Det är inte bara kul att få sina fördomar bekräftade

Jag har en fördom som säger mig att den offentliga sektorn, framför allt de dominerande avdelningar som tillhör det välfärdsindustriella komplexet, har en skruvad världsuppfattning vilket, enligt min analys, beror på att de i eget intresse väljer att blunda för en del besvärande förhållanden.

Till de besvärande förhållandena hör att invandringen tycks skapa stora och växande sociala problem. Om jag vore parhästarna Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, till exempel, så skulle även jag dock i det längsta förneka alla negativa effekter av en verksamhet som givit mig fri dragningsrätt i statskassan, varje anslagsfinansierad verksamhets våta dröm. Så även om man flyttade hit från planeten Mars och inte visste någonting alls om Sverige så skulle man ha anledning att misstänka att välfärdsindustrin tolkar saker annorlunda än en opartisk bedömare.

Min medkrönikör Annika Borg skrev just en upprörd artikel (http://detgodasamhallet.com/2015/05/17/freda-biblioteken/#more-817) med anledning av att Paulina Neuding i Svenska Dagbladet påpekat att det är mycket stök på kommunala bibliotek. ”Det handlar om gäng som kommer och stökar så att barnfamiljer, äldre och läxläsande unga får lämna lokalerna. Stämningen kan bli obehaglig och hotfull”, sammanfattar Annika.

Paulina skrev inget om vad det var ungdomar som bar sig illa åt. Jag misstänkte att det för det mesta handlade om invandrare och gjorde lite oberoende, fast ovetenskapliga, undersökningar och fick misstanken åtminstone preliminärt bekräftad. Till exempel lär biblioteket i Östra Göinge ha stora problem på grund av en närliggande flyktingförläggning.

Jag googlade på ”stök i bibliotek” (utan citationstecken) för att få mer information. Jag fick 266 000 träffar (varav en del såklart handlade om annat). Det framgick att företeelsen inte alls är ny utan pågått i åtminstone tio år. Myndigheterna har haft tid att fundera över frågan. Så jag tänkte att jag skulle ta reda på hur de betraktar problemet.

Kulturförvaltningen i Stockholm, en del av välfärdsindustrin, har presenterat rapporten Tryggare bibliotek (http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/files/103/9395.pdf). När detta skedde vet man inte eftersom kulturförvaltningen inte verkar ha lärt sig datumangivelsens ädla konst, men i rapporten beskrivs händelser år 2010, så dokumentet är relativt modernt.

Nio kommunala bibliotek i Stockholm med omnejd behandlas och riskbedöms. I inget fall är risken så hög att ”åtgärder” behöver ”genomföras” eller ”vidtas”, detta trots att incidenter vid flera bibliotek inträffar ”någon gång i månaden eller oftare”. I några fall bedöms risken så högt som till ”medel” vilket motiverar att ”Möjligheten till förebyggande eller konsekvensdämpande åtgärder bör ses över”.

I mina öron är ”möjligheten att se över” något ungefär liktydigt med att ge största möjliga fan i det. I ”Förslag på framtida åtgärder” återfinns mycket riktigt inte mer kraftfulla insatser än exempelvis ”Se över vilka avtal som finns med vaktbolag och hur man använder dem” samt ”Fortsätta med arbetet runt att skapa ett lokalt nätverk och bli en del av lokalsamhället”. Dessutom behöver kulturförvaltningen arbeta internt med en gemensam värdegrund.

En annan aktör inom välfärdsindustrin är Västra Götalandsregionen som via sin förvaltning Kultur i Väst ger ut tidningen Framsidan. Tidningen ”ska främja biblioteksutveckling genom att ge kunskap, inspirera, problematisera samt skapa dialog och debatt kring bibliotek och aktuella biblioteksfrågor”.

Framsidan har hört talas om problemet med stökiga ungdomar men lugnar läsekretsen med att det bara handlar om barns normala ystra upptåg och att barn alltid haft hyss för sig (http://www.framsidan.net/2011/06/ungdomar-bibliotek-problem/). Professor Ove Sernhede vid Göteborgs universitet vet besked. Så här skriver tidningens journalist:

Framsidan sökte upp honom [alltså professor Sernhede; min anmärkning] för att be honom om möjligt ge en förklaring till varför ungdomar och bibliotek ibland inte går ihop…

Min erfarenhet är precis tvärtom, kontrar Ove när jag  beskriver bibliotekens problem. Många av de ungdomar jag kommer i kontakt med, även de som uppfattas som stökiga, upplever biblioteken som en slags asyl. Ett ställe det är skönt att komma till.

Han jämför med sin egen uppväxt där biblioteket var en fristad från alla krav och han tror inte att ungdomar är annorlunda idag. Att ungdomar stökar runt och är högljudda och vulgära tillhör tonårstidens psykologi.

I övrigt verkar Framsidan mest bekymra sig över vad man ska göra med dem som inte uppfattat hur bra det är med mångkulturalism, exempelvis genom att rapportera om Kultur i Västs ”inspirationsdagar”, där till exempel lektor Kerstin von Brömssen vid Göteborgs universitet förklarar att ”inte heller uppfattningen att Sverige tidigare varit homogent stämmer”.

Sådär håller det på. Det finns två möjligheter (eller möjligtvis en kombination): antingen har vi inte de problem som Paulina och Annika omtalar eller också är de ansvariga myndigheterna blinda. Men om vi inte har problemen, varför måste då många bibliotek stänga, vilket verkar vara ett ovedersägligt faktum? Det kan väl inte bara vara att bibliotekarierna är sugna på lite bondpermis?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s