Monthly Archives: mars 2015

Är det klokt med en feministisk utrikespolitik?

Det fanns en tid när självsäkra och mäktiga nationer kunde tvinga på andra länder sin vilja. Ibland rörde det sig om så kallad kanonbåtsdiplomati. Wikipedia exemplifierar: ”[N]är Venezuela 1902 slutade betala av statsskulden [blev] resultatet att brittiska, tyska och italienska kanonbåtar patrullerade kusten samt beslagtog alla fartyg som passerade tills de fick sin vilja igenom”. Eller när England förbjöd änkebränning i Indien eftersom engelsmännen ansåg den seden vara grym och knappt ens medeltida.

Mellan Sverige och Saudiarabien råder inte den sortens maktförhållanden. Sverige kan inte tvinga saudierna att behandla sina kvinnor bättre. Frågan är om Sverige, som stat, ens bör yttra sig i ärendet om det riskerar att reta saudierna.

Om Saudiarabien hade varit ett mesigt och maktlöst land hade vi gärna kunnat göra det. Om påtryckningarna skulle ha haft någon effekt kan man inte veta, men inrikespolitiskt i Sverige hade det säkert känts bra.

Men nu är det så illa att Sverige och det övriga västerlandet behöver den saudiska regimens hjälp i en överhängande och besvärlig fråga, nämligen bekämpandet av terrorismen.

I den frågan har Saudiarabien en nyckelroll. Jag vet inte tillräckligt om frågan, men det förefaller uppenbart att landets inställning har två sidor: å ena sidan uppmuntrar man fundamentalismen, till exempel genom att finansiera extremistiska imamer och bygga moskéer åt dem, å den andra krigar man mot det fundamentalistiska IS. Rimligtvis gör saudierna överväganden och funderar över åt vilket håll man ska luta.

Det viktigaste syftet för svensk utrikespolitik gentemot Saudiarabien, bortsett från att upprätthålla kommersiella och andra förbindelser och allt sådant, borde vara att tillsammans med övriga västländer försöka mobilisera Riyadhs hjälp att motverka alla former av terrorism. Med ett helhjärtat engagemang från Saudiarabiens sida skulle mycket vara vunnet.

I det perspektivet förefaller det oförnuftigt att klaga alltför högljutt på landets inrikespolitik. Normalt inleder man inte en begäran om hjälp med en uppläxning.

Sedan är det en annan sak jag tänkt på. Om jag varit kung i Saudiarabien hade jag resonerat så här:

Jaha, västländerna vill att vi ska tåla att de ritar bilder av Profeten, vilket vi tycker är en vedervärdig synd. Och inte nog med det, de vill också att vi ska motarbeta alla muslimska fundamentalister som vill bomba, skjuta och bestraffa västländerna för deras överträdelser. OK, jag kanske går med på det. Jag accepterar att de tycker att yttrandefriheten är helig, nota bene bara på deras område, naturligtvis. Men i så fall måste de acceptera att det som vi muslimer håller för heligt får gälla i våra länder utan beskäftiga inblandningar från deras sida. Vi tål inte sådana där örfilar som vi fick av den där tossiga svenska utrikesdamen Wallström. Varför skulle vi respektera att de på sitt territorium ägnar sig åt sådant som är heligt hos dem, om de inte kan respektera att vi på vårt territorium håller på med sådant som är heligt hos oss?

Det är möjligt att jag resonerar helt fel, men i det perspektivet förefaller Margot Wallströms feministiska utrikespolitik ogenomtänkt, kanske rentav skadlig. Om de muslimska diktaturerna blir förbannade på väst, vilket de rimligtvis redan är med tanke på hur oförsiktigt, ja enfaldigt, väst betett sig gentemot andra muslimska diktaturer såsom Egypten och Libyen, kanske de bara blir glada om någon av deras trosbröder smäller en bomb i Stockholm.

Wallström försöker bedriva kanonbåtsdiplomati utan kanonbåtar. Det funkar inte.

Det som är otäckt med mitt resonemang är att det innebär att hoten om terrorism ger den saudiarabiska regeringen fördelar, i det här fallet fördelen att slippa höra kritik om medeltida rättsskipning av utrikesminister Wallström, men rent allmänt fördelen av att vara behövd och respekterad. Som tur är finns yttrandefrihet hos oss i västerlandet. Att den svenska staten håller tyst om sådant som vi tycker är fel i Saudiarabien betyder inte att det svenska civila samhället, inklusive media, ska hålla tand för tunga.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Den verkliga svenska rasismen

Jag har träffat åtskilliga kloka invandrare som ställt mig samma förundrade frågor om svenskarnas inställning till just invandrare: Varför ställer ni inga krav på oss? Tror ni inte att vi klarar av krav? Anser ni innerst inne att vi egentligen är underlägsna?

Häromdagen fick jag ett mail i samma ärende från en utlandsfödd universitetsprofessor. Hon skrev så här: ”Det som jag finner besvärligt är att man sällan ställer krav på invandrare; istället tenderar man (i alla fall offentligt) att tycka synd om dem. Det är ett sätt att understryka ens egen överlägsenhet.”

Så är det. Den verkliga rasismen i Sverige är den offentliga godhetsrasismen. I jämförelse med den är järnrörsfascisternas blattehat en västanfläkt.

Jag upptäckte det där redan när jag arbetade i biståndssvängen för mer än trettio år sedan. På något vis räknade SIDA aldrig med att biståndet skulle fungera. Om man som tjänsteman ville ställa krav blev man tagen i örat. Jag minns en gång när riksdagens dåvarande talman kom på besök i ett u-land där jag var stationerad. När hon hört mina klagomål såg hon på mig med fasa och utbrast: ”Du låter ju som en CIA-agent!”

