DE MEDBORGERLIGA SKYLDIGHETERNA (DEL 4 AV 6)

Skyldighet 5: Du ska i ord och handling påminna andra om deras medborgerliga skyldigheter

I våra förfäders bondbyar rådde stark social kontroll. Människorna kände varandras historia och läggning och utövade kollektiva påtryckningar på den som avvek från rådande sociala normer. Ovanför menigheten fanns prästen och länsman som kom med ytterligare, mer eller mindre hårdhänta, förmaningar när det ansågs behövas.

Det hela var ganska tryckande, för att inte säga kvävande, för alla andra än de mest konforma.

Urbaniseringen blev ett uppbrott från den traditionella ömsesidiga bevakningen. I städerna var människorna mer anonyma. Man drar sig för att lyfta pekfingret mot folk man inte känner. Att slippa sin nästas bevakande öga känns för många som en befrielse. I staden kan man värna om sin totala självständighet och rätt att slippa höra förmaningar från andra. Varje försynt påpekande från någon annan uppfattas lätt som en integritetskränkning.

Risken är att vi tappar ut barnet med badvattnet. Ett samhälleligt normsystem måste värnas och upprätthållas. Polisen är till för att kontrollera lagarnas efterlevnad; utan poliser faller lagarna snart i vanhävd. Det är samma sak med de medborgerliga skyldigheterna. De dunstar bort om medborgarna inte vaktar dem i ord och handling.

Du ska vara en vakthund. En vakthund griper in när det vaktade objektet hotas. På samma vis ska Du vaka över de medborgerliga skyldigheterna. När någon bryter mot dem är Du skyldig att vidta åtgärder. Att bara titta på räcker inte.

Farsor och Morsor på stan är ett bra exempel på vad medborgare kan åstadkomma om de tar sitt ansvar på allvar. Farsorna och morsorna är medborgare som avsätter några timmar av sin fritid för att sätta stopp för bråk och hjälpa ungdomar i trångmål, till exempel i form av redlös berusning.

Vakthunden intervenerar när någon annan inte uppfyller sina medborgerliga skyldigheter. Varje mobbningsförsök på varje skolgård är ett brott mot de medborgerliga skyldigheterna och därför är det varje medborgares skyldighet att efter förmåga gripa in. Varje ölburk och varje bananskal som någon slänger på gatan bör vara skäl till förmaning från varje åskådare. Varje rasistisk eller kvinnofientlig kommentar är en förolämpning mot alla medborgare och bör därför föranleda en väl proportionerad tillrättavisning.

Det finns naturligtvis en risk för att vakthunden överträder alla rimliga befogenheter och blir beskäftig eller, ännu värre, moraliserande.

Att moralisera är att försöka utöva makt genom att skuldbelägga. Det finns mycket moraliserande i Sverige, kanske framför allt inom politiken. När politiker säger att kvinnor är en svag grupp säger de, underförstått, dels att alla kvinnor är svaga och dels att alla män på något vis är delaktiga i en diskrimineringskampanj mot kvinnorna. Männen ska känna skuld vare sig de har något att skämmas för eller inte. När politiker förklarar att invandrarna är en svag grupp säger de att svagheten på något sätt beror på diskriminering och förtryck från svenskarnas sida. Herdarna lyckas på så vis behändigt indela medborgarna i får och vargar.

Sådan är inte innebörden av den medborgerliga skyldigheten att påminna andra om deras medborgerliga skyldigheter. Här har det urartat.

Skyldighet 6: Du ska följa lagen och även i övrigt uppfylla dina förpliktelser mot staten

I ett demokratiskt samhälle är staten den legitima representanten för folkviljan. Samhället måste administreras. Den av valda politiker styrda staten är kollektivets verkställande direktör (eller ”daglig leder”, som det med ett mer målande uttryck heter på norska) med uppgift att sköta den löpande driften av de gemensamma angelägenheterna.

I princip talar gemenskapen till var och en av oss genom lagarna, genom deklarationsblanketterna, genom parkeringsvakterna och genom Boverkets byggnormer. När gemenskapen talar till oss bör vi böja oss för dess vilja om vi vill vara en del av gemenskapen. (Därmed inte sagt att vi måste finna oss i alla statens rekommendationer, till exempel alla Folkhälsoinstitutets kampanjer etc.) Om vi inte böjer oss markerar vi därmed en ovilja att ingå i gemenskapen. Går det riktigt långt drar gemenskapen konsekvenserna av detta, uppfyller vår vilja och utesluter oss (vilket i det gamla Grekland skedde genom ostracism, förvisning, och hos oss genom en annan form av uteslutning, nämligen inlåsning).

Är det då alltid fel att bryta mot lagen? Tre undantag faller genast i tankarna.

För det första om staten inte är demokratisk. Den stat som bygger sin makt enbart på våld och inte på de styrdas medgivande kan inte nödvändigtvis påräkna de styrdas lojalitet.

För det andra om staten visserligen är demokratisk, men tolererar att en stor del av medborgarna inte uppfyller sina medborgerliga skyldigheter. Om till exempel en sextioprocentig majoritet (av pashtuner, hutuer, långväxta, låginkomsttagare eller vad som helst) bestämmer sig för att de ska försörjas av de återstående fyrtio procenten bryter en sådan lag mot den medborgerliga skyldigheten att var och en, så långt det är möjligt, ska bära sin egen börda. Samma sak vore om majoriteten beslöt att reservera alla statliga jobb för sin egen krets. Då vore brottet visserligen inte mot de medborgerliga skyldigheterna, utan mot rättighetskatalogernas löften om likabehandling. Men beslutet vore likafullt illegitimt, om än fattat i demokratisk ordning.

För det tredje förekommer det tyvärr, även i demokratiska stater, att lagar stiftas som bryter så tvärt mot medborgarnas allmänna rättskänsla att de saknar legitimitet och inte efterlevs annat än under starkt och överhängande tvång. Till exempel har det i svensk skattelagstiftning tid efter annan förekommit Pomperipossa-regler, det vill säga bestämmelser som medför att skatten på en inkomst blir högre än inkomsten. Man ska vara finansminister för att tycka att sådant är rimligt.

Ett annat exempel är skydd av utvisningshotade flyktingar, där medborgarnas sympatier ofta ligger hos flyktingarna och deras beskyddare snarare än hos polisen och Invandrarverket.

 

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

One response to “DE MEDBORGERLIGA SKYLDIGHETERNA (DEL 4 AV 6)

  1. Pingback: DET MEDBORGERLIGA SKYLDIGHETERNA – AVSLUTANDE KOMMENTARER (DEL 6 AV 6) | Patrik Engellau

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s