Den gamla, optimistiska och den nya, pessimistiska socialismen

Med den gamla socialismen menar jag den som utvecklades av Karl Marx (och då kallades den vetenskapliga socialismen) och sedermera också av Vladimir I. Lenin (varvid den bytte namn till marxism-leninismen). Men nu ska jag koncentrera mig på Marx.

Med den nya socialismen menar jag den som artikuleras lite här och där, till exempel hos miljöpartiet, men ofta inte riktigt vill vidkännas beteckningen.

Innan jag kan komma till saken måste jag göra troligt att det verkligen handlar om socialism hos en rörelse som miljöpartiet. Det gör det, och därtill om socialism i dess mest ursprungliga skepnad, nämligen planhushållning i syfte att rätta till en påstådd i marknadsekonomin inneboende för samhället destruktiv tendens. Det är bara att läsa innantill exempelvis miljöpartiets program, där statlig styrning av ekonomin förklaras nödvändig:

Vi måste ställa om till en ekonomi som tar långsiktiga hänsyn till miljön och människors välbefinnande. Ständig ekonomisk tillväxt i traditionell bemärkelse är inte möjlig på en planet med begränsade resurser. Det är politikens ansvar att forma marknadens förutsättningar så att resurser används i överensstämmelse med villkoren för ett hållbart samhälle.

(Den första meningen är i stort sett invändningsfri om man inte sätter ”vi” lika med politikerna. Om ”vi” i stället betyder alla konsumenter och alla producenter blir innebörden närmast självfallen. Det är klart vi får hitta på nya sätt att klara oss utan olja om oljan tar slut.)

Nu till saken. Den gamla socialismen var optimistisk. Marx budskap var att produktivkrafterna satt fångna i kapitalismens rävsax och kunde inte komma till sin fulla rätt och utveckling inom ramen för den privata äganderätten. Ekonomin och levnadsstandarden skulle ta ett språng till allas lycka och glädje när den tekniska utvecklingen inte längre fjättrades av privatägandets och marknadens tvångströja. Den gamla socialismen lovade ett bättre liv för alla. Eller som det så fint uttrycktes i rörelsens hymn Internationalen:

Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

Den nya socialismen, däremot, är pessimistisk. Syftena för de statsingrepp som exempelvis miljöpartiet föreskriver är inte att åstadkomma en förbättring för mänskligheten, utan att förebygga en så stor försämring att en liten försämring kan betraktas som ett uthärdligt offer.

Kanske är det den gamla socialismens totala misslyckande som har fått den nya att klä sig i säck och aska. Det går inte längre att sälja diktatur och centralstyre som lyckomedel, utan det måste ordineras som besk medicin.

Sedan är det något med tidsandan. Vid förra sekelskiftet, när socialismen tedde sig som mest löftesrik, förväntade sig snart sagt alla politiska rörelser framgångar för mänskligheten eftersom historien, som det visade sig (om vi bortser från världskrigen), faktiskt var havande med framsteg.

Nu är det inte längre så. Vi, åtminstone vi i västerlandet, lever i en tristare tid utan stora förväntningar på framtiden. Om det åtminstone inte blir sämre är det bra nog. I ett sådant stämningsläge går det kanske att förstå, om än inte acceptera, den nya typen av miljöpartistisk socialism.

Egentligen påminner den nya socialismen mest om de medeltida flagellanterna, människor som drog i processioner genom Europas städer och piskade sina kroppar som vedergällning för de synder de menade att Gud bestraffade mänskligheten för genom Digerdöden.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s