Den sanna historien om hur jag tog körkort och vad man kan lära sig om Sverige av det

När jag var 16 år för ett halvsekel sedan fick jag ett stipendium för att studera i New Jersey. Döm om min förtjusning när jag upptäckte att delstatens körkortsålder var just 16 år och att jag kunde ta körkort, vilket jag snabbt gjorde.

Ett år senare kom jag hem, gick till en polisstation och frågade tjänstgörande polisman om jag fick använda det amerikanska körkortet i Sverige. Han vände och vred på det och sa att ”grabben, amerikanska körkort gäller i Sverige och eftersom det här är ett amerikanskt körkort så gäller det i Sverige; kör försiktigt”. Ett år senare fick jag det amerikanska körkortet, enligt ungefär samma logik, utbytt mot ett svenskt körkort utan bilskola och uppkörning. Noga sett har jag aldrig tagit svenskt körkort.

Jag berättar inte det här för att det är en kul historia, utan för att jag förundrar mig över sedernas förändring. För ett halvsekel sedan vågade en relativt lågrankad polis – han satt ändå bakom en disk och skulle betjäna allmänheten med diverse ordningsfrågor – på egen hand fatta ett beslut av den här digniteten. Jag kan inte föreställa mig att motsvarande polisman idag ens skulle komma på tanken att på eget bevåg tillåta att en sjuttonåring skickades ut i trafiken. Jag tror helt enkelt inte att vanliga poliser idag har rätt att utöva eget omdöme.

På det hela taget har det offentliga, ja, hela samhället, under min livstid genomgått en kraftig centralisering. De centrala nivåerna fattar långt fler detaljbeslut idag än någonsin tidigare. Fråga till exempel landets lärare, som utsatts för alldeles förödande behörighetsinskränkningar under de senaste årtiondena. Praktiskt taget allt bestäms per dekret från centralt håll, inte bara kursinnehållet, utan även vilka pedagogiska metoder som ska användas och vilka åsikter som är korrekta.

Tacka fan för att poliser och lärare tappar sugen.

De centrala nivåernas tilltagande styrning av det civila samhället är också uppenbar. Att politiker skulle lägga sig i hur familjer internt fördelade sitt arbete var otänkbart för bara några årtionden sedan. Idag har staten synpunkter på hur barnpassningen ska gå till.

Det mått av självständighet som tidigare kunde tillåtas underställda är för oss moderna människor alldeles häpnadsväckande. Jag tänker till exempel på den 29-årige friherre Carl Otto Mörner, som 1810 reste till Frankrike och till kung Karl XIIIs förtret erbjöd marskalk Bernadotte Sveriges krona, vilket så småningom ledde till att Bernadotte av en riksdag i Örebro valdes till kronprins efter en del finansiella transaktioner som idag antagligen lett till åtal för bestickning.

Vad jag har svårt att få ihop är följande: å ena sidan kommer vi svenskar högst upp i alla mätningar av längtan efter frihet och oberoende, å den andra har överheten idag mycket mer kontroll än tidigare.

Kanske är det bara så att vi kontrolleras på annat sätt idag. Tidigare styrdes vi av det civila samhället, familj, grannar, professionella organisationer och inte minst kyrkan, medan vi nu i stället kontrolleras av staten.

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

One response to “Den sanna historien om hur jag tog körkort och vad man kan lära sig om Sverige av det

  1. Ulf

    Då är det inte bara jag som prisar Otto!
    Ganska fantastisk grabb.
    Går ej att hitta på
    För otroligt.
    Jojomän
    Kejsaren föll tack vare en svensk löjtnant
    Men Finland fick vi ju ej….

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s