Hur och varför universiteten misslyckas

Jag tror att universiteten på det hela taget misslyckas i hela västvärlden om man med lyckas menar att stadigt leverera växande kohorter av välutbildade kandidater, magistrar och doktorer som skapar nytta och utveckling för nationerna och ett bra liv åt sig själva. Jag vet att universiteten misslyckas i Sverige. Förra året skrev jag, i samråd med ett antal universitetspersoner, en hyggligt uppmärksammad bok som heter Universitetsreform! där detta faktum påtalades med emfas (se några tankespår i https://patrikengellau.com/2014/12/15/en-vettlos-ordning/).

Det står en del rätt kloka saker i boken, men det grundläggande problemet omnämns endaste en passant (för att inte säga knappt alls). Även om staten gjorde allt det vackra och nyttiga som föreslås i boken skulle man inte komma åt pudelns kärna. (Att jag inte starkare betonade pudelns kärna beror på att jag fick hjälp att inse att tankar utanför den så kallade lådan inte står lika högt i kurs i verkligheten som i kreativitetsföreläsningarna.)

Samtiden – i alla västländer, Sverige är bara en av många högt utvecklade nationer som ömsint odlar samma illusion – tror att den högre utbildningens syfte är att meddela studenterna färdigheter. I viss mån är detta naturligtvis korrekt; civilingenjörer lär sig matematik och hållfasthetslära och tandläkare lär sig odontologi och det är självklart en betydande hjälp för många arbetsgivare att inte själva behöva lära sina nyanställda yrkets grunder.

Men egentligen handlar inte universitetsutbildning om färdigheter. Universitet är i stället de instrument samhällena utvecklat för att utse sina eliter, kort sagt att identifiera de individer som ska besätta de viktigaste posterna i nationerna, vilka som ska vara höga ämbetsmän, domare, vägbyggare, stadsplanerare, professorer, överläkare, forskare, präster, journalister, storföretagsledare och så vidare. Till sådana ämbeten vill nationerna ha dem som är smartast och även i övrigt mest lämpade. Universitetens roll under de senaste seklerna har varit att vaska fram och träna de fem, tio procent yppersta begåvningarna som behövts för att besätta de ledande positionerna.

Det är klart att dessa utvalda ungdomar behövde vissa nyttiga färdigheter, men kunskapsplugget var inte huvudsaken vid universiteten. Studenterna kunde gärna läsa latin eller konsthistoria eller något annat oanvändbart. Det angelägna var att de lärde sig tänka och utvecklade sin förmåga att klara det mänskliga umgänget både inom och mellan eliterna och med folk i omvärlden. Det viktiga var kort sagt att inhämta kultur i vid bemärkelse. Filosofen John Stuart Mill brydde sig bara om kulturen, inte färdigheterna. Han sa så här till studenterna vid University of St Andrews år 1867: ”[Universitetens] uppgift är inte att skapa skickliga jurister, läkare eller ingenjörer, utan att skapa kompetenta och kultiverade mänskliga varelser.”

I det perspektivet förstår man också betydelsen av det sociala livet vid gammaldags universitet, kårlivet, mössorna, till och med snapsvisorna. (Jag personligen hade inte fattat det där när jag gick på högskola. Jag trodde det bara handlade om att plugga och få bra betyg. Det gjorde det visserligen delvis, men så småningom upptäckte jag att de där spritmarskalkarna och gluntsångarna som aldrig tycktes öppna en lärobok ofta gjorde lysande karriärer. De var trevliga och hade lätt att skaffa sig vänner som kunde samma snapsvisor. Social kompetens, kallas det. Sådant fick man också lära sig, fast inte ur böcker.)

Om man inser att denna sållnings- och avslipningsfunktion är den kanske viktigaste för de högre lärosätena så förstår man också att det inte lönar sig att trycka igenom en halv årskull eller mer (vilket nu sker i de flesta västländer). Det finns inte utrymme för mer än kanske tio procent av varje årskull i nationernas eliter. Varför lura hälften av en årskull genom högre utbildning när det bara handlar om att vaska fram den bästa tiondelen?

