Ulf Kristersson och det gamla och det nya politiska uppdraget

För att politiken ska fungera och göra storverk krävs det att den vilar på ett stabilt civilt samhälle bestående av hyggliga och anständiga människor som sköter sig, tar sitt ansvar, strävar och engagerar sig inte bara i sina privata frågor utan även i vidare spörsmål som handlar om barnens och samhällets framtid. Dessutom krävs ett antal goda mer eller mindre självständiga institutioner och skickliga  professionella eliter, till exempel vetenskapliga sammanslutningar, hederliga domstolar och tillika domare, en ansvarskännande läkarkår, advokatkår, lärarkår, ämbetsmannakår, juristkår, poliskår och så vidare.

När allt det där, som vi kan kalla det goda samhället, finns på plats, och bara då, kan den demokratiska politiken fungera väl.

Så var det fram till för några årtionden sedan. Sedan dess har politikens omistliga fundament, av skäl som vi kan ta en annan gång, börjat krackelera.

Detta betyder att politik inte kan bedrivas på det gamla sättet. Det gamla sättet var att använda politikens traditionella verktyg, lagstiftningsmakten och budgeten, och med deras hjälp inrätta nya tjänster och bidrag, göra reformer, ändra procentsatser och sådant.

Men om människors värderingar och beteende har förändrats på ett fundamentalt sätt kan dessa verktyg bli verkningslösa. Om skolans problem är att föräldrarna har abdikerat, att eleverna inte lyder lärarna och lärarna är demoraliserade hjälper det inte med nya paragrafer eller mer pengar.

Hur den nya politiken ska se ut vet vi inte. Det handlar om en ny sorts ledarskap, ett nytt tilltal, ett erkännande både av politikens oförmåga och av det goda samhällets omistlighet. Framför allt handlar det om att i den mån det går återskapa och reparera det goda samhället.

Ulf Kristersson, som var socialminister i Alliansregeringen, är en av dem som tycks ana den här konflikten mellan gammal och ny politik. Den 23 januari i år skrev han en artikel på DN Debatt som är märkvärdig i den bemärkelsen att han i likhet med andra politiker ägnar huvudbudskapet åt den gamla politikens tankefigurer – han vill inrätta ett nytt ”omställningsstöd” och ändra lagar och regler så att det blir ”betydligt större flexibilitet på svensk arbetsmarknad”, allt i syfte att ”de alla flesta” ska jobba så att ”vi [får] resurser att hjälpa dem som inte kan jobba” och så vidare – medan han till skillnad från andra politiker (möjligen med undantag för Göran Hägglund och dennes tyvärr aborterade kampanj om ”Verklighetens folk” för några år sedan) för in ett helt nytt perspektiv. Han avslutar artikeln med följande stycke:

En generös välfärd kan mycket väl förenas med tydliga krav och höga förväntningar. Sverige måste återerövra begrepp som utbildning, strävsamhet, företagsamhet och driftighet som vägledande ideal, fullt i klass med värderingar som jämlikhet och rättvisa. Detta tror jag är vår tids stora ekonomiska politiska uppgift.

Dessa är de mest hoppingivande och insiktsfulla ord jag hört från en ledande svensk politiker på år och dag.

Vad jag möjligen är mindre säker på än Ulf Kristersson är att den gamla och den nya politiken är förenliga. Spontant skulle jag tro att de är motsatta. Det kan hända att Ulf Kristersson har rätt. Å andra sidan: vad ska han säga? Ett perspektivbyte skulle antagligen kräva en kulturrevolution inom svensk politik, och en sådan uppgift drar man sig för i det längsta. Jag hoppas Ulf tar sig den an.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s