Vad jag har emot det välfärdsindustriella komplexet

Jag tar avstamp i f d armégeneralen Dwight D. Eisenhowers avskedstal efter sina presidentperioder. Han sa till det amerikanska folket att militären visserligen behövs, men att den måste hållas på mattan. Annars, sa han, kommer hela det organisationssystem där militären ingår – försvarsindustri, politiker, militärskolor, tankesmedjor, strategiprofessorer, säkerhetsjournalister och så vidare – att få ett alldeles för stort inflytande över nationen och dess tänkande.

När Eisenhower utfärdade sin varning uppgick det amerikanska militärindustriella komplexets omsättning till nio BNP-procent. Vårt svenska välfärdsindustriella komplex närmar sig troligen 40 BNP-procent. Går det över huvud taget att föreställa sig att ett sådant organisationssystem inte skulle påverkat nationens tänkande?

Om Eisenhower oroade sig för att USA skulle börja tänka militärens tankar, hur mycket mer skulle han inte haft anledning att bekymra sig över det svenska välfärdsindustriella komplexets inflytande över mentalitet och tankevanor i Sverige?

Jag menar att Sverige, i varje fall det officiella och halvofficiella, framför allt politiker, myndigheter och media, tänker och artikulerar välfärdsindustrins tankar. Och jag tror det är farligt för nationen.

Faran ligger inte i att välfärdsindustrin skulle vara ond – lika lite som Eisenhowers militär var ond. Men en nation förstörs om den styrs av ett enda särintresse. Tänk om Statens Järnvägar hade all makt i Sverige. Då skulle debattprogrammen i teve befolkas av tågklarerare och banpersonal. Värdegrunderna skulle handla om tidtabeller och korrekta spårvidder. Långfärdscyklister skulle betraktas som femtekolonnare. Klassfrågan skulle få en helt ny innebörd.

Men det välfärdsindustriella komplexet är några snäpp farligare ändå, ty för att gynna sina egna expansionslustar vill det rasera en del av de pelare på vilka Sveriges framgångar vilar, framför allt det starka civila samhället och de småborgerliga dygder som i alla fall förut förenade i stort sett alla människor i alla samhällsklasser vare sig de ansåg sig vara socialister eller borgare.

(Å andra sidan gillar jag det välfärdsindustriella komplexet, eller kanske snarare tanken på att det finns ett sådant, för den föreställningen hjälper mig att organisera världen omkring mig. Sverige börjar bli begripligt om man använder denna karta, känns det som. Den politiska kampen står inte, som tidigare, mellan socialister och borgerliga utan mellan å ena sidan en ny makthavare, det välfärdsindustriella komplexet, och å den andra en strävsam medelklass som troligen kommer att åka på rejäla skattehöjningar för att hålla välfärdsindustrin igång.)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s