Hon och det övriga officiella Sverige menade att den som betraktade afrikaner som potentiellt lika kompetenta som svenskar var mörkmän, reaktionärer och fascister som borde brännmärkas. (Jag slutade i den där korrupta men snälla branschen innan jag fick tillfälle att upptäcka konsekvenserna av den fatwa som jag kände höll på att utfärdas mot mig.)

Jag har kommit på två, eventuellt sammanhängande, förklaringar till den här reellt existerande men aldrig egentligen uppmärksammade rasismen.

Den första förklaringen är att vi svenskar faktiskt är ett hyggligt och kompetent och välmenande folk som var och en utgår från att andra människor, såframt de är vid sina sinnens fulla bruk, är likadana. Våra erfarenheter av varandra har ju också ständigt bekräftat den människosynen. Det har gått att lita på sin nästa.

Så kommer vi i kontakt med andra folk, till exempel afrikaner. Vi utgår från att de är likadana, alltså en sorts svenskar, och att om motsatsen skulle tyckas vara fallet så beror det på att något särskilt är dem fatt, något som de, eftersom de egentligen är svenskar, jobbar med att bli av med. Vi föreställer oss att de är lika besvärade som vi skulle ha varit i deras situation och att vi därför, av hänsyn och artighet, inte bör strö salt i deras sår genom att komma med ofina påpekanden och krav.

Jag tycker det är en ganska bra och övertygande förklaring. Om min nästa, som jag utgår från är en schysst och pålitlig person, visar sig lite däven så utgår jag från att det handlar om en tillfällig svacka som det vore ouppfostrat att ifrågasätta. Om Tiger Woods just i år inte blir världens bästa golfare vore det förmätet och oförskämt av mig att påstå att det beror på att han inte ens försökte. Vi svenskar utgår från att det sitter en Luther på axeln på varje invandrare och att invandrarens inre drivkrafter att göra rätt för sig är så mycket starkare än något potentiellt yttre tryck och att det därför är dumt att ens försöka applicera ett yttre tryck.

Min andra förklaring är min ständigt återkommande käpphäst: egenintresset hos det välfärdsindustriella komplexet. Välfärdsindustrin vill se svagt folk omkring sig. Starka människor är farliga eftersom de lämnar kundkretsen och därmed slutar fungera som underlag för komplexets försörjning och vidareutveckling och på det hela taget utgör ett störande inslag i de dagliga rutinerna.

Hos Shakespeare i pjäsen om Julius Caesar säger Caesar så här:

Jag vill se feta människor omkring mig, slätkammat folk som sover gott om natten. Den där Cassius har en mager uppsyn, han tänker för mycket; sådant folk är farligt.

Om pjäsen handlat inte om Caesar, utan om det välfärdsindustriella komplexet, hade det kunna låta så här:

Jag vill se svaga människor omkring mig, krullhårigt folk som sover gott om natten. Den där kurden har en kraftfull uppsyn, han arbetar för mycket; sådant folk är farligt.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Är det media som styr Sverige?

Många menar att det är journalisterna som har makten i nationen, att politikerna tvingats underordna sig journalisterna som bestämmer vilka frågor politiken ska handla om och att demokratin därmed satts ur spel.

Uppfattningen är begriplig. Det är ingen tvekan om att journalisterna hunsar med politiker. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att ett maktskifte inträffat (enligt logiken att den som hunsar med Putin bestämmer över Putin).

Men jag tror inte att föreställningen om medias Machtübernahme är korrekt och detta av två skäl, ett litet och ett stort.

Det lilla skälet är att media i så fall är en ynkedom till makt som inte ens kan se om sitt eget hus. Mediapest rasar över hela landet – över hela världen, faktiskt – redaktioner läggs ned, journalister blir arbetslösa och tvingas frilansa med dåligt betalt, om ens något, för de artiklar de lyckas kränga. Om media haft något att bestämma om så hade detta varit en smal sak att rätta till. Det skulle räcka med lite brösttoner om demokrati och yttrandefrihet så hade man väl kunnat klämma av staten några miljarder i mediakatastrofbistånd. Men så sker inte. Det finns inte ens i media en rörelse i detta ärende.

Vi kan jämföra med invandringen. Den rullar fram på löpande räkning. Ingen vet vad den kommer att kosta, men det spelar ingen roll, den får kosta vad den kosta vill. Här är det någon som har makt att skicka vilka räkningar som helst till staten.

Denna någon är det välfärdsindustriella komplexet, det miljonhövdade organisationssystem som har till uppgift att försörja sig på att omhänderta svaga människor, just i detta exempel alltså invandrare. Den som inte uppfattar välfärdsindustrins existens gör lätt felslut såsom det där om att media tagit makten i Sverige.

För om man uppmärksammar vad det är för idéer som journalister torgför, och detta är det stora skälet, så handlar det nästan uteslutande om att människor – långt fler än du tror! – är svaga och att politikerna måste göra mer för att avhjälpa de svagas problem. Avhjälpa är ett intressant ord i sammanhanget. Det betyder i klartext att det välfärdsindustriella komplexet ständigt av politikerna måste tillföras mer av skattebetalarnas pengar för att stilla sin glupande aptit. Om man kokar ned den journalistiska agendan till själva essensen så handlar det om mer pengar till välfärdsindustrin samt att skattebetalarna ska skämmas om de inte vill betala.

