa för en, enda, stark sanning. Att acceptera även denna möjlighet är intelligens enligt ovanstående definition.)

Föreställ dig begreppet etisk intelligens, som analogt skulle kunna definieras som förmågan att hålla två eller flera motsägelsefulla värderingar i skallen (eller hjärtat eller magen eller var man nu håller sina värderingar) utan att den berörda personen bryter ihop, sjukskriver sig eller tar fram skjutvapen.

Enligt min uppfattning är fundamentalism motsatsen till etisk intelligens. Fundamentalisten kan inte acceptera att avvägningar kan behöva göras mellan olika värderingar. För att ta ett aktuellt exempel – fallet Chalie Hebdo – är en relevant värdering att Profeten (eller Jesus eller Gud eller din granne, herr Bergström) inte bör missfirmas utan särskilda skäl, och en annan relevant, ehuru motsägelsefull, värdering att en medborgare bör få säga precis vad som helst som faller honom in, i det här fallet att förtala Profeten, även om det trycks och offentliggörs till en vidare publik.

Fundamentalisten, däremot, kan bara se och fästa avseende vid den egna, djupt kända värderingen och inte acceptera att det kan finnas andra och motsägelsefulla värderingar av lika djupt känd innebörd.

I just det här fallet kan vi tänka oss två slags fundamentalister: profetkramarfundamentalister och tryckfrihetsfundamentalister. De förra anser att de senare bör bestraffas och de senare anser att de (alltså de själva) ska få göra precis som de tycker.

Jag tror inte det finns någon lösning. Har två oförenliga fundamentalister väl hamnat i harnesk mot varandra finns inget högre och övergripande svar. Då handlar det bara om makt. Oavsett vad som händer kommer den ena, eller båda, parter att anses sig förfördelad.

Filosofer som Jesus, Kant, Konfucius och troligen de flesta andra som tänker efter har kommit fram till att enda chansen är att alla på förhand avsvär sig fundamentalismen och erkänner att andra kan ha berättigade krav som kan behöva respekteras.

Typ hinduismens ”Gör inte mot andra något som skulle vålla dig smärta om det gjordes mot dig” (Mahabharata 5:17 enligt Wikipedia; 5:15:17 enligt andra källor). Det kallas den gyllene regeln och finns i olika formuleringar i de flesta religioner.

Det stora problemet är att den gyllene regel som Jesus och Kant etc ådagalagt med sådan insikt och skärpa är verkningslös inför fanatismen. I kampen mellan en vändaandrakindentill-teoretiker och en självmordsbombare står den förre sig slätt. Om jag själv avsvär mig min egen fundamentalism, men min antagonist framhärdar, så är jag torsk. Om jag modererar mina nidbilder av Profeten, men jihadisterna slänger bomber i alla fall så har jag visat respekt utan att ha fått något tillbaka (och vice versa, alltså att jihadisterna respektfullt bugar sig inför tryckfriheten och jag gasar på med allt grövre förolämpningar mot Profeten).

Det onda, onda, onda är att spelets logik gör fundamentalisterna till vinnare och tvingar andra att bete sig sammalunda om de inte väljer att ge upp. Fundamentalismen tvingar motståndaren att bli fundamentalist.

Det här är ingen oskyldig tanke. I sina konsekvenser är den oerhörd, jag skräms själv. Den säger att civiliserade hämningar är en sympatisk lyx vi bara kan unna oss när den etiska intelligensen är så totalt dominerande att fundamentalismen aldrig har en chans att sticka upp.

Det jag säger är fruktansvärt. Jag säger, för att vara klar och tydlig, att om det fundamentalistiska hotet från jihadister och andra våldsentusiaster blir alltför ondskefullt påträngande så kan inte ens det civiliserade samhället vända andra kinden till och hoppas att det hjälper med samtalsterapi.

Det här är ingen filosofisk struntfråga. Det handlar, om tingen utvecklas illa, till praktisk politik. Det kan till exempel handla om att sätta medborgerliga rättigheter på undantag för att bekämpa fanatiker. USA har länge gjort det. Se bara på NSA, Abu Ghraib och water boarding. Sverige har länge kunnat hålla sig på förnämt avstånd eftersom USA har gjort jobbet. Men om faran kryper närmare?

Jag hoppas jag tänker fel. Tala om det för mig i så fall. Annars är slutsatsen att man själv, när det fundamentalistiska motståndet börjar bli besvärande, måste bli fundamentalist för att stå emot. Det duger inte att vara pacifist när man konfronteras med Hitler, det är den trista, men oundvikliga slutledningen.

(Överkurs för teorinördar. Det finns en nationalekonomisk teori som heter Greshams lag enligt vilken dåligt mynt driver ut bra mynt. Om man normalt har 20 procent guld i dalern och kungen sedan minskar till 10 procent guld så försvinner de gamla mynten ur cirkulation eftersom de är värda mer om man smälter ned dem än om man använder dem som pengar. Jag har formulerat Greshams etiska lag, som säger att fundamentalismen driver den etiska intelligensen ur cirkulation och allmänt bruk.)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s