Underliga saker händer än i våra dar, minsann

Jag har påtalat följande två företeelser tidigare, men de är tyvärr värda att nämnas igen. De har smugit sig över oss som om de handlade om småsaker medan de i själva verket representerar grundskott mot statsskicket.

Den första företeelsen är dimensioneringen av invandringen och dess kostnader. Den demokratiska ordningen är att medborgarnas valda ombud i Riksdagen bestämmer vad en offentligfinansierad verksamhet ska få kosta (anslag) och ungefär hur den ska bedrivas (regleringsbrev) varefter de ansvariga myndigheterna gör så gott de kan för pengarna. Så fungerar det inom alla normala offentliga verksamheter, till exempel försvaret, skolväsendet och vägbyggandet.

Men i fråga om invandringen gäller motsatt ordning. De ansvariga myndigheterna, särskilt parhästarna Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, talar om vad det kommer att kosta och därmed hur mycket pengar Riksdagen ska hämta hos medborgarna. Migrationsverket gör en ”prognos” vilket är ett räknestycke vars svar bestäms dels av hur många ansökande som presenterar sig vid nationsgränserna, dels av hur Migrationsverket väljer att tolka regelverket. Migrationsverket har stor tolkningsfrihet, till exempel huruvida det ska krävas att anhöriginvandrare har försörjningen garanterad av en släkting, vilket de bör ha enligt lagen, men nästan helt saknar enligt Migrationsverkets praxis samt i vilken utsträckning gällande resedokument eller andra identitetshandlingar ska krävas. Det är som om Riksdagen sagt åt sin myndighet ”gör som ni tycker och tala om vad det kostar”.

Demokratin är vänd upp och ned. Regeringsformen, vars första paragraf stadgar att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” är ställd på huvudet. I denna fråga utgår den offentliga makten från Slottsgatan 82, 601 70 Norrköping, telefon 0771 235 235 (ett automatiskt meddelande frågar om du har ett flyktingboende att hyra ut).

Den andra företeelsen är snarlik i bemärkelsen att det handlar om att rikets styrelse abdikerat till förmån för en av sina myndigheter. I oktober 2014 förklarade Polisen att den inte klarar att göra sitt jobb i ett antal bostadsområden i Sverige (hur många är oklart; siffran 55 figurerar i debatten, men om man läser Polisens rapport – En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället – verkar det snarare vara 63 stycken, men det spelar inte så stor roll).

I dessa områden har allmänheten ”uppfattningen att kriminella ’styr’ i området”. Polisen kan inte göra sitt jobb. Bland annat har den svårt att bedriva ”dold polisiär verksamhet” eftersom det förekommer ”fordonskontroller”. Kriminella ligor upprättar vägspärrar för att fånga konkurrenter som försöker tränga sig in, säger Polisen, och då är risken, vad jag kan förstå, att även civilklädda poliser åker dit när de ska legitimera sig. Himla osis!

I dessa 55 eller 63 områden är staten upplöst. Statens fundament och kärna är våldsmonopolet. Utan våldsmonopol finns ingen stat. Våldsmonopolen är en nödvändig, om än inte tillräcklig, förutsättning för utveckling och civilisation, för om vem som helst kan skaffa sig vapen och bilda rövargäng går det inte att bedriva lugn och fredlig kommersiell verksamhet eller ens uthärdlig mänsklig samvaro. Se på Mellanöstern hur det går när våldsmonopolet bryter samman.

Visserligen, säger Polisen, har det ännu inte riktigt gått så långt att de kriminella lyckats bilda ”parallellsamhällen”. Det betyder att det inte skapats någon alternativ stat med allt som därtill hör i form av rättsväsende, deklarationsblanketter, Försäkringskassa och lantmäteri. Men den svenska statens våldsmonopol är borta. På dessa arenor verkar den svenska staten vara en ganska obetydlig spelare när det gäller vem befolkningen ska sätta sin lit till.

Hur har det kunnat bli så här? Polisen gör sin halvkvädna analys: ”Avsaknad av en polisiär närvaro, strategiskt arbete och uthålliga resurser över tid har lyfts av polismyndigheterna som en bidragande orsak till att Polisen inte kommer till rätta med problematiken”. Det är ett stycke lömsk byråkratprosa som antyder att någon ”lyft av” ansvaret från Polisen. Undertexten är troligen att politikerna inte gett Polisen tillräckligt med pengar för att den ska kunna stå i varje gathörn. Men det står inte så i klartext. Däremot står det att polismännen tycker det medför ”en otrygghet att verka som tjänsteman” i dessa områden. De kan till och med känna ”olust att arbeta” i dessa områden.

Statens nödvändiga våldsmonopol är alltså upplöst för att Polisen förnimmer olustkänslor vid tanken att upprätthålla det. Det blir alltför otryggt.

Om jag vore statsminister skulle jag gripas av panik. Polisen deklarerar öppet och frankt att den inte har lust att göra sitt jobb. Och om jag tillkallade polischefen och skrek ”vad i helvete?” så skulle jag troligen strax inse att det handlade om ett stycke finstämd utpressning: rejält större anslag så kanske polischefen kan tänka sig att prata lite med grabbarna. Och jag skulle förstå, i den mån jag inte fattat det tidigare, att jag som statsminister egentligen inte har någon makt, utan att jag sitter i händerna på mina egna apparater. Jag har inga alternativ. Ska jag ta in konkurrerande offerter från NYPD och italienska Carabinieri?

Och jag skulle dessutom förstå att när dessa apparater befolkas av tjänstemän som är avoga och motvalls på grund av tidsandan och på grund av att de känner sig upprepat misshandlade av politiker – som till exempel skollärarna, universitetslärarna, vårdpersonalen, militären och just polisen – så har demokratin berövats den makt som tillkommer den enligt regeringsformen.

Och jag skulle plötslig inse att det hade varit bra om dessa professionella eliter hade haft kvar en yrkesheder och en självdisciplin som intalade dem att deras jobb inte bara handlade om lön, trygghet och förmåner, utan också om en skyldighet mot nationen. Jag skulle till slut begripa att demokratin inte kan fungera annat än på ett fundament av sådana goda attityder bland medborgarna.

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

One response to “Underliga saker händer än i våra dar, minsann

  1. p2185

    Detta är i sin nakna sanning en fullständigt galen situation! På god väg mot total undergång eftersom regeringar rad redan abdikerat.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s