Så ja, det är sant att media styr agendan, men nej, det betyder inte att de har makten. De har makt att framföra ett budskap, men de själva är inte budskapets intressent. De går andras ärenden. De är hantlangare, ett lydigt prästerskap åt det välfärdsindustriella komplexet. Det är inget ovanligt att makthavare förser sig med följsamma språkrör som talar till allmogen. Gustav Vasa socialiserade den katolska kyrkan, dels, såklart, för att ta dess jord och andra ägodelar, men också för att få kontroll över den tidens motsvarighet till journalisterna, alltså prästerna som talade till allt folket minst en gång i veckan.

Den som orkar med att sätta av en timme av sitt liv till att betrakta en nästan parodisk illustration till dessa förhållanden kan titta på Uppdrag granskning från den 25 mars (http://www.svtplay.se/video/2782856/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-avsnitt-11?start=auto).

Programmets rollista innehåller fyra slags figurer:

1) De svaga, alltså det välfärdsindustriella komplexets klienter, i detta fall invandrare. Dessa är hedervärda Rättighetsinnehavare Utan Personligt Ansvar.

2) Representanter för det välfärdsindustriella komplexet, i detta fall till exempel en hög chef inom Arbetsförmedlingen och en kommunal bostadsansvarig. Dessa är Rättskaffens, Överarbetade samt Förtvivlade å Rättighetsinnehavarnas vägnar, allt beroende på Otillräcklig Medelstilldelning från politikerna.

3) Politikerna, vars uppgift egentligen är att Plocka Fram Mer Pengar till det välfärdsindustriella komplexet så att Rättighetshavarnas Legitima Krav kan tillgodoses, men som av någon oklar anledning, kanske dumhet eller allmän inkompetens, kanske rent jävelskap, snålar på slantarna, varför de måste Sättas Dit av journalisterna så att det Äntligen Händer Något.

4) Journalisterna, som Oegennyttigt och av ett oblitt öde satts att Vrida Rätt Igen Den Tid Som Är Ur Led, i det här fallet genom att klämma fram stålar till bostad och jobb åt Rättighetsinnehavarna.

I slutet av programmet, om du orkar så långt, inträffar en höjdpunkt. En kategori 4-figur vid namn Janne Josefsson ska med avsevärd aggressivitet Sätta Dit en kategori 3-figur som heter Elisabeth Svantesson. Svantesson uppvisar påtagliga tendenser att inte riktigt vara beredd att slanta upp miljarderna. Hon är bekymrad för detta och ber de berörda om ursäkt: ”Det är en stor, tuff och svår utmaning… Det kommer att krävas tålamod av de asylsökande och alla myndigheter som jobbar med de här frågorna”. Hon framför alltså ursäkter till kategorierna 1) och 2) efter påtryckningar från kategori 4).

Här blir det nästan övertydligt. Det är den svenska politikens standardmanus, ständigt återupprepat, som rullar på som en väloljad maskin. Journalister jagar politiker att ge mer pengar till välfärdsindustrin som tar hand om de svaga. Vem har makten? Det välfärdsindustriella komplexet såklart. Sedan hör det till saken att politikerna egentligen ingår där också, fast de i tjänsten tvingas ta en och annan snyting från journalisterna.

Och skattebetalarna? Alla vi som ska stå för fiolerna? Ska vi också ha tålamod? Vi som betalar uppehället för kategorierna 1) till 4)? Vi är inte tillfrågade. Vi räknas inte. Vi är inte med i rollistan. Vår uppgift, hur underligt det än kan tyckas, verkar vara att sitta hemma och se programmet och bli sura på politikerna för att de inte tvingar oss till ännu större hjärte- och plånboksöppningar.

Hur det välfärdsindustriella komplexet lyckats få kontroll över journalisternas tänkande vet jag inte riktigt. Kanske är det bara så enkelt som att pennfäktare och intellektuella alltid fjäskat för dem som haft pengarna och makten. En annan förklaring kan vara att båda parter ju nästan uteslutande består av Mycket Goda människor.

3 kommentarer

Filed under Alla inlägg

Vägande inlägg i tiggarfrågan

Annika Borgs text (http://detgodasamhallet.com/category/annika-borg/) om kampen mellan romska och inhemska tiggare ger mig ingen ro. Jag inser att vi här står inför en kamp om överlevnad och existens av rent darwinska proportioner.

Å ena sidan har vi den ursvenska arten av tiggare, oftast vänliga och artiga och försedda med en tidning som kostar 50 kronor. Å den andra har vi numera fått in en härdigare och mer aggressiv art i landet, den rumänska, som hotar att helt tränga bort den inhemska varianten.

Via en appell i sociala medier fick jag in ett antal förslag på hur regeringen bör tackla frågan. Här kommer de.

Det är såklart att svenska tiggare är en utrotningshotad art och genast måste rödmärkas. Som jag ser det har vi fått in en sorts mördarsniglar som hotar den ekologiska balansen.  Vi måste söka upp den svenska arten i dess habitat och förhindra kontakt med den importerade arten. Troligen har utvecklingen att göra med klimatförändringarna, för sydeuropéer hade tidigare aldrig på ett naturligt sätt rört sig så långt norrut.  Om vi stoppar utsläppen av koldioxid kan klimatet stabiliseras och då återvänder rumänerna till sitt naturliga ekologiska  utbredningsområde.
Miljövän

Det finns bara en hållbar lösning, och det är att återinföra den gamla lösdriverilagen som dumt nog togs bort 1961. Sossarna, förstås. När lagen tillämpades skickades tiggare på tvångsarbete, ofta utomhus, vilket var hälsosamt. Dessutom fick de gratis, god, statlig mat. Många fick sysselsättning i försvaret med att bygga fästningar och dylik materiel. Det är något att ta efter då ju Sverige numera knappt har något försvar! Min uppfattning är att alla tiggare, varifrån de än kommer, ska inrangeras i försvarsmakten. De blir ett värdefullt personellt tillskott på soldatsidan. Kanske borde ett särskilt förband upprättas som heter Bohus Bataljon eftersom den bataljonen hade  så pigg och medryckande marschmusik. Bataljonen kan användas för att försvara Gotland eller skickas till utländsk oroshärd. Man kan också tänka sig medverkan vid tattoo i Skottland.