Hela tankefelet – som alltså grasserar i hela västvärlden – är att den bokliga kunskapen på något vis är en produktionsfaktor i sig, att företagen blomstrar och bruttonationalprodukten växer om fler och fler ungdomar  tvingas underkasta sig akademisk utbildning. Så är det inte (och det faktum att den akademiska utbildningen är så pass dålig i Sverige gör saken förstås ännu allvarligare). Jo, det är bra med kunskap, men kunskapen är bara ett verktyg bland alla andra. Det viktigaste är den nya arbetskraftens arbetsvilja, ambitioner, engagemang, attityd, djävlaranamma, vilja att hjälpa andra, samt – inte minst – lärkulturen på arbetsplatserna, för det är där unga anställda i verkligheten inhämtar de kunskaper som yrket kräver. Allt det där är något annat än den studiebegåvning universiteten inrättats för att odla.

Så vad får vi när vi i onödan och till enorma kostnader för skattebetalarna motar horder av halvt ovilliga studenter genom universitet och högskolor? Vi får en onödig kvalifikationsinflation, där arbetsgivare kräver högre examen inte för att kunskaperna nödvändigtvis behövs i företaget, utan för att den som inte orkat med det obetydliga besvär som en examen utgör antas sakna vilja att anstränga sig som anställd. Risken är att kravet på universitetsexamen blir ett sätt att utestänga dem som har ambitionen och arbetsviljan men inte läshuvudet.

I Sverige försöker vi förstås lösa problemet på annat sätt, nämligen att sätta kraven så lågt att ingen kan missa en examen. Och vad är det då för mening med ruljangsen? Det gör bara att arbetsgivarna får använda något annat än examen som urvalsinstrument, så inte ens den funktionen kvarstår.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Alla inlägg

5 responses to “Hur och varför universiteten misslyckas

  1. Ivar Ahlberg

    Kan krisens inneboende väsen beskrivas tydligare, bättre eller brutalare.
    Värdet av universitetsstudier är ju att man ska förstå när man har problem som att man kanske kan be om hjälp för att kunna lösa. Alltför många förstår inte att de har problem. Då är de illa ute.

    Gilla

  2. Andreas Johansson

    Erkänner mig aningen trött på argument som implicerar jag aldrig borde släppts in på universitetet.

    Men en faktisk invändning: Om universiteten återgår till att fostra en liten elit, varifrån ska vi få folk till diverse kvalificerade tjänster utanför eliten, ex.vis programmerare? Knappast från svenska gymnasieskolor …

    Gilla

    • Du brukar ha bra synpunkter. Även denna är relevant. Alla nyttiga färdigheter behöver inte läras ut vid akademiska lärosäten. Jag vet inte precis hur man ska göra och vilka skolor vi ska ha. Jag hänger upp mig på den gängse föreställningen att akademiska studier i sig skapar utveckling och framsteg. Jag fattar att det är angeläget med skolor för programmerare liksom skolor för allt möjligt annat. Programmering är för övrigt en så stor och odefinierad grej. Om det handlar om en kurs i C++ kanske det inte platsar i akademin medan andra typer av utveckling närmast är av forskningskaraktär.

      Gilla

      • Andreas Johansson

        Man kunde förstås tänka sig ett system av icke-akademiska yrkeshögskolor för ingenjörer, programmerare*, m.fl. Man kan också fråga sig hur stor den praktiska skillnaden mot dagens system vore – många universitetsutbildningar är väl tvivelaktigt akademiska idag, om akademisk betyder ngt mer än bedrivs på universitet.

        Jag håller ju med om att det inte finns någon automatik i att fler högskoleutbildade leder till framsteg. (Tyskan har ett trevligt ord för tendensen att allt och alla behöver akademisk utbildning – Akademisierungswahn.) Jag tror inte det skulle gå illa för Sverige om lite färre sökte sig till universitetet och lite fler till typ lärlingsprogram, om de funnes.

        En intressant fråga är f.ö. om den optimala storleken på eliten är större nu än på sig artonhundratalet. Behöver informationssamhället fler hövdingar per indian än industrisamhället? Min spontana gissning är att svaret är ”ja”, men har inte ägnat det hela någon djupare tanke.

        * När jag säger ”programmerare” tänker jag generellt på ngn med ett relativt rutinmässiga arbetsuppgifter. Någon som forskar inom ämnet skulle jag väl kalla ”datavetare”. Hur allmänt vedertagen denna distinktion kan tänkas vara vet jag inte.

        Gilla

      • Jag funderade också på det där med eliternas storlek men kom inte fram till något bra. Det blir knöligt, för man måste börja definiera elit och det är inte så lätt.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s