När jag skulle adoptera ett barn och vad det lärde mig

För några decennier sedan beslöt min första fru och jag oss för att försöka adoptera ett barn eftersom vi inte kunde få något eget. I praktiken betydde detta att importera ett barn.

För att få importera ett barn måste man ha importlicens. Sådan licens beviljas av kommunens sociala myndigheter efter en noggrann prövning av intresserade föräldrar.

Frun och jag anmälde oss till prövningen. Det började med en introduktionskurs en kväll i flotta lokaler på Regeringsgatan i Stockholm. Ett halvdussin potentiella adoptionspar hade kallats. Det var lite nervöst. Paren satt och höll varandra i handen i väntan på vad som skulle hända.

En socialsekreterare trädde in i rummet och inledde vant en föreläsning. Hon var självsäker och rutinerad. Vi kände att hon hade makt eftersom det var hon och hennes kollegor som skulle avgöra om importlicens skulle beviljas. Hon kände det också, det framgick av kroppsspråket och av ständiga påpekanden om att vi alla måste sätta barnens intressen i första rummet och att våra intressen, som tilltänkta barnimportörer, var helt irrelevanta.

Efter ett tag blev jag, som aldrig kan hålla tyst, rätt provocerad.

  • Vad är det egentligen du vill säga? frågade jag. Min fru tryckte förskräckt min hand och de andra paren tittade oroligt på socialsekreteraren.

Socialsekreteraren tystnade och vände sig mot mig. Det blev tyst en stund. Jag vet inte om du träffat en störd socialsekreterare. Tänk dig ett flodhäststo som upptäcker en människa på vägen till hennes flodhästföl. De små ögonen blir röda och hon frustar olycksbådande.

  • Barn är mycket viktigare än bilar, sa flodhästsekreteraren.
  • Absolut, sa jag lite undrande och osäkert. Flodhästen hade tagit kommandot.
  • För bilar måste man ju ha körkort, sa socialflodhästen med en listig blick.
  • Visst, sa jag, ytterligare förvirrad. Det är sant.
  • Ni kan betrakta det här som körkort för barn, sa myndighetsflodhästen självsäkert och slutgiltigt.

Det blev tyst en stund. Vad skulle man säga? Men strax återfick jag fattningen.

  • Biologiska föräldrar behöver ju inget körkort, sa jag.
  • Det tycker vi är en lucka i lagen, sa socialsekreteraren.

Det var ett formerande ögonblick i mitt liv. Jag förstod att det egentligen inte finns några gränser för hur långt makten kan gå om den får fria tyglar.

Frun och jag fick vår importlicens. Det var också ett formerande ögonblick i mitt liv. Till och med inom socialförvaltningen i Stockholms kommun fanns det ämbetspersoner som satte rättsstatens principer högre än vissa flodhästars animala känslor.

Så småningom fick förra frun och jag en underbar baby från Colombia.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s