Pensionerad fanjunkare

Dom kan gärna börja på lärar högskolan, der går jag. Men dom kan väl inte läsa närapå så då måste dom sänka betygskraven. Ja säjer bara att någe måste ske annars blir jag inte godkänd i provena.
Lärar student
Vi är ett humant land, stormakt faktiskt, och därför ska vi ha en human tiggarpolitik med välutbildade tiggare, på sikt gärna med akademisk erfarenhet. Det nuvarande systemet med fri etableringsrätt för tiggare är ett nyliberalt påfund från Bildt-regeringens dagar. Så kan vi inte ha det! Mitt förslag är att vi inför auktorisationstvång för tiggare. Så blir det ordning. Länsstyrelsen får ansvar för utbildningen tycker jag. Det ska vara språktest. Vid auktorisationsprovet ska tiggaren exempelvis kunna säga ”Hela överskottet går till kvinnokampen” eller ”Var finns närmaste tandläkare? Jag behöver vård” på begriplig svenska. Det är dock viktigt att inhemska och utländska tiggare likabehandlas. Auktoriserade tiggare ska erhålla pensionspoäng och föräldraledighet.
Folkpartist i Flen

Naturen måste få ha sin gång. Vi ska inte lägga oss i de naturliga biologiska förloppen. Kampen för tillvaron måste ske på lika villkor utan att staten kommer in och leker Gud. Om de rumänska tiggarna visar sig tillhöra en mer överlevnadskraftig art så får vi ta konsekvenserna. Förresten vet man aldrig hur det går. Kom ihåg de japanska jätteostronen som flydde från en japansk lastbåt på Västkusten för några år sedan. Havsbiologerna trodde att de skulle konkurrera ut och tränga bort de svenska ostronen, Ostrea Edulis, alltså. Men det blev inte så. Några kalla vintrar tog hand om det hotet. Naturen kan vara grym, men den är alltid rättvis.

Nyliberal biolog och fascist

Den råa rasismen har äntligen fått ett tydligt ansikte. Han har stripigt blont hår och dåliga tänder och säljer Situation Stockholm.  Han framställer sig som en fattig tiggare, någon det är synd om, någon som tror sig ha ensamrätt till lönsamma tiggeriställen. Ha! Ställ en garanterat utblottad hederlig rom, som aldrig fått ett socialbidrag någonstans i hela Europa, ställ denna människospillra bredvid den statsfinansierade och privilegierade vikingen till tidningsförsäljare och ni ska få se de kränkta vita männens sanna rashat. Några har till och med hund. Om något ett tecken på privilegierad ställning. Vad göra? Förstatliga de bästa tiggeriställena och reservera dem för de verkligt utsatta. Skicka de vita rasisterna till Rumänien med första bästa återvändande tiggartransport så får de smaka på sin egen medicin.

Kulturskribent, Bondegatan

3 kommentarer

Filed under Alla inlägg

Min dröm

Sverige är bra. Svenskarna är snälla människor. Snälla, väluppfostrade och artiga. Vi tror varandra om gott därför att vi lever bland människor som gör en sådan tro befogad. En muntlig överenskommelse som inte ens behöver gå så långt som till ett handslag är ett gällande avtal. När någon bryter mot vårt civiliserade regelverk, till exempel en hantverkare som inte kommer på utsatt tid, är händelsen så märkvärdig att vi till och med blir upprörda. Vi har tillit.

Vi begriper inte att alla inte är som vi. Vi förstår inte hur unikt märkvärdig vår tillitskultur är. Vi inser inte att det är vår hederlighet, ömsesidiga respekt, ovilja att gräla och vår strävsamhet som gjort oss till det föregångsland som vi är – eller åtminstone till nyligen har varit. Vi tror att alla människor innerst inne är likadana som vi om det bara inte varit för förtryck och fattigdom som lite på ytan förmörkat dessa andra stackares sinnen. Jag har en snäll vän som ville hjälpa romska tiggare men blev alldeles förskräckt av den aggressivt pockande attityd som hennes vänlighet väckte. Min vän hade inte räknat med det. Så uppför sig inte väluppfostrade svensk tiggare. Svenska tiggare värnar om sin värdighet och låtsas artigt och respektfullt sälja saker, till exempel tidningar.

Min dröm är att vi svenskar, som nation och folk, ska förstå oss själva. Förstå och respektera. Erkänna våra styrkor, vara medvetna om våra svagheter. Att vi accepterar oss själva så som vi är och att vi slutar skämmas. Att vi är stolta över vad vi gjort för oss själva och för andra.

Jag träffar dagligen medborgare som knappt törs säga vad de tycker. De känner sig för, lite trevande, för att avgöra om de vågar anförtro sig. Jag föreställer mig att det var på det sättet, fast värre förstås, i Sovjetunionen eller i Nazityskland. Eller, för all del, för frikyrkliga och socialister i 1800-talets Sverige. Kosmopolitisk tolerans har nog aldrig varit en svensk paradgren.

