Några professionella kårers problem

Det verkar som om flera professionella kårer, till exempel polisen, skollärarna och universitetslärarna, har drabbats av samma problem som ibland gör dem så less att de flyr in i andra arbetsuppgifter än de egentligen borde syssla med.

Johanna Andersson skrev nyligen en bekymrad men tokrolig krönika i Göteborgs-Posten (http://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2688983-johanna-andersson-ror-inte-vara-vapen) om hur polisen tycks lägga ned oändliga resurser på att registrera skattebetalares jaktvapen i stället för att jaga mördare.

Jag har en misstanke att det som drabbat polisen är ganska likt utvecklingen för två andra professionella yrkeskårer som jag sett på närmare håll, nämligen skollärarna och universitetslärarna.

Ett av pedagogernas problem är att klienterna – alltså eleverna respektive studenterna – blivit påtagligt besvärligare att ha att göra med under de senaste decennierna. Den danske pedagogen Jesper Juul har talat om att den gamla ”lydnadskulturen” har försvunnit. Tidigare fanns en tendens att eleven följde lärarens instruktioner. Så är det inte säkert längre. Studenter anser sig ofta ha en rättighet att bli godkända. Det går lätt att föreställa sig att motsvarande drabbat polisen. Buset accepterar inte polisens auktoritet, utan gör mer våldsamt motstånd, vilket rimligtvis gör polisarbetet desto farligare.

Ett annat problem för pedagogkårerna är statens tilltagande och närgångna detaljstyrning. Under decennier och oberoende av vilka partier som haft regeringsmakten har staten skickat på kårerna regelverk och dokumentationskrav som gör det möjligt för dem att fly in i administration när klienterna blir för jobbiga. Kanske är det samma med polisen. De statliga mätmetoderna verkar ge dem tillräckligt med aktivitetspoäng för att övervaka hyggliga skattebetalares jaktvapen och för att utbilda sig i genusfrågor så att dagarna fylls med sådant. (En fräck och kanske överdriven förmodan.)

Ett tredje problem, där polisen säkert är mer utsatt än de andra kårerna, är media, som ständigt är på hugget för att avslöja påstådd rasism, kvinnofientlighet och andra olämpliga attityder hos polismakten. Identitetskontroller i t-banan, kvinnoregister, romregister, det verkar inte spela någon roll vad polisen tar sig för utan att den tvingas löpa gatlopp media och mumlande be om ursäkt med mössan i hand. Om jag vore polis skulle jag dra mig för det äventyrliga arbetet att jaga farliga brottslingar om jag därtill riskerar att få min heder ifrågasatt.

Min ovetenskapliga misstanke är att dessa tre verksamheter – skolan, universiteten och polisen – har ungefär samma problem om man mäter sådant som tappade sugar hos professionen och slutresultat per insatt krona. I det allmänna medvetandet idag är det emellertid bara en av de tre branscherna – skolan – som har erkända problem. Knappt någon förnekar längre att skolan är en krisbransch.

Jag tror att detta beror på PISA-studierna. Sverige är ett land som gärna sopar sina problem under mattan och när det görs någon utvärdering så är det i allmänhet de närmast berörda eller någon organisatoriskt närstående som gör bedömningarna. Men när det gäller skolan har den korruptionsvallen genombrutits av OECD. När världens vassaste internationella pedagogteam gör sina vetenskapliga undersökningar törs knappt de svenska flumpedagogerna bjäbba emot.

Man hade önskat att OECD även utvärderat universiteten och polisen. Och när de ändå var igång kunde de lika bra också evaluera järnvägspolitiken, integrationspolitiken, energipolitiken och lite annat smått och gott.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s