Mer om det välfärdsindustriella komplexets arbetsmetoder

Det välfärdsindustriella komplexet utvecklas inte bara, eller ens i första hand, genom storslagna reformer som växer ur de politiska partierna och presenteras för medborgarna inför de allmänna valen. Långt viktigare än de stora, uppmärksammade frågorna är systemets ständiga vardagslunk som består av små initiativ som vinner obändig kraft genom sin mångfald och aldrig förslappade ihärdighet.

Igår beskrev jag ett litet projekt vars syfte var att försöka förhindra att barn fick se sina pappor slå sina mammor. Nu har jag hittat en annan liten grej som säkert kan skapa ytterligare några hundra tjänster inom det välfärdsindustriella komplexet.

Svenska kyrkan verkar vara en av komplexets mest stabila stöttepelare. Fyra diakoner i Lunds stift har startat ett upprop mot överskuldsättning (http://www.svenskakyrkan.se/landskrona/oro-bland-diakonerna). Överskuldsättning tycks betyda att en individ har skaffat sig så betydande skulder att hen inte kan förväntas uppfylla sina förpliktelser mot långivarna.

En person som inte vet hur Sverige fungerar hade kunnat tro att dessa kyrkofunktionärer skulle söka inspiration i Den Heliga Skrift, som har mycket att framföra i ärendet. I Romarbrevet 13:7-8 säger Paulus: ”Ge alla vad ni är skyldiga dem… Stå inte i skuld till någon”. Psaltaren 37:21 förkunnar: ”Den gudlöse lånar men betalar inte igen”. Bibeln har en sträng syn folk som försätter sig i betalningssvårigheter.

Men kyrkfolket ingår i det välfärdsindustriella komplexet och har därför en annan människosyn än Bibelns. För dem är människor svaga till sin natur och kan därför inte förväntas sköta sig eller ta eget ansvar. För sådana får måste herdarna, numera alltså politikerna, inte kyrkoherdarna, ta ansvar. Diakonernas upprop är därför ett rop på hjälp till regeringen att den snabbt måtte lägga proposition i enlighet med förslagen i SOU 2013:72 Ut ur skuldfällan (till exempel att folk i skuldsanering inte ska behöva betala så länge som fem år ifall det blir för jobbigt samt att kronofogden ska inrätta en internetportal och ge mer utbildning i skuldsanering).

Diakonerna pekar på problem som kan drabba överskuldsatta: ”Exempelvis blir det svårt att skaffa eller byta bostad, betala pendling till arbete och betala extrautgifter såsom tandvård och glasögon”. Med tanke på att de talar till regeringen är detta synnerligen väl valda ord eftersom just folks bostad, arbete och sjukvård enligt 1 kap 2 § regeringsformen är regeringens huvuduppgift: ”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa”. Man kunde ha förmodat att diakonerna läst på i regeringsformen innan de författade sin skrivelse, men jag tror ändå inte det; välfärdsindustrins grundläggande uppfattningar och tankefigurer har rotfäste i nationens sinne och landar på tungan lika geschwint som forna tiders skolelever kunde rabbla multiplikationstabellen och Hallands floder.

Det är inte bara de överskuldsatta själva som får lida, utan även deras barn, ty de överskuldsatta har ”har sämre förutsättningar än andra att betala för fritidsaktiviteter, barnkalas, julfirande, födelsedagspresenter, vinterkläder och semesteraktiviteter”.

Jag hade kunnat ge diakonerna ett tips om de bara frågat mig till råds om barndelen av problemet. På denna punkt sitter FNs Barnkonvention som en smäck. Så här står det i artikel 27: ”Konventionsstaterna skall i enlighet med nationella förhållanden och inom ramen för sina resurser vidta lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt [rätten till en korrekt levnadsstandard; min anmärkning] och skall vid behov tillhandahålla materiellt bistånd och utarbeta stödprogram, särskilt i fråga om mat, kläder, och bostäder”. Och artikel 31: ”Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet”.

Om diakonerna anlitat mig som PR-konsult med en sådans allmänna livshållning hade jag resonerat så här. Det är smartare och mer pang på rödbetan att i stället, med stöd i Barnkonventionen, föreslå ett helt nytt statligt stödprogram för just födelsedagspresenter och vinterkläder för barn till överskuldsatta. Diakonerna anger att det finns 161 000 barn till föräldrar med skuldkonto hos Kronofogden. Om man antar a) en bidragsansökan per år avseende vart och ett av barnen, b) att en stödprogramshandläggare kan handlägga tio ärenden om dagen samt c) att det finns 200 arbetsdagar om året så skulle det inte behövas mer än 80 tjänstemän för detta viktiga jobb. Om tjänstemännen kostar en halv miljon kronor om året i snitt och varje barn skulle få 1 000 kronor i snitt så skulle reformen bara kosta ett par hundra miljoner kronor om året. Det är inte mer än 20 kronor per invånare. Det har vi väl råd med? Sedan hade jag erbjudit mig att för några ytterligare tusenlappar i arvode skriva en snyftartikel för att lansera förslaget på DN Debatt. Sedan hade jag i kraft av mina djupa insikter om Barnkonventionen sökt jobbet som generaldirektör för den nya myndigheten.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s