Lite smått och gott om den mänskliga naturen

En av de konstigaste grejorna med det mänskliga samhället, i varje det moderna svenska, är att vi handlar utan att ha funderat så särskilt på grundfrågorna.

En grundfråga som aldrig kommer att få något slutgiltigt svar men som likafullt bör ställas är hur människan är beskaffad. Om du tror att det är en onödig struntsak utan praktisk betydelse så har du fel. Till exempel har svaret avgörande betydelse för pedagogiken i skolan.

Individer befinner sig under inskolning i livet under en period som kallas ungdomen. Ungdomen är den ofta besvärliga process varigenom en person övergår från att vara barn till att vara vuxen. Med tanke på periodens längd – det rör sig numera om betydligt mer än tio år per skalle – och på det engagemang som familjen, det övriga civila samhället samt den offentliga sektorn, i huvudsak genom dagis och skola, spenderar så inser man att denna barnens träning för vuxenlivet är ett av tillvarons mest storslagna projekt.

Hur kommer det sig att människan lägger ned så enorma resurser på att uppfostra sina unga? Vad jag kan förstå måste det finnas någon underliggande uppfattning att det annars, om man bara lät ungarna vara, skulle gå alldeles åt pipan.

Jag råkar tro att det ligger till på det sättet. Barn är inte goda. De är små egoister som ofta skulle slita varandra i stycken om deras kroppskrafter inte varit så obetydliga och om mamma och pappa inte vetat att hålla dem isär när det hettar till. En som tänkt igenom vad som troligen skulle hända om ungdomar lämnades att uppfostra sig själva är William Golding, författaren till Flugornas herre, en bok som beskriver just ett sådant scenario. Lämnade ifred utvecklas de små pojkarna till fullgångna monster.

Gradvis har mänskligheten därför lärt sig att inte låta naturen ha sin gång, utan kraftsamla för att uppfostra och dana dessa potentiella nidingar. Jag vet inte notan för denna oundgängliga och jobbiga kulturgärning med kringkostnader, men det skulle inte förvåna mig om det handlar om tiotals BNP-procent. Det här är inget att leka med.

Processens syfte är förstås att gradvis få ungdomarna att göra något annat än de själva med automatik skulle välja att göra, för om de väljer själva hamnar vi hos Golding. Eller rättare sagt: periodvis kan de lämnas under inflytande av sina onda safter, något som ofta kallas lek, medan de annars, när de står under vuxenvärldens kontroll, med lock och pock ska förmås att underkasta sig ett för barnnaturen främmande och rentav plågsamt regelverk.

Uppfostrans första uppgift är att träna barnet att lyssna och ta instruktion samt att betvinga den egoistiska impuls som intalar barnet att man inte behöver bry sig om någon annan. Det handlar kort sagt om övning i civiliserat umgänge. I familjen sker sådant ofta vid middagsbordet, där sådana förekommer, och i skolan när dagisfröken lär barnen att vara tysta och ta av sig mössan.

Uppfostrans andra uppgift är ännu mer avancerad och tar därför för de flesta barn många år. Den handlar om att lära sig, och rentav uppskatta, att göra jobbiga, tråkiga och ofta onödiga saker, till exempel att plugga multiplikationstabellen, kungalängder och grammatikregler.

Den här andra uppgiften missförstås av de flesta. De argumenterar att skolbarn inte ska behöva lära sig Karl XII:s dödsår eftersom årtalet är så lättillgängligt på internet. Vad de inte begriper är att syftet med plugget inte är kunskapen, utan plugget i sig, närmare bestämt obehaget av att behöva utstå råplugg. Man måste lära sig att kunna ha tråkigt. Att kunna ta motgångar och smällar och ändå lyckas hålla ut och lägga manken till är nyttigt för en vuxen. Livet levererar tyvärr smällar. Att träna barn inför detta är viktigt. Otränade vuxna bryter samman och går in i väggen bara de får en tillsägelse av chefen med ty åtföljande sjukskrivning samt utredning om diskriminering och kränkande behandling och sådant.

Nu ska jag inte sticka under stol med att denna stora och märkvärdiga daningsprocess för det mesta kan vara glädjefylld och upplyftande för de inblandade, alltså barnen själva och de olika sorternas pedagoger inklusive mormor. Men det är inte fröjden som är syftet även om den gör processen så mycket mer angenäm eller åtminstone uthärdlig.

På scenen inträder nu Jean-Jacques Rousseau, en drömmare som förklarade att barn är naturligt goda och bara förstörs av uppfostran och som med fasa skulle ha tagit avstånd från William Goldings uppfattning. Ingen läser väl längre Rousseaus farliga tankar, men de har på något sätt överlevt seklerna och tagit boning i vår tids skolpedagogiska teorier.

Rousseaus vilseledda efterföljare lär att uppfostran och utbildning ska vara njutbar för den berörda ungdomen och att vederbörande inte ska tvingas till något som känns främmande. Är det konstigt att föräldrarna abdikerat och att lärarna ofta inte får tyst på klasserna?

Jag hörde en skollärare säga att hon måste förtjäna barnens respekt. Jag tog mig för pannan.

När uppfostrarna inte längre vill begripa att deras tunga uppdrag är att uppfostra är vi illa ute. Tro inte att jag har kommit på något nytt. Redan Sokrates påpekade detta. Se exempelvis https://patrikengellau.com/2015/04/22/sokrates-en-gang-till/

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s