Opinionsbildning

Ibland kallar folk mig för opinionsbildare. Det låter fint, men det är inte sant. Jag har aldrig bildat en opinion i mitt liv (utom, på något obegripligt vis, i mitt eget huvud).

Det beror inte på att mina opinioner skulle vara dåliga eller min förmåga att uttrycka dem skulle lida brist. Det beror på att det över huvud taget inte går att bilda opinion. Folk som håller sig för opinionsbildare lider av pretentiös självöverskattning.

Det som går under beteckningen opinionsbildning sönderfaller egentligen i två slags meningsyttranden:

a) sådana som bekräftar uppfattningar som publiken redan har samt

b) sådana som ger publiken nya ord och begrepp som publiken hade letat efter men ännu inte lyckats artikulera.

Den mesta så kallade opinionsbildningen handlar om a). Det kan man förakta om man vill, men det verkar som om människan gillar att få sina föreställningar bekräftade. Vi vill höra samma sak gång på gång, lite som barn som har sina favoritsagor som kan berättas hur många gånger som helst. Man tröttnar aldrig.

Det är inte nödvändigtvis något fel på a). Föreställningar är ju ofta sanna och värdefulla även om de framförts tidigare, till exempel att slaveri är fel och att förslagen till ny konstruktion av Slussen är fula.

Ibland är a) förstås riktigt otäckt, som till exempel när Goebbels eldade på antisemitiska stämningar i Nazityskland.

Med all respekt för a) – förutom i de ondskefulla fallen – tycker jag att b) är intressantare.  b) handlar om den process varigenom samhället anammar (eller förkastar) nya synsätt.

Synsätt förändras över tiden, ibland ganska radikalt. Bara ett enda exempel formulerat av Thomas Gür (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/i-sverige-pendlar-vi-mellan-extremerna_5918941.svd):

För några decennier sedan var det i sin ordning med hyllningar till prostitution som ett sätt att ”maximera den sexuella lyckan i samhället”. Samlag på scen, live show, var en attraktion till och med på årliga marknader. Denna hållning kulminerade i sexualbrottsutredningen (SOU 1976:9), som föreslog att begreppet våldtäkt skulle avskaffas utom för de grövsta fallen samt att offrets beteende skulle beaktas vid påföljd, att incest mellan tonåriga barn och föräldrar skulle avkriminaliseras, liksom allt sexuellt ofredande, utom av barn under tio år. Utredningen skrev att ”sexuella övergrepp mot barn inte tycks ha någon speciell skadlig effekt för barnens personlighetsutveckling”…

När nya idéer och uppfattningar försöker tränga sig fram och slå rot i människors sinnen så byter alla inte åsikt på en gång. Det sker gradvis. En del känsligare andar är mer benägna än andra att uppfatta vad framtiden har i sitt sköte. Men till slut bestämmer sig även de trögaste hjärnor för att ge plats i skallen för en ny tids idéer (för all del, nya idéer slår ibland igenom endast genom att anhängarna av de gamla idéerna dör undan).

Min poäng, om det nu är en poäng, är att alla medborgare genomgår samma medvetandeprocess, det är bara det att tidsförloppet är annorlunda. Just här kan så kallad opinionsbildning typ b) spela in. Några har upptäckt framtidens idéer tidigare än andra. De hjälper idéerna att klä sig i ord och undersöker hur nyheterna passar in i den etablerade intellektuella miljön, vilka gamla idéer som passar in och vilka som måste utrangeras etc. De formulerar begrepp och synsätt för att hjälpa andra att ta till sig ovana föreställningar.

Men, och det är ett viktigt men, det går inte att lura på folk, annat än möjligtvis under en kort period de allra mest blåögda, tankar som de inte letar efter. Det borde därför inte heta opinionsbildare, utan opinionsartikulerare eller något sådant.

Tänk dig att du tillsammans med ett hundratal andra människor befinner dig i ett stort rum. Så leds det in någon sorts gas som luktar. Någon av de närvarande upptäcker det först och ropar ”gas” utan att andra, med mindre känsliga näsor, upptäcker något. Men allt eftersom gasen koncentreras upptäcker alltfler vad som pågår.

Det är samma sak med opinionsbildning typ b). En opinion som inte bekräftas av den verklighet publiken själv upplever får inget fäste i sinnena (annat än hos en och annan dåre).

Det slår mig just att jag inte hittat på det här själv. Abraham Lincoln sa det, fast kortare och bättre: “You can fool all the people some of the time, and some of the people all the time, but you cannot fool all the people all the time”.

De som tror sig om att kunna opinionsbilda fram vilka tokigheter som helst tillhör egentligen en typ c): propagandister, charlataner och solochvårare. Det finns en hel del c)-anhängare (inte ett ont ord om centerpartiet), inte minst inom politiken.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s