Om den så kallade nyliberala vågen från 1991 och framåt

Nu har jag på senare tid läst flera tolkningar av ett politiskt skede som jag känner väl till eftersom jag var djupt inblandad, nämligen den liberaliseringsvåg som svepte över Sverige från 90-talets början och två decennier framåt. En del kallar det Thatcherism, andra nyliberalism, själv kallade jag det ibland Folkhemmet 2.0.

Jag var engagerad i egenskap av idéutvecklare inom tanke- och handlingssmedjan Stiftelsen Den Nya Välfärden, som jag startade tillsammans med f d generaldirektören i dåvarande Riksrevisionsverket G. Rune Berggren. Vi gjorde seriösa utredningar i serien Medborgarnas Offentliga Utredningar om allt från skolpeng till hur man säljer allmännyttehus.

Det som bekymrar mig i senare tiders historietolkningar är den ofta förekommande föreställningen att Bildt-regeringen, som tillträdde 1991 och ofta antas ha initierat processen – vilket den egentligen inte gjorde; tankarna låg i tiden och i många stycken gjordes jobbet av föregående och efterträdande socialdemokratiska regeringar – hade någon sorts genomtänkt plan. Det hade den inte.

Återigen: jag vet vad jag pratar om, för jag var djupt inblandad, ehuru inte inom ramen för partipolitiken, utan som utomstående teoretiker och vägröjare. Jag reste runt och förklarade vilka organisatoriska alternativ som fanns och vad dessa hade för egenskaper. Jag höll samma föredrag på minst 200 ställen, i kommuner, landsting och andra offentliga församlingar, för det mesta för borgerliga politiker, men även för socialdemokratiska och framför allt för tjänstemän.

Jag lärde mig hur de tänkte. Det var för det mesta entusiastiskt och primitivt. Särskilt moderaterna vurmade för ”systemskifte”, men vad detta begrepp egentligen innebar var inte så tydligt. Mest handlade det om att de borgerliga politikerna – och en majoritet av väljarna – var innerligt trött på socialdemokratisk betongpolitik med inriktning på offentliga monopol.

Den offentliga sektorn var det röda skynket och därför eldades borgarna av stridsropet ”privatisering”. Allt privat var bra och allt offentligt dåligt. Mot bakgrund av denna teoretiska analys gjorde man dumheter som att sälja ut de kommunala elnäten till privata företag.

Att privata företag inte ska äga naturliga monopol – i det här fallet elkablarna in till medborgarnas bostäder – ingår inte bara i grundkursen i nationalekonomi, utan också i det sunda förnuftet. Privata företag som kommer över ett naturligt monopol lär sig strax att skära guld med täljknivar, vilket medborgarna också fått erfara i takt med att elnätsräkningarna trillat in.

Borgarna kunde inte heller skilja på pengsystem – där medborgarna väljer utförare och utföraren får betalt efter antalet kunder – och entreprenadsystem, där exempelvis ett landsting upphandlar busstrafik från olika privata utförare utan att passagerarna nödvändigvis märker något.

Det där märkte jag tydligt under mina resor för råd och vägledning i hela landet. Nästan alla kommuner som skulle göra ”systemskifte” eller ”privatisering” inom skolan gjorde dödfödda försök att upphandla skola på entreprenad. Samma sak inom barnomsorgen.

Två kommuner införde riktiga skolpengssystem: Vaxholm, där jag engagerades för att leda jobbet, och Nacka, som under det dynamiska kommunalrådet Erik Langby gjorde samma sak något år senare (Nacka hade redan tidigare infört pengsystem inom fotvården).

Under det år som detta förändringsarbete pågick i Vaxholm visades noll intresse från regeringskansliets sida. Man hade kunnat tro att utbildningsministern skulle uppmärksamma och studera detta experiment som blev stilbildande för nationen. Så var det inte. Skolpengssystemet bara hände på initiativ av två svenska kommunalråd och sedan fick regeringen yrvaket skapa lagrum när socialdemokraterna började hävda att experimentet stred mot lagarna.

Regeringen – varken den borgerliga eller den efterkommande socialdemokratiska – klarade inte ens att göra det absolut nödvändiga, nämligen att inrätta ett betygskontrollsystem för att förhindra betygsinflation. Detta har bidragit till att betygsvärdet urgröpts och kunskaperna sjunkit såväl i skolor som på universitet och högskolor.

Jag säger inte att allt som gjordes var dåligt. Tvärtom gick det mesta i rätt riktning även om genomförandet var taffligt. Min poäng, i den mån den är en poäng, är snarare att det som skedde inte baserades på någon genomtänkt plan eller filosofi, utan snarare på en i samhället utbredd och djupt känd leda vid den klassiska folkhemspolitiken. Och trots allt: liberaliseringarna drevs på av såväl borgare som socialdemokrater.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s