Varför tjatar jag så mycket om det välfärdsindustriella komplexet?

En god och klok vän ställde rubrikens fråga. Själv tycker jag att detta är samtidens viktigaste ämne, men det är tydligen inte uppenbart för alla, så låt mig försöka förklara.

Vi är vana vid och uppfostrade med tanken att den politiska kampen står mellan representanter för olika partier, där varje parti är står för någon sorts ideologi. En ideologi är en samling idéer om hur samhället bör vara organiserat och vad som skapar framsteg och sådant.

När den svenska demokratin föddes stod den fundamentala konflikten i landet mellan arbete och kapital, arbetarklass och borgarklass. De svenska partierna indelade sig på det hela taget efter den skiljelinjen och definierade sig som socialistiska eller borgerliga (även om det fanns intressen som inte riktigt visste på vilken sida de stod).

Så länge Sverige varit demokratiskt har huvudmotsättningen stått mellan vänster och höger, socialister och borgare. På något sätt har demokrati för oss alltid varit kampen mellan höger- och vänsterideologier.

Numera är detta överspelat. Bortsett från något extremistparti är alla partier överens om att Sverige ska ha marknadsekonomi. Men det betyder inte att högern har vunnit, för märkvärdigt nog är partierna eniga inte bara i högerns hjärtefråga, utan också i vänsterns, alltså kravet på ”det starka samhället”. (På politikerspråk betyder samhälle inte samhälle, utan offentlig sektor.)

Båda sidor vann. Det märks i dagspolitiken däri att det på det hela tagit inte går att skilja partierna åt (om man räknar bort sverigedemokraterna, vänsterpartiet och kanske miljöpartiet). Moderaterna var det sista partiet som, under Reinfeldt, ställde in sig i ledet och ropade marknadsekonomins och den stora statens lov på samma gång.

Är detta den svenska varianten av Historiens Slut (som Francis Fukuyama så framtidsorienterat och felaktigt hävdade om perioden efter  Sovjetunionens fall)? Det kan jag inte föreställa mig. Historien håller bara på att byta pjäs, kulisser och skådespelare.

Vi som är nyfikna på vad som pågår runt omkring oss bör ställa frågan vilka som blir huvudkontrahenterna på framtidens politiska scen.

Ett försök till analys har redan anmälts, nämligen från  sverigedemokraterna, som mer eller mindre uttryckligen drar huvudmotsättningen mellan invandrare och svenskar. Och de övriga partierna tycks, i sin oförmåga att etablera ett annorlunda synsätt, ge dem rätt och därtill monopol på svenskheten. I förlängningen utspelas en politisk kamp mellan två lag, ett – sverigedemokraterna, som står på svenskarnas sida – och ett annat – de andra partierna – som står på invandrarnas sida.

Så fel kan det bli om man inte analyserar saken korrekt. Sverige har problem med invandringen, javisst, men om man så stoppade invandringen alldeles tvärt skulle problemen knappast vara ur världen. Vi har fortfarande skolans sönderfall, universitetens nedgång, den föråldrade och rostande infrastrukturen samt kommunernas skuldberg och en massa annat att bekymra oss över.

Sverigedemokraterna har, vad jag kunnat upptäcka, lika få svar på dessa övriga frågor som de andra partierna.

Jag tror att dagens och framtidens huvudkontrahenter i den politiska kampen blir å ena sidan det välfärdsindustriella komplexet och å den andra den anständiga medelklassen.

Det som skiljer dessa två kontrahenter åt är i grunden en människosyn.

Det välfärdsindustriella komplexets och partiernas, inklusive sverigedemokraternas, människosyn är att folk är svaga och att Sverige behöver en stor och stark välfärdsstat som tar hand om dem samt att detta är politikens huvuduppgift. Det är den människosynen som orsakar nästan alla våra problem och som jag hela tiden försöker gestalta.

Den anständiga medelklassens människosyn är att folk är, eller borde vara, starka och kompetenta och att politikens uppgift är att för det första ge dessa starka, anständiga människor så goda möjligheter som möjligt att göra stordåd till sin egen och andras båtnad och glädje samt, för det andra, att Sverige har ett välfärdssystem för dem som, trist nog, hamnat i en mer eller mindre utdragen försörjningssvacka. Det är den människosynen som har en chans att föra Sverige tillbaka på banan.

Men lätt blir det inte, framför allt inte om man inte tar sig an frågan.

Ett praktiskt problem är att det inte finns något parti som talar för den anständiga medelklassen. Däremot finns det åtskilliga politiker i samtliga partier – även vänsterpartiet, men kanske inte Fi – som personligen omfattar den anständiga medelklassens värderingar. Jag har gjort tafatta och hittills misslyckade försök att föra samman dessa i hopp om att ljuv musik ska uppstå.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Alla inlägg

3 responses to “Varför tjatar jag så mycket om det välfärdsindustriella komplexet?

  1. Andreas Johansson

    ”Men det betyder inte att högern har vunnit, för märkvärdigt nog är partierna eniga inte bara i högerns hjärtefråga, utan också i vänsterns, alltså kravet på ”det starka samhället”.”

    Det är väl inte så märkligt. I ett system där man sedan 1600talet nästintill aldrig löst politiska tvister med våld så är kompromisser av typen jag får så jag vill i min favoritfråga mot att du får som du vill i din naturliga.

    En invändning mot din analys du gärna får ta upp vid tillfälle: socialsekreterare och liknande välfärdskomplexa fotsoldater är enligt min erfarenhet mestadels själva anständig medelklass; utbildade vänliga människor med hög arbetsmoral och en miljon i bolån. Kan samhällets huvudkonflikt verkligen stå mellan två grupper med en hög grad av överlapp?

    Gilla

  2. Din invändning är viktig och kräver eftertanke. Men kom ihåg parallellen med Eisenhowers tal om det militärindustriella komplexet. Han tyckte inte man skulle lägga ned försvaret, bara se till att dess egennyttiga tänkande inte styrde nationen.

    Det är ungefär samma sak här. Välfärdsindustrin behövs, men den får inte styra vår världsbild, vilket jag tycker den gör nu. I grunden handlar det om vilken människosyn som artikuleras.

    Jag vet också att det finns många socialsekreterare och lärare etc som tycker situationen är snurrig. Senast igår talade jag länge med en psykiater som inledde med den vanliga litanian om hur synd det är om alla människor. Men när jag sa emot så nyktrade hon omedelbart till och vi hade ett meningsfullt samtal om huruvida det går att få bukt med det terapeutiska tänkandet. Jag har själv jobbat i motsvarande jobb och vet hur lätt det är att hoppa mellan helt olika perspektiv, ett tjänsteperspektiv och ett privatperspektiv.

    Patrik

    Gilla

  3. Andreas Johansson

    Tack för svaret!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s