Om samhällsskicks undergång samt en välbekant slutsats

För snart trettio år sedan skrev jag en bok om Sveriges historia sedan 1200-talet. Den heter På spaning efter Moder Sveas själ eftersom den söker efter – och påstår sig finna – den svenska historiens utvecklingskod. Koden visade sig vara ett tvåhundrafemtioårigt cykliskt förlopp som vid publiceringstillfället hade inträffat tre gånger. Varje cykel indelade sig i fyra typiska epoker. Totalt hade Sverige sedan Birger Jarl alltså haft ett dussintal distinkta epoker eller samhällsskick.

En knepig grej för historiker är att förklara hur och varför saker tar slut och nya börjar. Hur kom det sig till exempel att Kalmarunionen övergick i Sturetiden omkring år 1470?

Jag experimenterade med en förklaringstyp som jag tyckte funkade ganska bra, nämligen att varje epoks speciella affärsidé, det grepp som var skälet till dess framgång, sedermera blev dess undergång, till exempel att vasatidens kraftiga centralisering och kungastyre så småningom blev en hämsko för Sveriges vidare utveckling samt att stormaktstidens adelsvälde blev problemets lösning.

Långt senare upptäckte jag att det där greppet långt ifrån var något nytt. Sokrates kopplade det exempelvis i Platons skrift Staten när han skulle förklara hur olika statsskick går under. Oligarkier, till exempel, alltså statsskick där de rika bestämmer och vars affärsidé är att de rika ska bli ännu rikare, går under för att de rika är så giriga att de inte vill bygga ett försvar och därför snart blir erövrade av någon annan som är mer spendersam med militärutgifterna.

Även demokratin, säger Sokrates, går under för att dess finaste idé – strävan efter fullständig mänsklig frihet – så småningom leder till att ingen tål någon kontroll alls och barnen slutar lyda sina föräldrar och eleverna sina lärare varpå kaos och tygellöshet utbreder sig.

Jag tycker det ser ut som om vår tid håller på att ta kål på sig själv efter motsvarande mönster. Välfärdssystemets stoltaste paradidé är godheten. Alla ska ha hjälp och finns det inte tillräckligt många hjälpbehövande inom landet så får vi importera dem från andra länder. Det får inte finnas några hinder för vår godhet.

Liksom demokratin enligt Sokrates bara kan fungera så länge frihetslängtan hålls i schack av exempelvis ansvarskänsla så kan välfärdssystemet bara klaffa om viljan till godhet tyglas av sunda hushållningsprinciper. Det verkar vi i vårt land ha glömt bort. Eller rättare sagt: vi har valt att strunta i det.

Du får ursäkta att jag alltid kommer fram till samma sak. Det välfärdsindustriella komplexet har tillvällt sig för mycket makt. Det tål inga inskränkningar i sin ambition att vara god för andras pengar. Ingen verkar kunna stoppa välfärdsindustrin.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s