Prinsessor på ärten

På senare tid har jag haft några isande upplevelser. Jag har insett att det faktiskt finns folk som tar det där med diskriminering av eftersatta minoriteter på allvar, människor som faktiskt tror att strukturell rasism och könsmaktsordningar inte bara är propaganda, utan också finns i verkligheten.

Jag förnekar inte att människan ibland förfördelar sin nästa, då och då på ett systematiskt sätt. Men när detta förekommer förnekas det oftast inte av dem som ansvarar för den nedsättande och ojämlika behandlingen.

Under apartheidtiden i Sydafrika fanns inga vita som förnekade särbehandlingen av svarta. Att bögar tidigare inte tåldes i Sverige var inget någon bestred; det fanns ju till och med lagar som förbjöd homosexualitet. Det var inget man hymlade med. Att kvinnor, fortfarande i Sverige, inte ansågs jämställda med män för hundra år sedan var ingen hemlighet som någon försökte dementera, kvinnorna hade ju inte ens rösträtt.

Men att det fortfarande skulle finnas allmänt och ingrott gruppförtryck i Sverige finns det inga solida bevis för. Det finns bara ett osäkert om än ofta högljutt tyckande.

Att kvinnor i Sverige idag skulle utsättas för diskriminering, till exempel genom att inte i tillräckligt stor omfattning inväljas i storbolagens styrelser, det har jag aldrig sett och har svårt att tro på. Jag har under åren skaffat mig rätt mycket erfarenhet av svenskt arbetsliv och jag vågar påstå, Gud hjälpe mig, att det inte finns någon allmän diskriminering mot kvinnor. (Däremot finns det diskriminering till förmån för kvinnor; jag vet inte hur många diskussioner jag medverkat i där skamsna män med uppriktig vånda utropat: ”vi måste utse en kvinna!”)

Att spöket Kvinnoförtryck fortfarande exerceras beror, vad jag kan begripa, på att saken fått sig en egen industri med egna anställda, egna genusteoretiker och egna anslagsposter och därmed skapat sig möjligheter att etablera och upprätthålla en parallellvärld där Sylvia Pankhurst fortfarande måste ta på sig de blå strumporna varje morgon.

Men jag har aldrig kunnat tänka mig att intresset självt egentligen trott på den skruvade världsbild som det propagerar. Jag, liksom troligen de flesta andra, har en rik erfarenhet av att artikulera en sorts uppfattningar i tjänsten och någonting annat privat. Reklam, PR, kalla det vad man vill, den milda och oförargliga förljugenheten är en av samhällets grundpelare. Men det går knappt att föreställa sig annonsgeniet bakom reklamfilmen om tandkrämen som gör alla tänder vita verkligen skulle ha tilltro till sitt eget prat. Utanför tjänsten alltså.

Det är ungefär samma sak med andra förtryckta minoriteter. Visst finns det horder av upprörda ombudsmän, men vem tror på deras litanior? Vilken svensk arbetare blir idag misshandlad av chefen? Blir någon bög nekad arbete på grund av sin läggning? Det har väl hänt att jag lagt jobbansökningarna från en invandrare åt sidan, men det har berott på att vederbörande inte kunnat stava. Den strukturella rasismen är ett andeväsen ungefär som Oden och Tor, en myt som tillmäts låtsad trovärdighet för att den i olika sammanhang kan vara användbar för en och annan.

Döm om min förvåning när jag plötsligt råkade ut för två personer för vilka Oden och Tor – invandrarfientligheten och kvinnoförtrycket – är en faktiskt existerande giftblandning som verkar med full kraft i Sverige.

Den ena var en ung, begåvad invandrarkvinna som skrev debattartiklar till tidningarna och, när hon inte blev publicerad, utgick ifrån att det berodde på denna diskriminering. Jag, som varken är kvinna eller invandrare och har gedigen och plågsam erfarenhet av refuseringar, trodde inte mina öron. Denna stackars människa, utan erfarenhet av den hårda medievärlden, trodde på allvar att svenskättade, manliga debattredaktörer djävlades med henne för att hon var kvinna och mörkhyad.

Jag greps av medlidande. Stackars flicka, hur skulle hon någonsin lära sig att orientera sig i tillvaron när hennes världsbild hade formats av ohederliga och verklighetsfrämmande förtrycksförkunnare?

Den andra, likaledes begåvad invandrarkvinna och författare, var en mer slipad typ, mitt emellan vilseförd och förljugen. Hyllad, belönad och väl omhändertagen av Sverige kunde hon ändå inte underlåta att förbanna ”den svenska rasismen” och kalla sig en pyts där svenskarna kunde spy. Sedan slog det mig att hon kanske inte alls var så bigott, utan tvärtom bara insett att just detta var vad det officiella Sverige ville höra och var benäget att utdela förmåner för att få lyssna till.

Tänk vilken otjänst vi gör invandrare om vi tutar i dem nidbilden av svenskarna som ett rasistiskt folk. Om vi får dem att faktiskt tro att varje motgång, varav livet är fullt i alla samhällen, beror på ursprungsbefolkningens onda avsikter, då har vi åstadkommit vår egen draksådd.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s