Men att vi knappt törs säga vad vi tycker är egentligen konstigt. Till skillnad från i diktaturerna händer det ju egentligen ingenting om man framför sin åsikt. Man blir inte kallad till förhör hos KGB, Stasi eller Gestapo. Det enda som inträffar är att man kanske blir lite obekväm. Just eftersom vår svenska omvärld inte riktigt gillar avvikare och dissidenter. Det kan föralldel vara besvärligt nog. Man kanske inte får den där tjänsten man hade bespetsat sig på. Man kanske blir lite utstött. Man kanske inte får sina debattinlägg publicerade i respektabla tidningar.

Min dröm är att folk trots detta ska våga framföra sina uppfattningar. Min dröm är att Sverige ska tåla folk som säger sin mening även om just den meningen inte sammanfaller med det för ögonblicket politiskt anbefallda.

Till de förbjudna uppfattningar som folk inte törs artikulera hör naturligtvis åsikten att invandringen bör minskas. Att Sverige, liksom andra länder, bör ha en livaktig debatt om hur många invandrare, och vilka invandrare, som är bra för landet. Att Sverige i större utsträckning tillhör oss som bott här i generationer än vem som helst som klappar på porten.

Men invandringen är långt ifrån den enda fråga där kloka och eftertänksamma människor räds ha en offentlig uppfattning. Skolan och utbildningen – från förskola till fil. kand. – är en annan. Under den officiella ytan av politikerprat jäser ett av konsensuskulturen återhållet missnöje bland lärare och professorer. Min dröm är att alla dessa för det mesta klarsynta och högt bildade personer tar bladet från munnen och säger sin åsikt i stället för att nöja sig med att knyta näven i byxfickan.

Min dröm är att vi erkänner det som vi redan vet, till exempel, bara för att nämna ett, att uppfostran av unga människor till goda medborgare är en lång, svår och inte alltid behaglig process, varken för de unga människorna själva eller för deras föräldrar och mentorer. Den dag vi törs tillstå att inlärningen av multiplikationstabellen på samma gång är plågsam och nödvändig har vi kommit ett bra steg på vägen. Goda medborgare uppstår inte av sig själva. De måste danas.

Min dröm är att den hunsade medelklass av hyggliga, anständiga och ansvarskännande människor som är nationens ryggrad slutar huka sig och i stället ger uttryck för de sunda uppfattningar som en gång skapade Sveriges framgångar men nu är satta på undantag, åtminstone i officiella sammanhang.

Min dröm är att självklarheter och sådant som alla redan vet får hemortsrätt även i den politiska och mediala maktens tänkande.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Vårt behov av självständiga professionella eliter

I eftermiddag ska jag gå på ett seminarium om de professionella eliterna. Jag har gradvis kommit till insikt om att självstyrande, kompetenta och oberoende sådana eliter är omistliga för det goda samhället. Västerlandets framgångar har till stor del byggt på förekomsten av hederliga och okorrumperade ämbetsmän, en lärarkår som utbildar och disciplinerar sig själv, en stolt poliskår som inte missbrukar sitt våldsövertag, universitetsprofessorer som värnar om bildning, läkare som inte bara tänker på pengar, utan även på sina skyldigheter enligt den hippokratiska eden och sjuksköterskor som upplever yrket som ett kall.

Alla dessa eliter, och fler därtill, har under de senaste decennierna förlorat både status och inkomster. Jag tror att alla, utom en, är deklasserade och delvis demoraliserade. Det enda undantaget är advokatkåren. Märkvärdigt nog är advokatkåren också den enda av de klassiska eliterna som är, och med kraft värnar om att vara, oberoende av staten.

Två starka sociala krafter ligger bakom denna förändring (tror jag). Den ena är välfärdsstatens utveckling. Staten tog hand om skola, vård och omsorg för att erbjuda kostnadsfri service åt alla medborgare och kom därmed också att lägga sin tunga hand över tidigare självständiga professioner. Den andra kraften är de kulturella ambitionerna från 1968. En ny generation trädde fram som nu under ett antal decennier har kontrollerat nationen och som tyckte att det var larvigt, orättvist och gammaldags med skråliknande professioner, ofta med fåniga yrkesriter.

Bert Stålhammar gav en fin illustration häromdagen (http://detgodasamhallet.com/category/bert-stalhammar/):

En disputation i Finland är en högtidlig tilldragelse. Alla inblandade, respondent, opponent och betygsnämnd, är klädda i frack eller annan högtidsdräkt. Samtliga medverkande går i procession in i disputationssalen och lägger sina hattar på bordet framför sig. Sedan hälsar ordföranden välkommen och överlämnar ordet till respondenten, som får ungefär en halvtimme på sig för att presentera sin avhandling. Sedan följer själva disputationen mellan opponent och respondent. Efter eventuella frågor blir det utmarsch till musik och gratulationer, förfriskningar, lunch och senare middag på kvällen.

Veckan före besöket i Vasa var jag ledamot i betygsnämnden vid en disputation i pedagogik vid Stockholms universitet. Den började kl. 13.00 och avslutades vid 16.00. Jag upptäckte att jag var den ende deltagaren som hade slips. Hela tillställningen var som vilken vardaglig konferens som helst på ett högstadium.

Tyvärr har vi inom det svenska utbildningsväsendet tappat de riter, traditioner och symboler som är viktiga för att skapa den kultur som är nödvändig för ett framgångsrikt lärande.

Det handlar förstås inte i huvudsak om riter, utan om att kåren ifråga värnar om sina värderingar, sina viktiga uppgifter och sin stolthet. I Läkarsällskapets pampiga hus i Stockholm finns följande inskription:

Till vetenskapens fullkomnande genom inbördes meddelande av kunskap och samlad erfarenhet. Till främjande av det vänskapliga förtroendet läkare emellan.

