Diktanalys

Alldeles nyligen publicerade Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida en anhållan om hjälp från en läsare. Läsaren mindes inledningen till en dikt från sin barn- och ungdom och ville bli påmind om avslutningen som han hade glömt. Inledningen var:

Två hästar stog i ett stall

Den ene sket så det small

Jag minns den dikten mycket väl från åttaårsåldern eller så. I sin helhet lyder den så här (varom jag informerat Namn och Nytt-redaktören):

Två hästar stog i ett stall

Den ena sket så det small

Bonden fråga vem det va

Den stackars hästen måste svara ja

Den som tror att dessa litterära rader bara handlar om barnsligt trams och lite bajshumor har fel. Vi står inför en humoristisk återgivning av ett existentiellt dilemma i den unga människans liv med ett betydelsefullt och sedelärande budskap.

Diktens innebörd är inledningsvis att någon begått en allvarlig social fadäs eller annat regelbrott (hästen sket så det small). Fadäsen uppmärksammas och ogillas av högre instans (bonden efterfrågar den skyldige; ingen åttaåring på den tiden inbillade sig en sekund att bonden avsåg att belöna hästen för hans kreativa och konstnärliga förmåga att gestalta sina känslor, tvärtom insåg alla åttaåringar att bonden ogillade smällskitandet). Situationen blir ohållbar och hästen måste underkasta sig auktoriteten och erkänna sitt ansvar för förseelsen (hästen måste svara ja). Vilken dom överheten, alltså bonden, avser att utdöma och vilka andra förvecklingar det hela kan leda till förtäljer inte historien. Den är gripande nog som det är.

Den beskrivna situationen var vardagsmat för en åttaåring. Ett barn som befinner sig under uppfostran gör hela tiden överträdelser, vid den åldern i allmänhet i fullt medvetande om att handlingarna utgör regelbrott. Men man testar gränserna. Menar överheten, främst morsan och farsan, sedermera lärare, snuten och andra mer perifera vuxna, det där som de säger eller kan ett och annat slinka förbi?

Betrakta dikten i det perspektivet. Man hade kunnat vänta sig att åttaåringarnas värld, som hade kontroll över dikten – jag kan lova att det inte var morsan och farsan som reciterade den – skulle fylla den med revolutionärt patos och hävda hästens oförytterliga rätt att skita så det smäller. Men så var det inte. I poemet har den vållande redan resignerat för överhetens överlägsna makt: ”den stackars hästen måste svara ja”. Mores har internaliserats. Dikten understryker att hästen är skyldig och därför måste ta sitt ansvar, erkänna och underkasta sig.

Så var det med oss åttaåringar och vi visste det. Det gick inte att komma undan auktoriteten och makten. I dikten skämtade vi med oss själva och med makten. Vi var en skitande häst och morsan och farsan en ilsken bonde. En sann dikt med kul rim på det hela taget. En korrekt bild av livet med lite prutt därtill.

Nu ska du som läsare få en hemläxa. Har du några åttaåringar i din närhet? Pröva dikten på dem och se om den väcker anklang. Känner barnen igen sig i det existentiella dilemmat? Jag har ingen aning. Det kan hända att de inte alls förstår diktens sanning eftersom de kanske inte har lika uppfordrande morsor och farsor. Det kan hända att de grips på samma sätt som jag gjorde av poesins kraft att gestalta en typisk och betydelsefull livssituation. Berätta för mig vad du upptäcker.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Alla inlägg

4 responses to “Diktanalys

  1. Andreas Johansson

    Hade jag fått höra den dikten när jag var åtta (ca 1990) hade jag frågat mig varför hästen var tvungen att säga det var den. Såg bonden vem som sket och frågade retoriskt, eller vadå?

    Gilla

    • Vad jag far efter, och jag kanske överdriver min tes, är att det ingick i plikterna att erkänna sina förseelser när man blev påkommen. Om smällskitshästen hade nekat hade ju bonden kunnat förledas att tro att den andra hästen var skyldig och bestraffat honom. Det hade varit osolidariskt av den ansvariga hästen.

      Patrik

      Gilla

  2. Andreas Johansson

    Jo – och min poäng är att dylika plikter nog inte togs på samma allvar i min barndom som i din. Ett enskilt exempel betyder ju naturligtvis inte mycket – jag kan ju vara sällsynt illa uppfostrad även med min generations mått mätt -, men jag gissar du håller med om att det nog skett en uppluckring här.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s