Ett brev till Brasilien

På fritiden studerar jag portugisiska. Jag har en lärarinna i Rio de Janeiro som heter Márcia. Vi umgås brevledes på internet. Ibland översätter jag mina krönikor och skickar till henne för rättning. (Mina texter är rätt svåra att översätta, kanske använder jag för många idiomatiska uttryck.)

Nyligen skickade jag henne krönikan Historien har kommit tillbaka från 16 februari. Men hon trodde inte på min tes att Sverige släpper in så många invandrare för att vi är så snälla och godsinta i Sverige: ”Vilken fördel har ni av att ta emot immigranterna? Jag tror att den frågan behöver ställas, för det kostar på att föreställa sig att ni gör det bara för att ni är så goda”.

Jag svarade lite uppgivet att jag faktiskt inte vet och att jag brukar ställa just den frågan till svenska vänner utan att egentligen få något bra svar. Vissa påstår, sa jag till Márcia, att Sverige behöver arbetskraften. Sedan sa jag att jag inte tror på den förklaringen eftersom det tar upp till tio år för genomsnittsimmigranten att få in en fot på arbetsmarknaden, så affären kan rimligtvis inte gå ihop. Så det måste vara vår godhet, konkluderade jag.

Hon ville fortfarande inte förstå.

Okey, Márcia, här kommer en annan förklaring.

Sveriges härskande klass är den miljonhövdade skara som jobbar inom välfärdsindustrin, alla socialsekreterare, pedagoger, psykologer, vårdare, terapeuter, krishanterare, försäkringskassepersonal, BUP-anställda och LVU-behandlingshemsentreprenörer samt inom betydelsefulla myndigheter såsom Statens institutionsstyrelse, troligen Skolverket, åtminstone delvis Socialstyrelsen, Migrationsverket och Socialdepartementet och rättsväsendet inklusive domstolar och fängelser.

Denna härskande klass bestämmer över vårt tänkande och vår politik.

På samma sätt som privata industrier behöver kunder så behöver välfärdsindustrin klienter, ju fler, desto bättre. Välfärdsindustrins klienter är svaga människor. Ju fler svaga människor, desto mer jobb och intäkter och intressanta positioner och utvecklingsmöjligheter för välfärdsindustrin.

Inget vore värre för välfärdsindustrin om tillgången på svaga människor sinade. Industrin skulle hamna i kris, tvingas till varsel och nedläggningar. Välfärdsindustrin måste, för att trygga sin framtid, säkerställa ett stabilt flöde av nya klienter.

Trots att välfärdsindustrin hela tiden utvecklar nya produkter – nya bidrag, nya psykologiska diagnoser som ger jobb åt fler terapeuter, nya slags brottsrubriceringar som skapar nya kränkningstillfällen som i sin tur sysselsätter alltfler sociala myndigheter, barnkonventionen (se min krönika den 2 februari) etc – är den svenska marknaden för liten för att tillgodose industrins framtida expansionsbehov. Välfärdsindustrin måste bli global.

Genom invandringen har världsmarknaden öppnats för den svenska välfärdsindustrin varmed dess framtida framgång och expansion garanteras.

Vi får se vad Márcia tycker om den förklaringen.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s