Åsiktskorridoren

Det praktiska begreppet åsiktskorridoren lär ha myntats av en statsvetare vid namn Henrik Ekengren Oscarsson och definierats som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”. Det är snitsigt sagt, men jag tycker begreppet är mer kraftfullt än den definitionen.

En korridor är ett smalt rum, där en persons rörelsefrihet begränsas av två mer eller mindre närliggande väggar. En åsiktskorridor är rimligtvis ett mentalt utrymme mellan två likaledes begränsande väggar. Vilka är då dessa väggar?

Låt mig först säga att det är ett sundhetstecken att begreppet uppstått och vunnit burskap (tack Oscarsson). När vi skaffar oss ord kan vi greppa företeelser och börja granska dem. Olika sorters förtryck kan inte diskuteras och förstås innan man har de förkroppsligande begrepp som gör det möjligt att lägga upp dem på dissektionsbordet.

Dagens svenska åsiktskorridor är såklart inte den första i världshistorien. Den ena väggen är alltid definierad och klar. Den handlar om omgivningens krav. I vissa fall kan det vara staten, Stalins sovjetmakt, Hitlers nazistiska imperativ eller Saudiarabiens sharia. Där skapas skarpa gränser för vad som får tänkas och sägas.

Men den åsiktsväggen definieras inte bara av staten, utan också av det civila samhället, som kan vara nog så strängt. Fråga bögarna hur mycket de offentligt vågade lätta på hjärtat för femtio år sedan.

Den andra åsiktsväggen då? Vad var det som hindrade en sovjetmedborgare att sjunga Stalins lov i alla tonarter för att hålla sig på behörigt avstånd från den första väggen? Vad hindrade en tysk att av lojalitet med Hitler och för att rädda sitt eget skinn hata alla judar? Vad hindrar mig från att entusiastiskt bejaka varje tänkbar smutskastning av västvärlden, Israel och det svenska kulturarvet? Vad är det som får mig att vilja säga negerboll bara för att det är förbjudet?

Stalin hade ett klart svar: det är borgaren i mig. Feministiskt initiativ har ett klart svar: jag är bara en förtryckare enligt könsmaktsordningen. De övriga anhängarna av det välfärdsindustriella komplexets politiskt korrekta uppfattning vet också precis: jag är rasist.

Det är inte sant. Men även om det vore sant har ingen med det att göra. Jag har min frihet och integritet, min rätt att säga och tycka vad jag vill. Det är den andra väggen: värnet av de medborgerliga friheterna, till exempel yttrandefriheten. Värnet av varje medborgares rätt till en egen frizon från statens och andra människors inblandning. Den andra väggen är just de fri- och rättigheter som det västerländska samhället tillkämpat sig under hundratals år och som är dess stolthet och adelsmärke.

Men den andra väggen placering bestäms inte bara av fri- och rättigheterna, utan även av sanningen. Stalin och Hitler kunde hitta på nästan vad som helst och påstå att det att det var sant, till exempel att förvärvade egenskaper kunde förmås att gå i arv eller att judar var en genetiskt underlägsen ras. Sådana teser stred mot uppenbara fakta. Det är samma sak när den första väggen i vår tid flyttas inåt och det påstås exempelvis att alla kulturer är lika mycket värda. Det är en förolämpning mot våra observationers innebörd och mot sunt förnuft.

När det blir för trångt mellan sanningen och det politiskt korrekta är vi illa ute.

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

One response to “Åsiktskorridoren

  1. ”När vi skaffar oss ord kan vi greppa företeelser och börja granska dem.”
    Viktigaste..

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s