När började västerlandet skämmas?

Jag vet inte om föreställningen om västerlandets skamkänslor är vedertagen, men jag tror det. Åtminstone är den uppenbar för mig. Idag läste jag i tidningen att några hundra kannibalskallar ska skickas tillbaka till Söderhavet från Karolinska Institutet som förvarat dem efter det att någon upptäcktsresande snott dem för 150 år sedan. Hela föreställningen lyser av skam. Hur kunde vi västerlänningar vara så ondskefulla att vi inte bara tvingade dem att jobba i gruvor och på sockerplantager, utan dessutom stal deras kranier?

Häromdagen åkte jag förbi Operan i Stockholm, som gör reklam för sig själv med sloganen ”Opera för mångfald”. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men troligen att det ska musiceras inte bara för de vanliga kulturtanterna, utan också för somalier och romer, kanske rentav unga män från förorterna för att rädda dem från lockropen från ISIS. Alla västerländska kultureliter skäms för att de är så privilegierade.

Det har inte alltid varit på det här sättet. Skammen är inte hårdkodad i västerlänningarnas gener. Den som läser Johan Hakelii (ursäkta den snobbiga latiniseringen, jag menar Hakelius) böcker om de brittiska viktorianerna får en bild av en helt annan sorts människor. De var stolta över sig själva och sina framsteg. De tyckte att de hade gjort något bra, vilket de förstås också hade. En del blev förstås självgoda och rasistiska, medan andra var storsinta och ansvarstagande, till och med godsint självuppoffrande. Läs Rudyard Kiplings dikt The White Man´s Burden som ger stimulerande insikter till den som har bildning, fantasi och öppenhet nog för att inte läsa stycket som hemsidan expo.se skulle ha gjort.

Kring förra sekelskiftet var Europa fullt av självsäkerhet och framtidstro. Fransmannen Auguste Comte hade etablerat Positivismen, ett synsätt och en filosofi som artikulerade tidens obändiga optimism. Människan hade äntligen förstått de vetenskapliga lagar som styrde universum och kunde därmed med tillförsikt se fram emot en allt ljusare framtid.

Eller fundera på vilka intryck unga pojkar (skulle tro pojkar i första hand) fick av att läsa Jules Vernes böcker Jorden runt på 80 dagar eller En världsomsegling under haven. De förstod att de hade meningsfulla och viktiga äventyr framför sig.

Sedan kom något fasansfullt emellan: första världskriget. Alla soldater hade förstås inte läst Jules Verne, men de drog i fält med samma käcka och optimistiska beslutsamhet som någonsin Phileas Fogg steg ombord på en ångare till Bombay.

Skyttegravarna tog inte död bara på tio miljoner unga män, utan också på västerlandets stolthet och känsla av utvaldhet. Hur kunde Europas länder göra detta mot varandra? Alla stolta och hoppingivande förkrigsföreställningar hade blivit oåterkalleligen skadskjutna. Kriget efterlämnade bara skuld och skam. Det var till och med så illa att engelsmännen, tjugo år efter krigsslutet, skämdes för vad de tillfogat Tyskland i samband med freden och därför kunde ”förstå” Hitler och därmed låta honom hållas alltför länge. Det krävdes en Churchill för att lyfta England ur dess begripliga, men skadliga skam.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s