Det säger något viktigt om hur professionen ansåg att den borde arbeta för mänsklighetens och patienternas bästa. Det är imponerande. Läkarna satt ändå där och filade på sina formuleringar och funderade över hur de skulle förverkliga sitt kall. De skapade en anda inom sin kår.

I sista hand handlar det nog om just andan, vad man ska göra och inte göra, hur man ska uppföra sig mot varandra och omvärlden. Jag var nyligen på Rijksmuseum i Amsterdam för att se en utställning av rembrandttavlor, men halva Europa verkade ha fått samma goda idé, så det gick inte att se något för alla besökare. Jag smet undan och gick runt i de vanliga, nu övergivna salarna. Där hittade jag ett fint exempel på hur det holländska amiralitetet vid 1600-talets slut försökte inpränta en korrekt anda i sina marinofficerare, nämligen att a) lyda order och b) vara rättvis och inte ge favörer.

Amiralitetet beställde en oljemålning att hängas upp i högkvarteret till flottisternas fostran och förnöjelse. Tavlan föreställer den sedelärande händelse där romaren konsul Titus Manlius Torquatus dömde sin son till döden för ordervägran. Konstnären Ferdinand Bol låter konsuln lite förstrött betrakta avrättningen:

Featured image

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kan rättsstaten kavla upp ärmarna?

Widar Andersson skrev häromdagen att rättsstaten borde kavla upp ärmarna och ta itu med kriminaliteten (http://detgodasamhallet.com/category/widar-andersson/). Det tycker jag också. Men jag tror att det krävs en helt ny attityd i samhället om polisen ska ägna sig åt annat än vad Widar beskriver som ”’käcka projekt’ i parti och minut. Projekt som varit små, avskilda, inte så sällan ’snällistiska’ och överlag som droppar i havet i det stora hela”.

Om jag vore polis skulle jag knappast ha lust att kavla upp ärmarna, än mindre utsätta mig för den livsfara det troligen skulle innebära att ta jobbet på allvar. Vad polisen än gör får den skäll i media och höga chefer tvingas stå med mössan i hand och be om ursäkt inför svenska folket.

Ta det där med registren till exempel. Polisen i Skåne hade gjort en lista över romer som den (polisen) ansåg misstänkta eller i varje fall skumma på något vis. Det tog hus i helvete bland annat på grund av att det slunkit med några romska spädbarn (som dock enligt obekräftade uppgifter stod som ägare till ett stort antal fordon). Jag frågade en högt uppsatt polisman i bekantskapskretsen varför polisen inte stått på sig och påpekat att romer på det hela taget är betydligt mer brottsbelastade än genomsnittssvensken. ”Det vågar vi inte”, sa han uppgivet.

En annan gång hade stockholmspolisen etablerat ett kvinnoregister för något ändamål som jag aldrig lyckades förstå, ett ”bra att ha”-register enligt media. Det blev skamvrån direkt när listan uppdagades.

Det ska fan vara polis om man inte ens får göra en lista. Jag försvarar inte listorna, som kanske var olämpliga – vem gör inte dumheter? -, men jag försvara polisens rätt att göra sitt jobb utan att ha politruker rännande omkring.

Visst kan polisen göra misstag och visst finns det korkade och bigotta poliser, men hur tror vi att de ska välja att riskera livet och ge järnet för tryggheten i ett samhälle som rappar till dem på fingrarna så fort de säger ”blatte” eller ”zigenare”?

Om jag vore polis skulle jag fly in i garanterat ofarliga och politrukfria verksamheter. Jag skulle jaga rattonyktra medelklassare på lugna stockholmsgator, jag skulle ordna interna utbildningar om en ständigt uppdaterad värdegrund, jag skulle hjälpa en gammal dam att leta efter hennes katt, jag skulle nog faktiskt själv bli polispolitruk och sola mig i den glans som det medför att dra ned brallorna på andra poliser.

Framför allt skulle jag undvika att lämna min polisbil om jag hamnade i områden där snorungar kastar sten på myndighetspersoner. I stället för att utsätta mig för fara skulle jag öppet deklarera att polisen abdikerat från trygghetsuppdraget i 55 identifierade bostadsområden (vilket ju faktiskt skett helt officiellt). Lite förvånat skulle jag konstatera att om polisen sålunda på eget bevåg överlämnar våldsmonopolet i delar av Sverige till kriminella ligor så blir det mindre skäll än om polisen skulle råka kalla en chokladboll för negerboll.

Vi får den polis vi förtjänar. Jag betvivlar att vi förtjänar en polis som kavlar upp ärmarna och tar itu med buset.

Utan att egentligen veta så mycket tror jag att det rent objektivt skulle gå att komma till rätta med kriminaliteten. I New York verkar man ha lyckats. Men det kräver nog att polisen lägger manken till, vilket den knappast gör om den inte vill.

Vi behöver stolta, modiga, rättskaffens poliser. Vi kan börja med att hylla dem i stället för att klanka ned på dem.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Betydelsen av lantmäteri, polis och äganderätt

När jag för några år sedan hälsade på min kompis Magnus i Burundis huvudstad Bujumbura förstod jag på allvar hur viktigt det är att ha ett bra lantmäteri, en pålitlig polis och en stark äganderätt.

Landet hade relativt nyligen haft folkmord. Tutsis slog ihjäl hutus och vice versa. När jag talat en stund med Magnus chaufför Dieudonné begrep jag situationen.

