Min dröm

Sverige är bra. Svenskarna är snälla människor. Snälla, väluppfostrade och artiga. Vi tror varandra om gott därför att vi lever bland människor som gör en sådan tro befogad. En muntlig överenskommelse som inte ens behöver gå så långt som till ett handslag är ett gällande avtal. När någon bryter mot vårt civiliserade regelverk, till exempel en hantverkare som inte kommer på utsatt tid, är händelsen så märkvärdig att vi till och med blir upprörda. Vi har tillit.

Vi begriper inte att alla inte är som vi. Vi förstår inte hur unikt märkvärdig vår tillitskultur är. Vi inser inte att det är vår hederlighet, ömsesidiga respekt, ovilja att gräla och vår strävsamhet som gjort oss till det föregångsland som vi är – eller åtminstone till nyligen har varit. Vi tror att alla människor innerst inne är likadana som vi om det bara inte varit för förtryck och fattigdom som lite på ytan förmörkat dessa andra stackares sinnen. Jag har en snäll vän som ville hjälpa romska tiggare men blev alldeles förskräckt av den aggressivt pockande attityd som hennes vänlighet väckte. Min vän hade inte räknat med det. Så uppför sig inte väluppfostrade svensk tiggare. Svenska tiggare värnar om sin värdighet och låtsas artigt och respektfullt sälja saker, till exempel tidningar.

Min dröm är att vi svenskar, som nation och folk, ska förstå oss själva. Förstå och respektera. Erkänna våra styrkor, vara medvetna om våra svagheter. Att vi accepterar oss själva så som vi är och att vi slutar skämmas. Att vi är stolta över vad vi gjort för oss själva och för andra.

Jag träffar dagligen medborgare som knappt törs säga vad de tycker. De känner sig för, lite trevande, för att avgöra om de vågar anförtro sig. Jag föreställer mig att det var på det sättet, fast värre förstås, i Sovjetunionen eller i Nazityskland. Eller, för all del, för frikyrkliga och socialister i 1800-talets Sverige. Kosmopolitisk tolerans har nog aldrig varit en svensk paradgren.

Men att vi knappt törs säga vad vi tycker är egentligen konstigt. Till skillnad från i diktaturerna händer det ju egentligen ingenting om man framför sin åsikt. Man blir inte kallad till förhör hos KGB, Stasi eller Gestapo. Det enda som inträffar är att man kanske blir lite obekväm. Just eftersom vår svenska omvärld inte riktigt gillar avvikare och dissidenter. Det kan föralldel vara besvärligt nog. Man kanske inte får den där tjänsten man hade bespetsat sig på. Man kanske blir lite utstött. Man kanske inte får sina debattinlägg publicerade i respektabla tidningar.

Min dröm är att folk trots detta ska våga framföra sina uppfattningar. Min dröm är att Sverige ska tåla folk som säger sin mening även om just den meningen inte sammanfaller med det för ögonblicket politiskt anbefallda.

Till de förbjudna uppfattningar som folk inte törs artikulera hör naturligtvis åsikten att invandringen bör minskas. Att Sverige, liksom andra länder, bör ha en livaktig debatt om hur många invandrare, och vilka invandrare, som är bra för landet. Att Sverige i större utsträckning tillhör oss som bott här i generationer än vem som helst som klappar på porten.

Men invandringen är långt ifrån den enda fråga där kloka och eftertänksamma människor räds ha en offentlig uppfattning. Skolan och utbildningen – från förskola till fil. kand. – är en annan. Under den officiella ytan av politikerprat jäser ett av konsensuskulturen återhållet missnöje bland lärare och professorer. Min dröm är att alla dessa för det mesta klarsynta och högt bildade personer tar bladet från munnen och säger sin åsikt i stället för att nöja sig med att knyta näven i byxfickan.

Min dröm är att vi erkänner det som vi redan vet, till exempel, bara för att nämna ett, att uppfostran av unga människor till goda medborgare är en lång, svår och inte alltid behaglig process, varken för de unga människorna själva eller för deras föräldrar och mentorer. Den dag vi törs tillstå att inlärningen av multiplikationstabellen på samma gång är plågsam och nödvändig har vi kommit ett bra steg på vägen. Goda medborgare uppstår inte av sig själva. De måste danas.

Min dröm är att den hunsade medelklass av hyggliga, anständiga och ansvarskännande människor som är nationens ryggrad slutar huka sig och i stället ger uttryck för de sunda uppfattningar som en gång skapade Sveriges framgångar men nu är satta på undantag, åtminstone i officiella sammanhang.

Min dröm är att självklarheter och sådant som alla redan vet får hemortsrätt även i den politiska och mediala maktens tänkande.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s