En enkel fråga

Att livet för en genomsnittssvensk idag är enklare, bekvämare, rikare och längre och på det hela taget mer behagligt än det var för tvåhundra år sedan tror jag de flesta instämmer i. Men om man jämför med genomsnittssvenskens situation för trettio, fyrtio eller femtio år sedan, har det då också blivit bättre?

Jag har ställt den frågan till ett antal slumpvist utvalda människor på ett helt ovetenskapligt sätt. Svaren verkar klustra sig runt två motsatta poler.

En typisk representant för en av polerna säger ungefär så här:

Skämtar du? Det är ju bara att titta i statistiken. Folk blir allt friskare och lever allt längre. BNP per capita i fasta priser har gått upp fyra gånger sedan 1950 och med nästan 50 procent sedan 1990. Folk reser på solsemester över hela världen och alla har rinnande varm och kallt vatten och centralvärme. Vi har hur mycket trygghet som helst och om vi inte klarar oss på egen hand så griper staten in och hjälper till.

Representanter för den andra polen säger i stort sett tvärtom:

Allting har blivit så komplicerat. Det finns så många nya krav som man måste uppfylla. Det är synd om många, särskilt unga människor, inte minst unga föräldrar som har svårt att få livspusslet att gå ihop. De är hetsade av en hel värld som presenterar nya och svåra uppgifter för dem, de ska välja teleoperatör och elleverantör och skola till sina barn, sådant gick ju av sig själv förut. Och kraven i skolan har ju blivit allt hårdare, många har svårt att klara sig. Vi lever helt enkelt i ett hårdare klimat som kräver långt mer styrka och självständighet är tidigare.

Personligen hamnar jag kring den första polen. Jag kan inte på rak arm komma på någonting som blivit svårare under min livstid. Studierna i skolan och på universiteten har blivit enklare. Det fanns förut en massa auktoriteter som ställde krav – allt från föräldrar, morföräldrar, skolfröken, prästen, polisen, arbetsgivaren för att inte tala om alla bekanta och vänner i ens värld som hade starka synpunkter – som praktiskt taget har upplösts i intet. Och det här med att det skulle ha blivit så mycket svårare för unga människor att få jobb tror jag inte på. Om man inte kan räkna och är nonchalant på anställningsintervjun är det förstås svårt att få jobb, men det var det förut också.

När man talar med terapeuter, psykiatriker, psykologer och sådant folk brukar de, utifrån sin erfarenhet, tala om ett tilltagande elände. De pekar på ett ökande antal depressioner, ångestar, bokstavskombinationer och därmed, även om det inte alltid påpekas, ökande behov av terapeuter, psykiatriker, psykologer och sådant folk. Då drar jag öronen åt mig. Intresset ljuger aldrig, sa Karl Marx. Dessa människor har faktiskt ett egenintresse av att ge uttryck för en viss uppfattning om vart utvecklingen bär. Samtidigt låter det sannolikt att den näst intill totala frihet och kravlöshet som unga människor utsätts för förvirrar deras själar och får dem att tappa bäringarna i tillvaron.

Sannolikt är båda synsätten korrekta: vi lever rikare och bekvämare liv nu än för femtio år sedan (eller åtminstone har vi resurserna att göra det), men vi är dåliga på att förvalta den frihet som rikedomen medfört. Vi kan helt enkelt inte hantera vår nyrikedom. I stället för att använda vårt ekonomiska överskott till goda, sköna och ädla saker – kultur, vackra hus, bekväma tåg och ett värdigt och behagligt liv i allmänhet – så slösar vi bort det på att sjukskriva oss, gå in i väggen, bygga fula modulbostäder till flyktingar, tillåta ungdomar att gå i skolan utan att lära sig något och sådant. Vi lägger enorma resurser på att odla och utveckla våra potentiella svagheter.

Varför är det så? Det är den samtidsfråga vi samfällt borde ägna oss åt att diskutera. Men det gör vi inte. Jo, det gör vi lite till mans i inofficiella sammanhang. Men bland politiker och i den offentliga debatten kommer den frågan inte upp på något seriöst sätt. Där nöjer man sig med att kräva och utlova nya miljarder för att kommunerna ska ta ett socialt ansvar.

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

One response to “En enkel fråga

  1. När

    ”Och det här med att det skulle ha blivit så mycket svårare för unga människor att få jobb tror jag inte på.”

    What? Alla de enkla jobben är ju borta, med undantag för McDonalds där det går 800 sökande per jobbannons. Inom äldreomsorgen finns det en del platser (jag har jobbat där många gånger) men ärligt talat, med handen på hjärtat, passar alla i den typen av arbetsroll? Förr i världen behövde ni inte ens överväga det som alternativ ifall ni inte kände för det.

    Ansvaret för det krympande utbudet på enkla jobb ligger hos de vuxna, hos tidigare generationer, inte hos dagens unga.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s