Burundi är ett bördigt land där människorna inte har mycket annat än jordbruk att försörja sig av. Det gäller därför att disponera ett stycke mark. En metod är att köpa mark. En annan och kanske enklare metod är att slå ihjäl en jordbrukare och ta hans mark. Att den metoden fungerar beror på att föreställningen om äganderätt till marken är svagt utvecklad. Och även om äganderätten varit starkare på papperet och i människornas medvetande hade det inte hjälpt, för det finns i alla fall inget lantmäteri som registrerar äganderätten. Och även om det hade funnits ett lantmäteri hade det inte hjälpt, för det finns ingen polis som kan verkställa lantmäteriets beslut. Jo, polis finns såklart, men den låter sig mer påverkas av mutor än av myndighetsbeslut.

Så då och då när den ena folkgruppen, till exempel tutsis, känner sig stark så bildar den gäng och slår ihjäl motståndargruppen, i det här fallet hutus (med vilka de under lugnare perioder lever och till och med gifter sig). Kvinnor bryr sig mördarligorna inte om att ta av daga eftersom kvinnorna i varje fall inte står i vägen för den eftertraktade markplätten. Kvinnor räcker det med att våldta för att på så vis sprida skräck.

Dieudonnés mamma hade blivit våldtagen varpå hon förskjutits av pappan/maken (och troligen svultit ihjäl någonstans; hur ska en ensam kvinna klara sig?) eftersom det var en skam för pappan att leva ihop med en våldtagen fru.

Efter en tid tyckte Dieudonnés pappa att han behövde en kvinna, så han tog sig en med vilken han så småningom fick två barn. Den nya kvinnan ansåg såklart att hennes egna barn ensamma borde ärva jordplätten och slippa dela den med särkullbarnen Dieudonné och hans syster. Hon bestämde sig för att förgifta särkullbarnen.

Dieudonné förklarade att han överlevt eftersom han genomskådat sin styvmor och aldrig ätit hennes mat, medan hans stackars syster låtit sig luras och dött av kvinnans gift.

Historien påminner mig om hur det gick till i våra länder innan civilisationens institutioner kommit på plats, alltså innan vi exempelvis hade ett hederligt rättsväsende och en respekterad äganderätt. Då kunde Hamlets farbror förgifta hans pappa och ta mamman och konungariket. Då kunde Sveriges konung rusta landet för att kriga mot dansken och ta hans mark. (Ehuru vi trots allt var så civiliserade att vi vid freden i Roskilde ändå besvärade oss själva och danskarna med förhandlingar som avslutades med rättsliga handlingar och juridiska dokument, något som inte ens är påtänkt i Burundi.)

Vår västerländska civilisation är bättre än vad de har i Burundi. Vår kultur är bättre än deras. Den som förnekar det är en hycklare.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Lite mer om min käpphäst välfärdsindustrin

I ett otal krönikor har jag beskrivit välfärdsindustrin som en skadlig kraft. Det är en väldig skillnad på denna uppfattning och den gammalborgerliga skattekverulansen, som för det mesta gick ut på att staten var ineffektiv och att man borde privatisera för att kunna effektivisera verksamheten och sänka skatterna.

De borgerliga kverulanterna ifrågasatte inte välfärdsstatens mål, bara dess metoder. När den första seriösa borgerliga regeringen kom till år 1991 ifrågasattes inte välfärdsstatens åtaganden, utan bara själva genomförandet. Det infördes pengsystem och lades ut statlig produktion på entreprenad. (Inget fel på det; jag var själv en engagerad vägröjare.)

Min känsla och försöksvisa uppfattning är att välfärdsapparaten sedan dess ändrat karaktär. För det första har den, delvis på grund av att privata branscher engagerat sig, blivit en angelägenhet inte bara för den traditionella vänstern, utan också för den traditionella högern. Man behöver bara titta på moderaterna under Fredrik Reinfeldt för att se detta. Organisationen Svenskt Näringsliv har genom tillkomsten av privata medlemsföretag inom välfärdssektorn skaffat sig en inställning till välfärdssystemet som dess föregångare SAF troligen hade betraktat som rent och skärt socialistisk.

Men den stora och avgörande förändringen är en annan, nämligen att välfärdsapparaten etablerat sig som dominerande maktfaktor med kontroll över nationens tänkande. Kanske beror det just på att även borgarna ställt in sig i ledet och blivit välfärdskramare varför det saknats en kraft som balanserat apparatens tillväxtambitioner (må vara av skattekverulantiska skäl).

Men jag tror inte att detta är huvudförklaringen till välfärdsindustrins tilltagande dominans. Jag föreställer mig att vi står inför en klassisk metamorfos av typen ”för en törstande i öknen är den första litern vatten en räddning, men när man försöker tvinga i honom den tionde litern är det farligt”.

Jag tror att välfärdsstaten gjorde bra grejor i början, vilket betyder kanske fram till rekordårens slut kring år 1970. Då var de angelägna reformerna klara och välfärdsstatens utvecklingsavdelningar borde ha lagts ned. Men så blev det inte. I stället utvecklades nya produkter och söktes nya klienter eftersom detta är den inneboende logiken hos ett friskt och starkt organisationssystem som vill växa.

På det viset har vi nu kommit till den tionde eller femtonde litern vatten. Se bara på den svenska skolan. Förut ett under och ett internationellt föredöme, numera en pedagogisk skandal i världsklass. Man kan skylla hur mycket man vill på invandringen, men i grunden är detta ett hemmagjort misslyckande. Inte minst beror detta debacle på välfärdsindustrins skolteoretikers målmedvetna och långsiktiga ambitioner att undergräva sådant som har med kunskap och bildning att göra (typ ”man behöver inte kunna något eftersom all kunskap finns på internet”).

