Hybris

Hybris är ett grekiskt ord som betyder övermod. Övermod är det lättsinne som intalar människan att hon har övernaturliga krafter eller i varje fall förmågor långt utöver dem hon faktiskt besitter.

Jag menar att svenska politiker har hybris. De tror sig om att ha verktyg och kompetens att lösa snart sagt alla problem. Kanske är detta inte det värsta, utan det värsta är att de tar de med nödvändighet åtföljande misslyckandena med en klackspark och vandrar vidare mot nya fadäser som om inget hade hänt. (I det gamla Grekland brukade gudarna straffa de övermodiga, men så är det inte hos oss.)

Ett intressant exempel är förre integrationsministern Erik Ullenhag. Sedan millenieskiftet hade folkpartiet dyrt och heligt lovat att komma till rätta med utanförskapet om partiet bara fick makten. Det fick partiet under åtta år. Ullenhag var ansvarig för att vända utvecklingen och minska antalet utanförskapsområden. Det lyckades inte. Min organisation, Stiftelsen Den Nya Välfärden, publicerade år 2014 en studie av Tino Sanandaji som visade att utanförskapet låg kvar på den exponentiellt stigande trendnivå som folkpartiet själv räknat fram före alliansregeringens tillträde år 2006.

Då inträffar något anmärkningsvärt. I stället för att erkänna misslyckandet, klä sig i säck och aska och be om ursäkt så försöker Ullenhag skamlöst blanda bort korten genom att ge ut en egen utredning där han ändrar definitioner och fuskar med statistik för att slippa konfronteras med sitt debacle. Sedan traskar han kavat vidare mot nya skarpa beslut. Ansvarsutkrävande är inte ens påtänkt.

I allmänhet är det inte så där lätt att peka ut en särskilt ansvarig individ, ty när alla beslutsfattare blir besatta av samma föreställningar kan inte alltid någon enskild utpekas. Ta det här med mångkulturalism. Det finns någon sorts konsensus i den politiska världen – och i en betydande del av den omkringliggande värld som på ett eller annat sätt lever av skattepengar – om att Sverige ska vara mångkulturellt, vilket betyder att olika religioner, sedvänjor, etniska grupper, sexuella läggningar och andra vanor och synsätt ska samexistera och leva inpå varandra, förhoppningsvis på ett fredligt sätt.

Hur svenska politiker har kommit fram till att detta är praktiskt genomförbart vet jag inte. Jag är inte medveten om att det ens förekommit någon folkomröstning där svenska folket tillfrågats om sin benägenhet och gradvis anpassa sin kultur efter andra folks bruk, seder och åsikter. Politikerna har på egen hand och utan att fråga uppdragsgivarna bara beslutat om detta i full övertygelse om sin förmåga att ordna allt till det bästa.

Det här är känsliga saker, inte bara för att frågan utvecklats till en nationell opinionsmässig varböld, utan också mer fundamentalt eftersom det inte finns några säkra kunskaper om vad som faktiskt är möjligt att åstadkomma. Vi vet ju inte om det ens rent teoretiskt går att anordna ett mångkulturellt samhälle. Det enda samhälle där man, så vitt jag vet, haft någon sorts framgång med konceptet är USA, som dock inte särskilt artikulerat några mångkulturella ambitioner; det bara blev så (fast gentemot ursprungsbefolkningen betedde man sig förstås inte så särskilt inkluderande).

I övrigt förskräcker spåren. Se bara på de några av de för närvarande mest uppmärksammade försöken till mångkulturalism: Irak, Syrien, Libyen. Det är länder vars gränser yxades till av europeiska kolonialmakter som inte brydde sig så mycket om att regionerna innehöll rejäla doser etnisk, religiös och klanmässig mångkultur.

Dessa länders erfarenheter tycks visa att det enda sättet att återställa lugnet efter sådana sociologiska experiment är att en grym envåldshärskare från en av kulturerna blir en så skrämmande despot att de andra kulturerna inte vågar mopsa sig, alltså en Ghaddafi, en al-Assad, en Saddam Hussein.

Och vi ser vad som händer när sådana ordningsmän störtas: då bryter mångkulturalismen fram igen i sitt mordiska raseri. Hur fel kunde Väst ha? Vi hyllade den arabiska våren, vi krigade mot Ghadaffi, vi öppnade för mångkulturalismens grymma härjningar. Sverige deltog i kriget på en av de två förlorande sidorna, men vi vandrar stolt vidare utan att dra några slutsatser.

De enda länder i regionen som verkar någorlunda lugna är de gulfstater som inte är mångkulturella, utan domineras av en enda klan eller kultur.

Jaha, det är annorlunda i Sverige? Här kan det mångkulturella fungera? Det kanske det kan. Men var dag importerar vi just dessa hänsynslösa och rasande konflikter och motsättningar. Är vi svenskar så bedövande goda att vi genom vår blotta närvaro får dessa konflikter att dämpas och vändas i kärleksfull och broderlig samexistens?

I denna sakfråga är det inte mycket man vet. Men man vet att om det går åt pipan för det svenska samhället trots politikernas trosvisshet så kommer politikerna inte att avkrävas något ansvar för kulturförstörelsen. De kan lugnt dra sig tillbaka, rycka på axlarna och beklagande säga att det hela faktiskt var en himla otur.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s