Svensk politik har fel fokus

Det första man kommer att tänka på när man följer den hetsiga debatten om vårbudgeten är naturligtvis Erik Gustaf Geijers dikt Odalbonden, särskilt dessa betydelsedigra rader: 

De väldige härar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så i blodbestänkt mull.

Skalden menade att det var tur för de väldige krigsherrar att det fanns tåliga bönder som slet och jobbade, för utan dem hade det inte blivit så många ärofulla fältslag. För mig hade Geijer gärna kunnat lägga till några verser om ett likaledes bondeförsörjt prästerskap som bad till gud för krigsherrarnas segrar.

På motsvarande sätt är det tur för finansminister Magdalena Andersson och för andra höjdare som stojar och pladdrar om satsningar och proppar att det finns ett relativt idogt folk som utan att bry sig så särskilt om överhetens krumbukter jobbar på och betalar sin skatt utan särskilt knot.

Det relativt tåliga och idoga folk som arbetar, försörjer sig, uppfostrar sina barn och därtill betalar skatt är nationens mest betydelsefulla tillgång. Glöm det där med skogen, malmen, vattenkraften och de andra naturtillgångarna. Glöm det där med att den politiska överheten styr nationens öden. Utvecklingens motor och maskinist är det arbetande folket.

Jag har ingen riktig känsla av att höjdarna fattar detta. I och för sig har de väl aldrig fattat det arbetande folkets betydelse och kraft. Så här talar odalbonden:

Så går ock jag en stilla stig:
man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
var en uppå sin ort.

Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det – brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
och blöder det – blodet är vårt.

Var plåga har sitt skri för sig,
men hälsan tiger still;
därför man talar ej om mig,
som vore jag ej till.

Jag skulle vilja att vi hade politiker – statsmän – som såg, erkände och hyllade detta folk. Som glatt och tacksamt tillstod den driftiga och småborgerliga medelklassens avgörande betydelse. Som i sina tal och skriverier ständigt prisade det engagemang och slit som ådagaläggs av dessa människomassor som inte bara är politikens finansiärer, utan också dess uppdragsgivare.

Men jag betvivlar att jag kommer att få höra något sådant. Det beror på att svensk politik inte handlar om att uppmuntra styrka och självständighet för att medborgarna ska kunna klara sig själva. Svensk politik handlar om att ta hand om svaga, ju fler desto bättre.

Svensk politik har fel fokus, och det är, vad jag kan begripa, den enskilt viktigaste orsaken till nationens problem.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s