Vad jag tjatar om är därför motsatsen till den gammalborgerliga skattekverulansen. Jag säger inte att välfärdsindustrin gör bra saker ehuru till alltför höga kostnader. Jag säger att välfärdsindustrin är farlig. Skolan är bara ett av många exempel. Min huvudanklagelse är att industrin förleder människor till svaghet och hjälpberoende. Hur många erbjöds terapi för att livspusslet inte gick ihop för hundra år sedan när verklig fattigdom rådde och livet för många faktiskt var en jämmerdal?

Vi kan lära oss av president Eisenhowers tal om det militärindustriella komplexet (https://patrikengellau.com/2015/03/15/det-tal-fredrik-reinfeldt-borde-ha-hallit-nar-han-avgick-som-statsminister/). Hans budskap var att militären visserligen behövs, men inte får styra nationens tänkande. Samma sak med det välfärdsindustriella komplexet. Det behövs, men det måste hållas i schack.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

En humanitär stormakt

Det finns en engelsk välgörenhetsorganisation som heter Charities Aid Foundation (). Organisationen verkar seriös. Hemsidan är snygg och rättstavad, prins Philip är beskyddare och kontor finns i ett halvdussin länder över hela världen.

Denna organisation har mätt medborgarnas generositet i 153 länder och rangordnat dem i ett World Giving Index. I enkätundersökningar har man frågat folk om de under den senast månaden 1) givit pengar till någon organisation, 2) arbetat gratis för någon organisation eller 3) hjälpt en hjälpbehövande främling eller annan okänd person.

Sverige hamnade på delad 45te plats tillsammans med exempelvis Zambia och Libanon. Svenskarna är särskilt dåliga på att bjuda på sin tid (jag är inte ett dugg bättre). Där hamnar vi nära botten tillsammans med länder som Saudiarabien, Iran, Egypten, Irak och Rumänien.

Man kan såklart ha anledning att vara skeptisk mot sådana här rangordningar. Man är inte säker på vad de egentligen mäter. Och det kan ju faktiskt vara så att svenska folket genom att betala höga skatter menar sig ha delegerat välgörenhetsuppgifterna till svenska staten. Det är rimliga invändningar, men likafullt tycks undersökningen visa att svenska folket knappast utmärker sig genom någon högt utvecklad privat generositet. (Högst ligger, som man kunde vänta sig, Australien, Nya Zeeland, Canada, Irland, Schweiz, USA, Holland samt Storbritannien.)

Så i den mån Sverige är en humanitär stormakt så är det inte i kraft av vad svenska folket gör, utan snarare till följd av politiken, alltså av maktens värderingar och åtgärder. Att Sveriges makthavare, organiserade kring det välfärdsindustriella komplexet, vill framställa sig på det sättet är det väl, vad jag kan begripa, ingen tvekan om.

Omtanken om de svaga och hjälpbehövande är välfärdsindustrins affärsidé, en affärsidé som industrin är stolt över och förstås gärna vill framföra så ofta och högljutt det går. Ju mer välfärdsindustrin växer, desto flera svaga och hjälpbehövande behöver den för att motivera sin existens och framtida tillväxt. Genom att ständigt framhålla sin godhet och utveckla sin omtanke om svaga grupper kan industrin försäkra sig om att tillflödet av svaga grupper inte sinar.

Har man väl förstått detta kan man också förstå varför förre statsminister Reinfeldt var så angelägen att framhålla Sverige som humanitär stormakt, varför förre utrikesminister Bildt uttryckligen framförde detta i utrikesdeklarationen 2013, varför nuvarande utrikesminister Wallström trasslat till Sveriges relationer med andra länder genom att erkänna det svaga Palestina till det starka Israels förtret och dessutom fått Arabförbundet att ilskna till över humanitärt motiverade pekpinnar. Åtminstone sedan Palme har Sverige inte haft någon annan utrikespolitik än godhet, exempelvis antikolonialism, feminism, generöst bistånd och tillskapande av särskilda rättigheter för alla som lyckas definiera sig som svaga.

Svenska politiker har i decennier tränat sig på att spela rollen som det godas företrädare, där det goda definieras som att göra det välfärdsindustriella komplexet till viljes och där utrikespolitiken varit en poserande extrapolering av de inrikespolitiska ambitionerna. Politikerna har ingen annan roll, inget annat inövat manus. Utan denna roll skulle de inte ha haft någon roll alls.

Har man förstått detta så kan man också förstå varför invandringsfrågan kommit av sig. I slutet av 2014 inträffade ett kort töväder, där man utan att bli örfilad kunde tala om ”volymerna”, alltså antalet nyanlända. Det förekom till och med trevande försök inom en del politiska partier att ta frågan på allvar. Men sedan tog det slut. Politikerna upptäckte att de inte kände till någon annan roll än godhetens, inget annat manus än den humanitäre stormannens. De kunde inte hitta på någon annan mening med sin politik än att vara godast i världen. Eftersom sådan gränslös godhet utesluter varje referens till volymerna, fick frågan om volymerna tills vidare ta time out.

Självklart handlar alltihop i grunden om makt, inte godhet. Politiker och andra representanter för det välfärdsindustriella komplexet satsar inte nödvändigtvis en enda krona av egna pengar, tvärtom försörjer de sig, ofta häpnadsväckande väl, på att förkunna en godhet som de tvingar andra att betala för.

”Professionella människoälskare är hycklare”, sa George Orwell.

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg